SUSPIRIA

Filmrecension

SUSPIRIA
Regissör : Dario Argento (Italien, 1977)
Huvudrollen som Suzy : Jessica Harper

sedd för cirka 3e gången (nu hemma hos M o M)



Kan skräckfilm vara vacker? Uppenbarligen hos Argento. I synnerhet i Suspiria. Kanhända ligger skönheten blott i interiören, det österländskt röda templet som invändigt liknar ett grällt sagoslott med futuristiska övertoner, men som är en skola i Tyskland för italiensktalande balettdansöser. Suzy är dock en liten amerikanska som anländer som planerat, en natt mitt i ösregnet, och genast från en flyende elev uppfångar ett kryptiskt budskap om iris-blommor. Därpå sker raskt ett par virtuosa knivmord, vilka nästa morgon tycks bortblåsta, men som hos Suzy givetvis mynnar vidare i ett mysterium. Som hon förstås är inte är ensam om att ha velat lösa....... Den röda tråden visar successivt att balettakademin tycks vara en enda kuliss....... en djup kuliss som man kan försöka vandra bakom....... en kuliss för vad?

Erkänner villigt att jag tillhör den skara som ser Argentos filmhistoriska mästerverk (såväl hans deckare [gallos] som mer rena skräckrysare) nästan uteslutande för de estetiskt välarrangerade miljöernas skull, de magiska stämningarna, den nästan religiösa besattheten, och mindre för intrigen, idéerna och psykologin. Min inställning skulle kunna bottna i ett underskattande eller en oförståelse av dessa sidor hos Argento. Skådespeleriet plägar vara taffligt, medan karaktärerna är läckra som figurtyper sedda. I Suspiria är föreståndarinnan, danslärarna och betjänterna allesammans onda karikatyrer, på ett humorframkallande vis. Suzys till en början så bitska ormtjejer till skolkamrater gör hennes utsatthet knappast mindre. Så - förtar då ej ett sådant uppenbart underläge själva spänningen...? Månne är horror-feeling något som är relativt oberoende av spänningsmomentet...? (I så fall en förklaring till varför blott thrillers eller mer vardagsnära filmer förmår skrämma upp mig...)

Samma sorts frågeställning kring estetiken: Förtar inte hela denna cirkus-artade konstinstallation upplevelsen av stundens allvar och grymhet...? Jag skulle nästan kunna stå ut med att bli mördad bara för att få vistas i ett sånt här hisnande mysigt dockskåp - inbillar jag mig mer än en gång. I den sköna atmosfären ingår inte minst musiken. Gruppen Goblin framför ett par tre hypnotiskt gäckande, progressivt skramlande ledmotiv. Det låter som om andarna håller på att tralla ihjäl sig djupt där bakom de närmast pornografiskt belysta tapeterna. Blodet sprutar visserligen ännu mer sällan än i andra av Argentos s k "kniv-operor", så det här är inget för effektsökar-publiken. Det är heller ingen film där varannan scen väntar på framrusande spöken. Och pseudo-psykologin fångar vare sig några livsöden eller ockulta svårförklarligheter. Vad är det då? Varför beskriver då somliga Suspiria som "the most terrifying and shocking film ever made"?

Jag försöker se Suspiria som en saga från underlandet, för historiens egen skull. Emellertid är det är svårt att uppleva att Suzy skulle genomlida någon mardrömslik kamp som skall leda till befrielse i andra änden tunneln. Hon klarar sig oförskämt lätt igenom fällorna, som om allt skedde i hennes fantasi. Vi vet så gott som inget om hennes bakgrund och vad hon investerat i sina dansdrömmar. I en scen är hon plötsligt ute från balettfängelset, sitter i solen och samspråkar helt fritt med en hjälpsam häxkonst-kännare och psykiater. Kan detta vara det enda som Suzy faktiskt gör i verkligheten? Nja, har svårt att hitta sådant stöd i resten av trådarna - att det inom-slottsliga skulle vara hennes inre symbolvärld. Så gott som ingen av de övriga scenerna utspelar sig utanför skoltemplet, men en som gör det är kusligt bra. Den blinde mannen vandrar med sin ledhund till ett öde nattligt torg. Schäfern skäller febrilt som om en osynlig ondska dolde sig mellan de väldiga kollonadbyggnaderna. Ingen träder fram, men efter en evighet blir den blinde verkligen överfallen. Gissa av vem!?

Gåtorna kring liv och död, minnen och relationer, arv och identiteter, framstår som extremt andefattiga i jämförelse med många av dagens asiatiska skräckfilmer, vilka inte desto mindre är minst lika skrämmande. Suspirias kusligaste scen för andriAngelus är en av dem där Suzy avslappnat går i den röda röda korridoren med de svarta dörrarna, och så plötsligt får syn på indianskan med sin pojke som bara sitter där och bländar Suzy med en spegelskärva som de riktar mot henne. Inget som sägs, ingen som springer, ingen som blöder, bara närvaron av främmande blickar, okända makter. Eller är de välbekanta...? Det är nästan lika ohyggligt som min favoritscen i en annan av 70-talets estetiska skräck-mästerverk, The Shining, där lilla killen som åker trampbil i hotellkorridoren just får korta eteriska glimtar av de bägge avlidna tvillingflickorna.



¤