CirkusKrokodilen och SchackSpegeln

postumt publicerad i sept -07



}¤{}¤{



Det här är världens kortaste film. Den har redan hunnit sluta före den börjar. Publiken reser sig skrattande och går, som om de just har åkt berg-o-dalbana. I ögonvrån såg ett av barnen en krokodil som bet sig själv i svansen. Knappt har barnet avslöjat sin upptäckt förrän filmen kommer snurrande som en bumerang och vrider med sig publiken mot skärmen igen. Nu är den tänd. Nu börjar det bli lite otäckt. Somliga är rädda att de skall behöva betala för två föreställningar. Andra tycker krokodilen är skrämmande lik en cirkusartist som slagit knut på sig själv och ber om hjälp att lösa upp sig. Man kan inte se honom om man håller kvar blicken, nej, bara i farten blir han synlig. Så nu sitter salongen som en enda enorm dagisgrupp och skakar på sina huvuden åt alla håll. De pressar händerna som vore deras kinder gjorda av modellera. Fler och fler får syn på cirkuskrokodilen, glimtvis mellan de svarta dansande gamla strecken. Men plötsligt släcks filmen. Istället hör man hur dörrar öppnas i salongens alla hörn. Det daskar i golvet när cirkuskrokodilen kommer in från varenda dörr. Han har blivit fyrdimensionell. Vissa inser att nu har filmen förvandlats till teaterpjäs. Andra tror att det inte är på riktigt. Vi ser bara mörker, men vi hör hur cirkuskrokodilen placerar ut schackpjäser mellan bänkraderna. Strax börjar dessa bli lysande, matt självlysande. Vad regissören vill säga med detta drag har jag ännu ingen aning om. Flera av oss försöker flytta varsin bonde, men de är fastfrusna på fläcken, som spotlights. Om vi bara kunde få bönderna att vandra vidare in i filmduken så skulle de bli drottningar. Och det önskar vi vare sig vi vill eller inte. Till vår stora förfäran märker vi hur vår önskan projiceras på de små pjäserna, vars ansikten nu har fått vackra drag av drottningar. Arton kvinnor utkämpar slutstriden om vem som skall lägga beslag på den ljuse respektive den mörke kungen. Kungarna representerar cirkuskrokodilens bägge innersta, egentligaste halvor. Drottningarna bär med sig äpplen under sina kjolar. Hälften är förgiftade och hälften äkta. Blott några i publiken vet vilka som är vilka, men vi vet inte vilka som vet. Då drottningarna hoppar in genom filmduken vrängs världen ut & in. Ridån går igen. Publiken kliver ut ur kärnhuset efter en något yr men lyckad föreställning. Cirkuskrokodilen står med tacksam hatt och plockar deras biljetter, så att de kan användas en gång till.




{¤}{¤}