inspiraliskt återberättade horisonter

{}


Bland det allra bästa med Bohumil Hrabal är hans oändliga men ändå så lättflödande meningsbyggen, dom skulle stanna och staka sig hela tiden ifall det var jag som skrev, och det att han får till upprepningar, det förstärker humorn när allting löper i dom där envist flyktiga, oändligt igenkännbara trådarna, ja, jag längtar ju ständigt efter att få sätta punkt eller vad det nu är, kan gott tänkas att han ligger långt närmare talspråket, eller så beror min förundran bara på att jag läser litteratur alltför sällan, trots allt, jag menar berättande litteratur i dagboksperspektiv, men jag har väl samma gränslöst sammanflätande drag när det gäller själva idéerna, så vi plockar ett äpple ur "Danslektioner för äldre och försigkomna", vore ju någonting för andriAngelus att satsa på, parallellt med kursen i att skriva manus för film och teater senare i höst, jag älskar hösten, har egentligen aldrig gillat sommaren, men den som gapar efter mycket, ja, såhär skulle jag ibland vilja kunna förmå mig till att skriva, påminner mig litegrann om den nedbrunna mjölkbutiken, därtill ända vid septembers strand, förutsatt att koncentrationen kan behållas då, och det kan den, när pladdret blir roligt i sin ironiskt penslande glädje, emedan motivet förblir allvarligt utmejslat kvinskarpt (javisst, en undermedveten felstavning): "-Precis som till er, fröken, så brukade jag helst gå till dom vackra fröknarna vid kyrkan, inte för att jag gillade kyrkan, men där brevid prästgården fanns det en liten bod och i den där lilla affären var det en Altman som sålde begagnade symaskiner, amerikanska grammofoner med två fjädrar och brandsläckare av märket Miramax, och den där Altman sysslade vid sidan om med att skaffa skönheter till krogarna och barerna i hela distriktet och dom där fröknarna brukade ofta sova över hos den där Altman i det bakre rummet, eller när det var sommar så satte dom där damerna opp ett tält i trädgården och dekanen gick gärna och promenerade längs staketet, för dom där snyggingarna hade satt opp en grammofon där och sjöng och rökte och låg och solade i sina baddräkter, en sån ljuvlig syn, det såg ut som i himlen där, som i paradiset, det var därför som dekanen så gärna gick på inspektion längs staketet, för han hade haft otur med sina kaplaner, en kaplan åkte iväg med hans kusin till Kanada, en annan gick över till tjeckoslovakiska kyrkan och gifte sig och den tredje bröt mot förbudet och klättrade över staketet till skönheterna som låg och solade där, och han blev så......." och där kommer han in på pistoler o dyl en stund och hoppar sedermera självfallet tillbaka till de solande skönheterna, dom är så många på en gång, sex stycken minst, så huvudpersonen blir lika känslig som Mozart, må vi förmoda don Giovanni, och så får han drömmar som vi också hoppar över, faktum är att jag går direkt på sidan 31: ".......att när en karl får syn på en vacker kvinna så kryper myrorna genast i honom och genast börjar karlen grunna på hur han ska få henne i säng, som poeten Bondy sa, det var den där längtan att överföra en kvinna från vertikalläget till horisontalläget och han, trots att han var poet, hade nu på grund av det där vertikalläget [eller p g a horisontalläget; andriAngelus anmärkning] två barn, som han alltid måste dra med sig i en barnvagn, men min mamma var ett helgon, hon.......", jodå, om jag använder orden till att återberätta något blir det bra sådär, emedan berättelsen genomstrålar berättandet och berättandet genomsyrar berättelsen för den delen också - däremot - om jag har orden till att gestalta tillstånd eller rentav vad det innebär att gestalta med ord, då skulle det lätt kunna bli lite tungt och övermoget, ingalunda läsbart efter en stund, ty min tanke har en känsla av, och säkerligen delar ni den, inte sant..?, att jag låter språket hjälpa närvarandeheten att meditera, jo, finna fonden till grundscenen för alla mina minnen, eller vems minnen det nu är, snarare än att delge något visst - är jag på rätt våg.......?!?







{}