¤
CisiRjla,
jag älskar dig!
Du förundrar mitt liv. Har aldrig
inte tagit din närvaro alldeles på allvar, vill börja nu.
Du finns överallt jag går
finns dit jag inte går;
i afton förflyttar sig världen från sju
till åtta. Att vara ensam
känns inte så illa, känns mer ensamt träffa andra
och få sin ensamhet bekräftad
i dessa först så meningsfulla, men alltid
ofullgångna möten. Om morgnarna
går jag den extra rundan längs gården med den långa bänken.
Som om jag tror du är där, i något fönster
och i alla fönstren samtidigt
hela jäkla dockskåpet; du är varenda kvinna
jag någonsin känt eller kanske
ännu känner. Du är
alla gudar i gudinnans sköte. Vill in dit
men inte tillbaka
nej, fram till nästa födelse
som påminner om alla som varit. Det är
bara därför jag fruktar så den här ensamheten,
för att jag inte vet hur
min känslotanke säkert kan befrukta
en annans känslotanke. Längtan till gemensamheten
är som starkast i
i inbillningens allraste kraft
som verkligast i
i fantasins framkallande
inomsinom
i den vita vita spegeln;
för i frånvaron
där har jag åtminstone hoppet kvar
här.
Ses vi imorgon, CisiRjla?!
¤
31 december 2007
ELIAS o SANNI i SKOGEN
första kapitlet
Det är nyårsafton. Elias och Sanni vandrar i skogen. Här är mörkt och vått. Inte en enda raket blomstrar på himlen, blott några enstaka stjärnor. Elias och Sanni har vandrat snartnog en mil. Oförtröttligt stultar de fram över långa rötter, mellan genomblöta busksnår. De är ingalunda särskilt olyckliga. De är vuxna människor som har valt att vara här nu. Två plusgrader tränger fuktigt in i deras benmärg. Rådjuren iakttar med förundransfulla öron deras färd, från andra sidan tjärnen. Men det märker ej våra vänner. De är fullt sysselsatta med att hitta stigen, eller någon av stigarna. De ser knappt varandra, får känna och lyssna. Emellanåt skrattar Sanni och Elias på samma gång. Det sker när de inser att de verkligen är här. Denna skogen har de aldrig besökt förut, men de är tillsammans, så de är inte rädda.
-Sanni, vi stannar här! säger Elias.
De har kommit fram till ett litet trähus mitt i skogen. Någon måste ha byggt det. Sanni och Elias känner samtidigt på handtaget. Jodå, huset släpper in dem. Det luktar härligt mystiskt. Det visar sig vara en kyrka. Snart har Sanni tänt vartenda stearinljus. Elias sätter sig vid tramporgeln och spelar en fantasi för 2008. Sanni nynnar en stund, men sedan får Elias ensam pressa fram musiken. Det smattrar mot mosaikfönstren som extra ackompanjemang. Prasslande klär Sanni av sig sina småvåta Goretex-byxor. Så snurrar hon ut sovsäcken och lägger sig ned i en av bänkraderna. Med viss stolthet erinrar hon sig hur hon och Elias lämnade Astronautgatan och tog pendeltåget ut från staden. Det var bara en liten evinnerlighet sedan.
-Elias, plocka fram det mousserande vinet! instruerar Sanni när orgelfantasin tonat ut.
Det droppar alltjämt från Elias Goretex-jacka när han reser sig för att rota fram flaskan ur ryggsäcken. Den har hamnat längst ned, mellan hörlurarna, under en volym med Tommy Stendrömmers samlade poesi. Genast glömmer Elias den heliga drycken och reciterar istället "i insektslabyrinten". Sanni lyssnar någorlunda nyfiken och myser av alla invecklade enkelheter. När hennes älskade Elias efter tjugo minuter fortfarande läser, då har Sannis tankar förirrat sig. De har glidit ned mellan benen hennes. Med en gäspning pillar hon på hårstråna som sökt sig ut under troslinningen. Mitt i dikten om barkborren slutar Elias läsa. Han reser sig upp, allvarlig som en skugga. Så går han långsamt fram till sin Sanni. Hon andas. Bägges ögon är ivrigt stilla, som stora öar i outgrundliga skogstjärnar. Elias börjar sakta dra ned sin regniga dragkedja.
