Mysteriet med den Ändlösa Hållplatsen

¤

[Här har jag plockat fram och börjat förnya en av mina äldsta figurer:]


RAGNAR HADE REDAN passerat sista stationen. Eftersom han tydligen vägrat kliva av, hade tåget fått fortsätta mot nästa station. Det blev den första staden. Där tyckte Ragnar det var dags att stiga iland. Nu står han med resväskan mitt i smultronfältet. Kontorskomplexen växer som labyrinter omkring honom. Det tycks inte regna det minsta. En nyfiken stråle sol får Ragnar att ta av sig både glasögonen och mustaschen en stund. Ingen kommer. Här har dom uppenbarligen stannat tiden. Äntligen hinner Ragnar kika på kartan utan att verkligheten vrider sig. Det skall finnas en fontän i salen högst upp på den inofficiella avdelningen. Där skall varje fantisör vara beredd att tvätta samtliga sina fiktioner. Eljest blir det problem att få frivilligt arbete. Ragnar lirkar fram sin äldsta bunt med drömsekvenser och gömmer den längst in i resväskan, för säkerhets skull.

Så tar han en enväxlad cykel och gumpar bort till zIRius 7.8/3. Från ett gammalt moln väser magistern i irrationell matematik: "Vi har sett dig kräla mellan dessa sex väggar länge nog nu. Säg, tror du verkligen de är gränslöst många?" Framme vid havreträdet skriver Ragnar på tangentbordet: "Tiden, själva sjunde väggen, får hållen att ändra sig hela tiden." Magistern återtar, nu från alldeles bakom dörren till inofficiella avdelningen: "Ack, så komma likheten att snurra för ditt förstånd, ja, ända tills du spränger dig ut ur kuben - bort från rumsligheten - in till den egentliga tiden." Ragnar tycker på porttelefonen och talar in: "Jag behöver fortfarande den falska tiden, dess obegripbart lockande gåta. Förutan månvarvens obarmhärtiga skiftningar att kämpa emot, skolade jag icke hysa någon somhelst upplevelse värd att övervinna rädslan inför."

Så blev det tyst en ordentlig stund. Sedan hade dörren redan öppnats. Ragnar sprang längs tågkorridoren, rusade i sina nyaste gymnastikskor, ikapp mot tiden. Tapeterna var kryllfyllda med rödbruna siffror: 79, 80, 79, 90, 89, 80, 90, 79, 89. Ragnars armar och ben trummade superlätt förbi alla kupéerna, medan hans tunga skalle strax sprängdes. Genom raden av grantoppar i fönstren fick Ragnar plötsligt syn på reflektionen av honom själv. Han satt i ett av sätena, den enda levande varelsen på hela tåget. Ragnar ryckte till så att mineralvattnet sprutade på det uppslagna rymdmagasinet. Tåget hade stannat vid Sjönljunga, allra sista stationen, och Ragnar fick vara så god och kliva av nu.







¤