NÄSTAN iNLÅSTA BAKOM KULiSSLABYRiNTEN {näst SiSta HiSnande Scenen}

samtidig återglimt samt omskrivning av
fantasiScenario från mitten på april
{inspirerad av sammanstrålning med Sus....}
inför sista scenen som tillkommer någon
framtida gång för igår aftons föreställning


iNSTÄNGDA I KORRiDORERNA går vi. Genom dörr efter dörr.. Vi är skådespelerskan och jag. De andra försvann efter föreställningen tog slut. Teatern har egentligen inte öppet så här länge, så larmet skall alldeles strax gå. Skådespelerskan vill före dess visa mig skåpet med de fantasifullaste dräkterna i hela stan. Hon säger att hon nästan minns var logen finns. Från osynliga hål i taket hänger hårslingor från bortglömda peruker. Det luktar vin lite här och var. Skådespelerskan stryker i farten min hand över sin svarta kavajärm.

Dörrarna bakom oss går enbart att öppna från hållet vi redan kommit ifrån. Kommer ihåg hur denna lilla kvinna såg på mig, på en gång ömsint och kritiskt, som ville hon spela med mig, agera min lärarinna i någon sorts drömspel. Det känns som en djup bekräftelse varenda gång dörrarna strular, varenda gång de postmoderna pipen icke lyckas stämma överens med de uråldriga sifferkoderna. Det verkar som om marionettskötaren bakom teatern gör sitt jobb, som att han genom själva motståndet är med oss. Har han valt denna skådespelerska att göra någonting akut med mig!?

Det måste ske innan larmet sätter igång vid midnatt. I annat fall blir hon av med sitt arbete, medan jag kommer att sluta som skådespelare istället för manusförfattare. Hon är 8 1/2 år yngre än mig, men rör sig likafullt som en spindelfisk i hemtamt akvarium. Fastän skådespelerskan aldrig heller har varit innanför just dessa kulisserna förr, förefaller det hur naturligt somhelst för henne att vistas här, att ha tillgång till varenda liten privat vrå i det offentliga livet...! Det är en bit av hennes andedräkt. Hon är etablerad artist, jobbar som ljussätterska vid sidan om. Jag kommer helt utifrån, dessutom med extremt ringa erfarenheter för min ålder. Dethär är min värld också, men blott i glimtar från ett tidigare liv, ej genom det nuvarande. Inte ännu...

De uppspända dansdräkterna stirrar på oss genom skrattande glasmontrar. Nej, det är fortfarande inte de riktigt fantasifullaste. Vi hade kunnat slinka ut den vanliga entrén, som vilken publik somhelst, och sedan sammanstråla på någon angränsande tidpunkt. Nå... Egentligen vill jag ju stanna här inne med henne, vara fördömda tillsammans i teaterns nattstängda labyrint. Larmet har fortfarande inte gått... ...det bara blinkar i lysrören, avvaktar i mystiska intervall, ilar i lufttrummorna. Det kunde vara ett fint äventyr. Emellertid... Håller hon på att lura på mig en roll!? Söker hon inbilla mig att jag (bakom masken) är självaste marionettskötaren!? Vore just ett snyggt lockbete, en trick för att få fria händer att kontrollera min önskedröm, i ännu större hemlighet...

Bakom nästa hörn visar sig en hiss. Där står att vi befinner oss på våning 11. Det är omöjligt. Föreställningen försisggick en trappa ned. Sedan scenen har vi knappt stött på ett enda trappsteg. Men skådespelerskan ser näppeligen minsta överraskad ut! Uppenbarligen har hon fått för sig att jag redan är en skicklig manusförfattare, en långt mer insatt herre än jag i själva verket är. Eller är jag...? Övertygelsen strålar så starkt så det måste vara jag som behöver ändra på mitt minne. För nu har hon ju fört mig ända in hit. Hennes föreställning har satt sig alltför djupt i mina muskler. Och fungerar inte den här hissen på samma vis som verkligheten gör, då är vi totalt jäkla inlåsta..!!



¤