Då, plötsligt, brinner en fyrverkeripjäs av uppe på himlen, någonstans alldeles ovanför valvkupolen. Ekot i den lilla kyrkan blir ohyggligt. Sanni flämtar som om hon satt orgelpiporna i halsen. Elias gapar likt en stekt fisk. Figuren på krucifixet blir alldeles bländande. Hur är nu detta möjligt!? Här, milsväga in i storskogens iskallt annalkande natt, där kan inte finnas några andra människor. Inte på självaste nyårsafton!
Fortsättning följer.......?
Det är nyårsafton. Elias och Sanni vandrar i skogen. Här är mörkt och vått. Inte en enda raket blomstrar på himlen, blott några enstaka stjärnor. Elias och Sanni har vandrat snartnog en mil. Oförtröttligt stultar de fram över långa rötter, mellan genomblöta busksnår. De är ingalunda särskilt olyckliga. De är vuxna människor som har valt att vara här nu. Två plusgrader tränger fuktigt in i deras benmärg. Rådjuren iakttar med förundransfulla öron deras färd, från andra sidan tjärnen. Men det märker ej våra vänner. De är fullt sysselsatta med att hitta stigen, eller någon av stigarna. De ser knappt varandra, får känna och lyssna. Emellanåt skrattar Sanni och Elias på samma gång. Det sker när de inser att de verkligen är här. Denna skogen har de aldrig besökt förut, men de är tillsammans, så de är inte rädda.
-Sanni, vi stannar här! säger Elias.
De har kommit fram till ett litet trähus mitt i skogen. Någon måste ha byggt det. Sanni och Elias känner samtidigt på handtaget. Jodå, huset släpper in dem. Det luktar härligt mystiskt. Det visar sig vara en kyrka. Snart har Sanni tänt vartenda stearinljus. Elias sätter sig vid tramporgeln och spelar en fantasi för 2008. Sanni nynnar en stund, men sedan får Elias ensam pressa fram musiken. Det smattrar mot mosaikfönstren som extra ackompanjemang. Prasslande klär Sanni av sig sina småvåta Goretex-byxor. Så snurrar hon ut sovsäcken och lägger sig ned i en av bänkraderna. Med viss stolthet erinrar hon sig hur hon och Elias lämnade Astronautgatan och tog pendeltåget ut från staden. Det var bara en liten evinnerlighet sedan.
-Elias, plocka fram det mousserande vinet! instruerar Sanni när orgelfantasin tonat ut.
Det droppar alltjämt från Elias Goretex-jacka när han reser sig för att rota fram flaskan ur ryggsäcken. Den har hamnat längst ned, mellan hörlurarna, under en volym med Tommy Stendrömmers samlade poesi. Genast glömmer Elias den heliga drycken och reciterar istället "i insektslabyrinten". Sanni lyssnar någorlunda nyfiken och myser av alla invecklade enkelheter. När hennes älskade Elias efter tjugo minuter fortfarande läser, då har Sannis tankar förirrat sig. De har glidit ned mellan benen hennes. Med en gäspning pillar hon på hårstråna som sökt sig ut under troslinningen. Mitt i dikten om barkborren slutar Elias läsa. Han reser sig upp, allvarlig som en skugga. Så går han långsamt fram till sin Sanni. Hon andas. Bägges ögon är ivrigt stilla, som stora öar i outgrundliga skogstjärnar. Elias börjar sakta dra ned sin regniga dragkedja.
Då, plötsligt, brinner en fyrverkeripjäs av uppe på himlen, någonstans alldeles ovanför valvkupolen. Ekot i den lilla kyrkan blir ohyggligt. Sanni flämtar som om hon satt orgelpiporna i halsen. Elias gapar likt en stekt fisk. Figuren på krucifixet blir alldeles bländande. Hur är nu detta möjligt!? Här, milsväga in i storskogens iskallt annalkande natt, där kan inte finnas några andra människor. Inte på självaste nyårsafton!
Fortsättning följer.......?
