¤
¤
När Ragnar klivit av tåget var det första han såg den oändliga perrongen. Den sträckte sig åt bägge hållen utan att slut någonstans. Här fanns inget stationshus, ingen vänthall. Folk kom och gick längs perrongen, men det var ofantligt långt bort. Ragnar fick aldrig en chans att urskilja deras ansikten, inte ens sedan han bytt till sina oktagonala arbetsglasögon. Så började han gå några minuter åt ena hållet. Trafikbrus hördes från fjärran, men inga fordon syntes till. När Ragnar inte kom någonstans, tröttnade han, rättade till mustaschen och vände om i andra riktningen. Nu var han ju tvungen att gå dubbelt så långt för att kolla ifall perrongen ledde någonstans. Det gjorde den inte.
Framför Ragnar låg emellertid ett åkerfält, närmast en myrmark. Där växte hjortron, svenska hjortron, eller om det var finska. Åkermarken upphörde vid en gammal oöverträdlig fängelsemur. Såväl hjortronmyren som fängelsemuren var lika oändligt utsträckta i bägge riktningarna. Ragnar fick god lust att gå ombord på tåget igen, men nu var dörrarna stängda. Ingen personal syntes till därinne i vagnarna. Ragnar rätade till sin mustasch i fönstrets reflexion. Så fiskade han upp lappen ur bröstfickan och tolkade texten sålunda:
¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar