URavBILDEN

¤
¤¤


Det var en gång ett ansikte. Tidevarvens vackraste ansikte var det. Det levde sitt besynnerliga liv inuti en åttakantig tavelram, och var iklätt en umbrarosa halvgenomskinlighet. Ansiktet åldrades baklänges och blev allt oskuldsfullare för varje århundrade. Emellertid kom ingen någonsin förbi och betraktade den rena skönheten. Ty tavlan hängde i en sällsam liten skrubb, längst in bland de ödsligaste salarna i ett väldigt bortglömt galleri. Ansiktet saknade vidare kropp, så det kunde heller aldrig kliva ut ur sitt porträtt. Alla sina år och dygn ägnade ansiktet åt att söka minnas hur hon hade hamnat i denna målning. Emedan det var att kliva ut och få en bekräftande anblick, föreställde hon sig oftast att hon var en kvinna. Ibland glimtade där fram en solklar föreställning om ett leende, en nyfikenhet insvept i mysteriösa toner. Leendet hade länge iakttagit ansiktet, och en vacker natt hade leendet plötsligt gått fram och kysst hennes ögonlock. Då mindes hon. Hon hade själv det där leendet inom sig. Då var det nu som om universum öppnade sin spegel på vidaste glänt.



¤¤
¤