30 december 2007
liten utfärd
¤
vi for ut till kullarna
klev omkring i varandras tystnader
blåste buskarna blöta
gömde solen sitt ljus
det var gammalt
såg ditt söta lilla farliga ansikte
som om aldrig
så tillbaks till bilen
satt och drömde om varandras familjer
försvann husen
i en riktning som mötte oss men inte fanns i tiden
jag var blyg
och du väntade allvarlig ända hela vägen
tills det stannade
¤
vi for ut till kullarna
klev omkring i varandras tystnader
blåste buskarna blöta
gömde solen sitt ljus
det var gammalt
såg ditt söta lilla farliga ansikte
som om aldrig
så tillbaks till bilen
satt och drömde om varandras familjer
försvann husen
i en riktning som mötte oss men inte fanns i tiden
jag var blyg
och du väntade allvarlig ända hela vägen
tills det stannade
¤
28 december 2007
PORTRÄTTETS ANDRA SIDA
(omförbättrad, lättflödigare och klarnad version)
Det var en gång ett ansikte. Tidevarvens vackraste ansikte var det. Det levde sitt besynnerliga liv inuti ett porträtt. Iklätt en umbrarosa genomskinlighet satt ansiktet där och iakttog. Det skedde inifrån en tavla, en tavla som hängde i en sällsam liten skrubb. Det var längst in bland de ödsligaste salarna i ett väldigt galleri, ett väldigt bortglömt galleri. Ingen kom någonsin fram och betraktade den rena skönheten. Ansiktet saknade dessutom kropp, så det kunde aldrig kliva ut ur sitt porträtt. Alla sina år och dygn ägnade ansiktet åt att söka minnas. Hon ville minnas hur hon hade hamnat i denna målning. Emellanåt iakttog ansiktet något, något som det inbillade sig fanns utanför, där utanför tavelramens sju kanter. Vad kunde det vara? Det var så långt bort så att det nästan var bara vitt. Ibland glimtade där fram en solklar föreställning. Föreställningen liknade ett leende, en nyfikenhet insvept i mysteriösa toner. Kanhända var det rentav ett annat ansike!? Aldrig hade ansiktet varit där och fått sig en bekräftande anblick. Emedan det var så ohyggligt svårt att kliva ut, var ansiktet tvunget att föreställa sig scenen på egen hand. Oftast föreställde hon sig att hon själv var en kvinna. Denna kvinna åldrades baklänges och blev allt barnsligare för varje århundrade. Och leendet där utanför, det hade länge iakttagit ansiktet. En vacker natt hade leendet gått fram och kysst hennes ögonlock. Som om tiden plötsligt aldrig hade funnits... Då mindes hon. Hon hade själv det där leendet inom sig. Då sprack med ens tavelramen upp. Då var det nu som om universum öppnade sin spegel på vidaste glänt.
{¤{¤}
Det var en gång ett ansikte. Tidevarvens vackraste ansikte var det. Det levde sitt besynnerliga liv inuti ett porträtt. Iklätt en umbrarosa genomskinlighet satt ansiktet där och iakttog. Det skedde inifrån en tavla, en tavla som hängde i en sällsam liten skrubb. Det var längst in bland de ödsligaste salarna i ett väldigt galleri, ett väldigt bortglömt galleri. Ingen kom någonsin fram och betraktade den rena skönheten. Ansiktet saknade dessutom kropp, så det kunde aldrig kliva ut ur sitt porträtt. Alla sina år och dygn ägnade ansiktet åt att söka minnas. Hon ville minnas hur hon hade hamnat i denna målning. Emellanåt iakttog ansiktet något, något som det inbillade sig fanns utanför, där utanför tavelramens sju kanter. Vad kunde det vara? Det var så långt bort så att det nästan var bara vitt. Ibland glimtade där fram en solklar föreställning. Föreställningen liknade ett leende, en nyfikenhet insvept i mysteriösa toner. Kanhända var det rentav ett annat ansike!? Aldrig hade ansiktet varit där och fått sig en bekräftande anblick. Emedan det var så ohyggligt svårt att kliva ut, var ansiktet tvunget att föreställa sig scenen på egen hand. Oftast föreställde hon sig att hon själv var en kvinna. Denna kvinna åldrades baklänges och blev allt barnsligare för varje århundrade. Och leendet där utanför, det hade länge iakttagit ansiktet. En vacker natt hade leendet gått fram och kysst hennes ögonlock. Som om tiden plötsligt aldrig hade funnits... Då mindes hon. Hon hade själv det där leendet inom sig. Då sprack med ens tavelramen upp. Då var det nu som om universum öppnade sin spegel på vidaste glänt.
{¤{¤}
27 december 2007
mina minnen i mig i mina minnen
{Lucka no 2:1:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}
var det så att rymdhålet rusar tunnelbanan tog mig till en annan historia genom tiden åt vilket håll sitter vi tysta och fattar jag fortfarande inte sugs allt längre in i försvinnandet finns jag här i mitt minne bläddrar ni era album eller finns mitt minne här i mig ser ut att bekymra er för helt andra horisonter ifall det är båda hållen klev jag bort till luftslussen måste jag vara en Sri lanskisk docka i en tjetjensk marionett och klädde på mig alla sagoböcker vilsen i Alaska som jag någonsin öppnat tänkte jag hoppa av skeppet och simma själv minns era ansikten som ännu undrar till inget annat stjärnsystem än det jag drömde från början om jag ens kom iväg måste mitt minne bestämma sig för någonsin nu
¤}}¤{
var det så att rymdhålet rusar tunnelbanan tog mig till en annan historia genom tiden åt vilket håll sitter vi tysta och fattar jag fortfarande inte sugs allt längre in i försvinnandet finns jag här i mitt minne bläddrar ni era album eller finns mitt minne här i mig ser ut att bekymra er för helt andra horisonter ifall det är båda hållen klev jag bort till luftslussen måste jag vara en Sri lanskisk docka i en tjetjensk marionett och klädde på mig alla sagoböcker vilsen i Alaska som jag någonsin öppnat tänkte jag hoppa av skeppet och simma själv minns era ansikten som ännu undrar till inget annat stjärnsystem än det jag drömde från början om jag ens kom iväg måste mitt minne bestämma sig för någonsin nu
¤}}¤{
26 december 2007
en bortkommen tomtes inströdda memoarer
{Lucka no 1:3:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}
Mitt namn var Ragnar. Jag arbetade som bokstavsvridare. Mitt jobb var att jonglera med varenda varseblivning tills universum föll på plats. En förunderlig farbror var jag, en sådan som skrattar nonchalant åt måltavlan men tar varje detalj på oavbrutnaste allvar. Jodå, Ragnar hade sina finurliga stunder. Kom aldrig i närheten av något riktigt stopp. Min pipa var förvisso fylld med spiraler av roliga beroenden, men jag hängav mig aldrig åt extaser, gav inte upp kontrollen över min medvetenhet. Däremot rev jag ideligen ut sidor för att testa min förmåga att fylla i minnesluckorna. Släppte mina demoner fria att binda fast dessa månstrålar ännu tätare. Jag var en allvarlig, en ensam. Visst fasen led jag av att bara arbeta med symboler, andedräkter, att så sällan möta damerna under sina kjolar. Ändå var Ragnar en rolig och lättroad människa, med småknepigt lirkade mustascher, med smittsam frenesi. Saknade verklig tillfredställelse gjorde jag aldrig. Det märktes när jag fick fysisk närhet och knappt märkte någon skillnad. Min fantasi inrymde redan tillräckligt starka minnesensationer. Och självklart har jag känt kroppar i forna inkarnationer. Emellertid - såhär efteråt fråga vi oss förstås huruvida hans kontroll ha varit äkta kontroll eller ingalunda. Ragnar vågade ju aldrig fara till Paradis, så som man vågar när man vet sig kunna hantera, alltid förmå finna ett sätt att kontrollera. Jag säger än idag ej nej till somliga klangliga formuleringar, som om jag omöjligen skulle klara mig deras hemvävda sfär förutan. Mont Realité är ren tillit till sin fantasis förmåga att sträcka sig utanför fantasin, mot alla de gränslöst verkliga relationerna.
