HYLOZOIDEN

¤
¤¤
¤




Scenen föreställer en föreläsningssal. Eller är det en inframodern amfiteater? Längs cirkeln av terrasser, där sitter tusentals superpigga studenter. Hela deras enorma uppmärksamhet sugs i virvlar, i virvlar ned mot origo. Bänkraderna stupar brantare än en pianokonsert. Det är rentav besynnerligt att ingen student ramlar ner... Allra längst därnere, uppe på podiet, står en levande hylozoid och föreläser. Han förklarar hur det är att vara människa. Och medan han beskriver kommer han på hur det är. Hans glasögon liknar osynliga molekyler, i öronen sitter splitt nya synteser, medan kavajen är av urgammalt sammetsdamm. Hylozoiden ritar upp fyra trianglar och drar en sjusidig linje mellan dem. Det liknar nu en stjärna. Sedan skrattar han stort och inväntar en fråga. Det kommer ingen. Så hylozoiden fortsätter föreläsa från sin skärm, inkopplad direkt i universums minnescentral. Hela salen är såpass upplyst att över ingen vinkel vilar någon enda skugga. Anteckningblocken blir oändligen tättpackade med belysande information. Hos det precis lika lysande kupolvalvet, det som omvälver alltsammans, kunna den flitige iakttagaren dock urskilja mikrometersmå, svarta hål. Lyssnar man särskilt särskilt noga, så förklarar hylozoiden huru hålen inget mindre äro än oändligt oändligt avlägsna stjärnnebulosor. Med sitt långt ifrån existerande mörker, skänker dessa åt studenterna all den energikvanta som behövas för att hålla hela salen tänd, och därmed någonsin kunna utforska stjärnhålen i kupolen.







¤