Kärlekens förbLindelse bedrar blott den som aldrig Älskar...!?

¤
¤¤


Här kommer en smått superkomplex, skarpsinnig åskådning av skådespelerska Hanna Schygulla
[översatt från Honickels dokumentär "Role-Play : Women On Fassbinder" [RollenSpiele : Frauen Über Rainer Werner Fassbinder] där regissör Fassbinders marionetter talar om hur det varit att arbeta med honom]:

"He started from the premise that he who loves the strongest is he who does not protect himself, and who will be used. I think that if, if one has such convictions, life answers us in the same way. Personally I rather think that he who loves the strongest... for in any relationship, from time to time, there is always one who lets himself be loved and the other who loves the strongest. If the situation doesn't last, it's only natural. But for me, I find that he who loves the strongest is always he who gains the most from it. Because his impulse to love is stronger. He lets himself be carried away by this feeling and thus feels better. I don't see it at all as a danger. As for Rainer... he was ecstatic. He compared love to a state of dependence, and fidelity as a kind of fidelity of the Nibelungen."

Jag instämmer gärna i den positiva andemeningen hos synpunkten....... att den som faktiskt ger sig hän förlorar mindre än den som reserverar sig... Den som skänker vinner, även om man inte får något tillbaka. Att älska är högre än att bli älskad - även ur ett egoistiskt perspektiv sett (ty Schygulla sätter möjligen själva känslan och dess upplevda berusning ännu högre än jag jämt brukar göra, på potentiell bekostnad av det gemensamma, faktiska arbetet).


Skådespelerska Irm Hermann förmedlar om densamme Rainer Werner såhär:

"I truly believe that he always hoped that love was possible. He equally strove to test everyone on his or her capacity to love. But I had the impression, with time, that gradually, he abandoned all hope that people are capable of loving. Neverless, I remain convinced, by my experience, that people didn't really disappoint him, for most loved him. But he led them into such situations, he put them to such a test, that they had to disappoint him. No one could have met his demands. Under such conditions, the form of love that he demanded could not exist. But he used it precisely as an argument to claim that he wasn't loved."

Sådana mönster har jag mer och mer börjat känna igen mig i, ja, åtminstone i hur jag inom mig betraktar relationer. Men bara så länge jag jämför mig med merparten av dem jag känner (eller inte känner). För det finns åtminstone några få som uppenbart fungerar starkare såhär, har ännu högre krav och utsätter sina vänner för aktivare prövningar än jag någonsin gjort.



Hanna Schygulla får avsluta med ännu en sann iakttagelse:

Personally I think, as of the moment you think of death, life becomes more exciting, more precious. .......that lucidity when confronted with death, made us realise that all the things we strive to obtain are not worth the trouble. The only things that remain, for oneself, are those motivated by love, all that we do that is done out of love. That is what we retain. All the rest becomes totaly futile and devoid of interest. And that's one thing he equally realised, I don't know when exactly, the fact that he knew he no longer hade the time to start everything over again in another way......."

Ja, trots att jag blir mer övertygad för varje dag om vårt kvarlevande medvetande efter "döden", och om kommande inkarnationer (lekamliga och/eller i andra former), så slås jag ibland av den smärtsamma insikten att JUST DET HÄR livet kommer icke att kunna levas på nytt. Och det vi mest kommer ångra är om vi aldrig gjorde det vi gjorde med full känsla, inlevelse och kärlekens övertygelse.



¤¤
¤