¤ ¤
Mitt namn var Ragnar. Jag arbetade som bokstavsvridare. Mitt jobb var att jonglera med varenda varseblivning tills universum föll på plats. En förunderlig farbror var jag, en sådan som skrattar nonchalant åt måltavlan men tar varje detalj på oavbrutnaste allvar. Jodå, Ragnar hade sina finurliga stunder. Kom aldrig i närheten av något riktigt stopp. Min pipa var förvisso fylld med spiraler av roliga beroenden, men jag hängav mig aldrig åt extaser, gav inte upp kontrollen över min medvetenhet. Däremot rev jag ideligen ut sidor för att testa min förmåga att fylla i minnesluckorna. Släppte mina demoner fria att binda fast dessa månstrålar ännu tätare. Jag var en allvarlig, en ensam. Visst fasen led jag av att bara arbeta med symboler, andedräkter, att så sällan möta damerna under sina kjolar. Ändå var Ragnar en rolig och lättroad människa, med småknepigt lirkade mustascher, med smittsam frenesi. Saknade verklig tillfredställelse gjorde jag aldrig. Det märktes när jag fick fysisk närhet och knappt märkte någon skillnad. Min fantasi inrymde redan tillräckligt starka minnesensationer. Och självklart har jag känt kroppar i forna inkarnationer. Emellertid - såhär efteråt fråga vi oss förstås huruvida hans kontroll ha varit äkta kontroll eller ingalunda. Ragnar vågade ju aldrig fara till Paradis, så som man vågar när man vet sig kunna hantera, alltid förmå finna ett sätt att kontrollera. Jag säger än idag ej nej till somliga klangliga formuleringar, som om jag omöjligen skulle klara mig deras hemvävda sfär förutan. Mont Realité är ren tillit till sin fantasis förmåga att sträcka sig utanför fantasin, mot alla de gränslöst verkliga relationerna.
¤ ¤
25 december 2007
tomte (inomsinom smått 8888888 återerinrad)
{Lucka no 3:1:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}
inga kameler
faller på snön
står i gryning
med gröt kring hjärtat
iakttar rutan
havre därute
hästarna oskarpa
klättrar på grannens skorsten omkring
minus älva
klockan tom
träskorna strapplar
upp till min skrubb
visslar på sista
julmorgon gnistrar
kikar en lucka
knallar bort längs de grönskrapade regnkvartéren
då öppnas en glimra
och ut kommer jag
en tomte i filmstjärn
klär av hela skägget
så släcks LD3-skärm
sen skissar kalendern
för näst åtta år
men somnar så sollös tills sju brunnit ut
¤
¤¤¤¤¤¤¤
inga kameler
faller på snön
står i gryning
med gröt kring hjärtat
iakttar rutan
havre därute
hästarna oskarpa
klättrar på grannens skorsten omkring
minus älva
klockan tom
träskorna strapplar
upp till min skrubb
visslar på sista
julmorgon gnistrar
kikar en lucka
knallar bort längs de grönskrapade regnkvartéren
då öppnas en glimra
och ut kommer jag
en tomte i filmstjärn
klär av hela skägget
så släcks LD3-skärm
sen skissar kalendern
för näst åtta år
men somnar så sollös tills sju brunnit ut
¤
¤¤¤¤¤¤¤
24 december 2007
23 december 2007
EMELLAN
{Lucka no 1:1:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}
Någonting överförs. Så långt är det klart. Svårare är att säga VAD det är. Genast gör vi om det med våra föreställningar. Överföringen sker verkligen, men hos avsändaren ser det ut som en kanelkringla och hos mottagaren låter det som en saffranskatt. När detta blir uppenbart för avsändaren ändrar hon sin avsikt till en kanelkatt. I nästa doftpust skiftar mottagaren sin klangbild till en saffranskamel. Trösterikt är att likheten är påtagligare än mellan en skruvmejsel och en yrsnö. Ty dessutomTOMTE kommer andra signaler att söka stänga ute eller vilja stänga inne. Därför försöker somliga människor skriva instruktionsböcker istället. Då blir det lite bättre ordning på överföringarna, även om de aldrig når fram. Likadant går det med nu. Nuet överförs från det förra nuet. Då har det redan spår av minnen i sig. Då har det fragment av framtidsförväntningar i sig. Då är nuet färgat av alla andra nu:n som inte heller dessa är rena, vita nu:n. Om man emellertid tillsätter svart, så mycket mörker så man förlamas av tomhet och saknad, och sedan släpper all bitterhet... Då blir det uppenbarare när man ritar närvarande vitt. Då får vi direkt på det svarta ljus av nu.
