SLOTTET

¤


ALLRA DJUPAST IN I VÅR LILLA STAD ligger det ofantliga slottet. Högst upp på ett skrangligt, klurigt berg ligger det. Vem som bor därinne har vi inte riktigt förstått. Inte ännu... Vi har blott fått se hennes ögon. På varenda tornspira har hon hängt ut fladdrande pappersark. De påminner starkt om pianotoner. Emelleritd är allesammans sidor ur böcker, ur tusen sorters skrifter. Ibland liknar de bilder snarare än tankar. Såvitt vi kan se... I början fick vi uppfinna stegar och försöka klättra upp. Numera däremot brukar hon kasta ned pappren. I synnerhet tidigt om morgnarna... Sidorna irrar sig då som snöflingor över stadens många gränder, virvlar likt maskrosfrön mellan alla mörkklädda människor. Vi kallar henne Mirjla. Huruvida hon är en vanlig kvinna har vi ingen aning om. Somliga av oss får en känsla av att Mirjla är en gammal flicka och en ung gumma på samma gång. Flera bland oss har studerat arken närmare, ja i vissa fall under snart hundra års tid. Det har redan bildats teorier om att det finns ett gemensamt mönster mellan hennes budskap. Somliga bland oss är t o m beredda att tro, ja, vi har som hypotes att det här är en saga, en saga som handlar om Mirjla (om hur livet utspelar sig inuti hennes slott). Givetvis vet vi dock intet. Ingen gång har vi iakttagit henne lämna slottet. Och aldrig någonsin har vi fått se henne gå in där. Emellertid har vi fått höra henne sjunga en gång, och då var det som om alla pappersflingorna blev en enda bibel, ett glimrande snöfall som bläddrade sig över vår stad, en isande orgelklang som värmde in i märgen på oss allihop och sedan var försvunnen.







¤