¤}¤
Någonting överförs. Så långt är det klart. Svårare är att säga VAD det är. Genast gör vi om det med våra föreställningar. Överföringen sker verkligen, men hos avsändaren ser det ut som en kanelkringla och hos mottagaren låter det som en saffranskatt. När detta blir uppenbart för avsändaren ändrar hon sin avsikt till en kanelkatt. I nästa doftpust skiftar mottagaren sin klangbild till en saffranskamel. Trösterikt är att likheten är påtagligare än mellan en skruvmejsel och en yrsnö. Ty dessutomTOMTE kommer andra signaler att söka stänga ute eller vilja stänga inne. Därför försöker somliga människor skriva instruktionsböcker istället. Då blir det lite bättre ordning på överföringarna, även om de aldrig når fram. Likadant går det med nu. Nuet överförs från det förra nuet. Då har det redan spår av minnen i sig. Då har det fragment av framtidsförväntningar i sig. Då är nuet färgat av alla andra nu:n som inte heller dessa är rena, vita nu:n. Om man emellertid tillsätter svart, så mycket mörker så man förlamas av tomhet och saknad, och sedan släpper all bitterhet... Då blir det uppenbarare när man ritar närvarande vitt. Då får vi direkt på det svarta ljus av nu.
¤}¤
22 december 2007
LJUSARE
{Lucka no 1:2:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}
När jag föraktar andra så föraktar jag också mig själv, ja, min oförmåga att kontrollera relationerna till er. När jag föraktar mig själv så föraktar jag också andra, ja, deras oförmåga att förstå vad just vi behöver. Emellertid - när jag älskar så älskar jag. Det räcker att älska någon eller något, så upplever jag mig älska hela världen. Och när jag upplever det så är det större chans att jag också ger mig ut och älskar fler än annars. Med andra ord - när jag älskar är jag beredd att älska så gott det går. När jag bara tänker på allt som jag borde älska, blir jag enormt stressad (må vara i upptänd eller avtänd anda). Emedan när jag ÄLSKAR löses all stress upp och flödar in i närvaron.
Min ihärdigast återkommande tanke är att "det där skulle jag vilja tänka närmare på" och "det där skulle jag vilja tänka närmare på". Och så går jag och tänker på allt jag skulle vilja tänka på, ända tills jag måste bygga ett luftslott för att få ordning och rum åt alla tankarna. Ibland snavar jag på en ny information före jag hunnit bygga färdigt, och då blir jag alltid lika besviken för ingen kunde se mitt slott, än mindre bo där. Sammalunda process gäller egentligen även för känslor. Vi kan kalla det fantasi.
Fyller ena timman med förakt och rädsla och nästa timma med glädje och längtan. Helt förvånad är jag ingalunda längre över det, över hur jag jämt lyckas känna mig övertygad, övertygad om att det ena är det sanna. Och sedan är det det andra som är det sanna. Emellertid - det sanna är att jag är orolig över vad jag skall göra eller inte göra. Ibland inser jag att det finns mer än två alternativ. Det handlar inte bara om att säga ja eller nej, ta sig an eller låta bli. Oftast har jag en helt annan föreställning i huvudet än hur något sedan verkligen gestaltar sig. Det gäller att förvåna sig över var nästa pusselbit kan finnas!?! Då är jag som mest positiv, när jag lyckas fokusera på HUR jag vill att det skall ske. Då slipper jag älta fram och tillbaka mellan två lägen. Ty när jag tar valmöjligheterna på fullaste allvar, då skapar sig den roliga uppgiften på riktigt. Dessutom växer varje chans att jag verkligen gör något då, när jag varken måste göra det eller avstå från det. För jag fortsätter tydligen att handla så länge som jag hyser tillit, tillit till att jag förmår prova mig fram.
¤{}¤
När jag föraktar andra så föraktar jag också mig själv, ja, min oförmåga att kontrollera relationerna till er. När jag föraktar mig själv så föraktar jag också andra, ja, deras oförmåga att förstå vad just vi behöver. Emellertid - när jag älskar så älskar jag. Det räcker att älska någon eller något, så upplever jag mig älska hela världen. Och när jag upplever det så är det större chans att jag också ger mig ut och älskar fler än annars. Med andra ord - när jag älskar är jag beredd att älska så gott det går. När jag bara tänker på allt som jag borde älska, blir jag enormt stressad (må vara i upptänd eller avtänd anda). Emedan när jag ÄLSKAR löses all stress upp och flödar in i närvaron.
Min ihärdigast återkommande tanke är att "det där skulle jag vilja tänka närmare på" och "det där skulle jag vilja tänka närmare på". Och så går jag och tänker på allt jag skulle vilja tänka på, ända tills jag måste bygga ett luftslott för att få ordning och rum åt alla tankarna. Ibland snavar jag på en ny information före jag hunnit bygga färdigt, och då blir jag alltid lika besviken för ingen kunde se mitt slott, än mindre bo där. Sammalunda process gäller egentligen även för känslor. Vi kan kalla det fantasi.
Fyller ena timman med förakt och rädsla och nästa timma med glädje och längtan. Helt förvånad är jag ingalunda längre över det, över hur jag jämt lyckas känna mig övertygad, övertygad om att det ena är det sanna. Och sedan är det det andra som är det sanna. Emellertid - det sanna är att jag är orolig över vad jag skall göra eller inte göra. Ibland inser jag att det finns mer än två alternativ. Det handlar inte bara om att säga ja eller nej, ta sig an eller låta bli. Oftast har jag en helt annan föreställning i huvudet än hur något sedan verkligen gestaltar sig. Det gäller att förvåna sig över var nästa pusselbit kan finnas!?! Då är jag som mest positiv, när jag lyckas fokusera på HUR jag vill att det skall ske. Då slipper jag älta fram och tillbaka mellan två lägen. Ty när jag tar valmöjligheterna på fullaste allvar, då skapar sig den roliga uppgiften på riktigt. Dessutom växer varje chans att jag verkligen gör något då, när jag varken måste göra det eller avstå från det. För jag fortsätter tydligen att handla så länge som jag hyser tillit, tillit till att jag förmår prova mig fram.
¤{}¤
21 december 2007
Xplodition Sol-ji Suan; 12:e Raketen, 3:e Steget
{Lucka no 3:2:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}
Första till Andra!
Andreas - är du där!?
Andra till Tredje!!
Andra till Tredje!!!
Andreas - jag är här.
Tredje till Bägge!
Tredje till Bägge!!
Tredje till Bägge!!!
Vi är på väg.
Första till Tredje!
VART ÄR VI PÅ VÄG?!?
Tredje till Första!
Längre in i Solen nu...
Vi har hittat ett nytt universum härinne.
Andra till Andra!!
Andra till Andra!!
Det är mig.
Tredje till Andra!!!
Nej!!! Det är din fantasi.
Första till Bägge!
Finns fantasin i verkligheten?
Tredje till Första!
Den frågan har vi redan passerat.
Andra till Bägge!!
Men jag är ju här!!
Sol-ji Suan till alla resenärer!!!
Ni är ingalunda inne i Solen.
Ni befinner er på satelliten.
Ni speglar allt ljuset.
Tredje till Sol-ji Suan???
Vilken då satellit!?!
Månne någon måne till Merkurius som vi funnit?!?
Första till Tredje!
Inte ens Venus har månar.
Hur skulle då Merkurius...!?!
Andra till Andra!!
Andra till Andra!!
Jag är övertygad om att jag är min egen satellit!!
Tredje till Andra!!!
Andreas - du är med oss.
Och vi håller på att landa allt djupare på denna himlakroppen.
Sol-ji Suan till alla resenärer!!!
Den ljuskärna ni ser är blott en satellit.
Solen är en liten satellit till en planet som heter Tomtegatan.
Första till Bägge!
Lyssna inte för djupt på Sol-ji Suan!
Hon berättar ju sin saga igen.
Tredje till Första!
Jo, men det här är ju en julkalender.
Det är ju just vad det är.
Första till Tredje!
Ljust är det, ja, men ingen sann satellit.
Fram tills nyss var det inte ens en riktig julkalender, inte för tre öre.
Varför skulle vi plötsligt ha ändrat bana!?!
Andra till Bägge!!
Just för att JAG VILL DET!!
¤{¤}¤ }¤¤¤¤¤¤¤
Första till Andra!
Andreas - är du där!?
Andra till Tredje!!
Andra till Tredje!!!
Andreas - jag är här.
Tredje till Bägge!
Tredje till Bägge!!
Tredje till Bägge!!!
Vi är på väg.
Första till Tredje!
VART ÄR VI PÅ VÄG?!?
Tredje till Första!
Längre in i Solen nu...
Vi har hittat ett nytt universum härinne.
Andra till Andra!!
Andra till Andra!!
Det är mig.
Tredje till Andra!!!
Nej!!! Det är din fantasi.
Första till Bägge!
Finns fantasin i verkligheten?
Tredje till Första!
Den frågan har vi redan passerat.
Andra till Bägge!!
Men jag är ju här!!
Sol-ji Suan till alla resenärer!!!
Ni är ingalunda inne i Solen.
Ni befinner er på satelliten.
Ni speglar allt ljuset.
Tredje till Sol-ji Suan???
Vilken då satellit!?!
Månne någon måne till Merkurius som vi funnit?!?
Första till Tredje!
Inte ens Venus har månar.
Hur skulle då Merkurius...!?!
Andra till Andra!!
Andra till Andra!!
Jag är övertygad om att jag är min egen satellit!!
Tredje till Andra!!!
Andreas - du är med oss.
Och vi håller på att landa allt djupare på denna himlakroppen.
Sol-ji Suan till alla resenärer!!!
Den ljuskärna ni ser är blott en satellit.
Solen är en liten satellit till en planet som heter Tomtegatan.
Första till Bägge!
Lyssna inte för djupt på Sol-ji Suan!
Hon berättar ju sin saga igen.
Tredje till Första!
Jo, men det här är ju en julkalender.
Det är ju just vad det är.
Första till Tredje!
Ljust är det, ja, men ingen sann satellit.
Fram tills nyss var det inte ens en riktig julkalender, inte för tre öre.
Varför skulle vi plötsligt ha ändrat bana!?!
Andra till Bägge!!
Just för att JAG VILL DET!!
¤{¤}¤ }¤¤¤¤¤¤¤
19 december 2007
...minns mig ända hit...
{Lucka no 2:2:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}
Har försökt fara vilse, verkligen vilse. Ville se var alla vägarna tar slut. Det gör de inte. Har kört hela natten. Har flugit genom miljarder föreställningar. Minst tolv hus har skeppet passerat. Bakom nedhissade ögonlock sitter jag stilla och styr emellanåt. De mysblå lamporna lyser lugnt längre bort längs startfältet. I själva verket har jag ännu inte lyft. Dragningskraften håller mig beroende av den här ensamheten. Det är min övertygelse som jag har valt, trots att jag har fel. De mysblå lysdioderna är ofantligt små mitt i flygfältets oöverskådliga mörker. De blinkar till varje gång jag minns att jag finns. Var på väg till Neptunus... eller om det var Neapel... eller om det var Nepal... Längs vartannat håll i hela världen har jag trott mig fara. Fantiserade mig ut mot tidevarvens ändhållplatser, men alla linjerna gick RUNT. Vartenda utsprång vred sig tillbaka in i sin källkraft. Det här är djupare in i begynnelsen. De djupa blå blinkar till varje gång jag minns att jag finns. Här upphör vareviga villospår. Ty jag har sagt NEJ till allt. Jag är lycksalig nu. Så först nu vill jag säga JA. Det här ännu närmare slutet. Det här är så nära slutet att det nästan är början. De små blåblinkande lyser och skänker mig ofantlig tillförsikt. Trösterikheten omvandlar jag till självförtroende. Jag kommer lyckas landa ombord på Solen. Inne i dess smutsgula ljus finns livet konserverat. Där ligger varenda leksak jag någonsin arbetat med, varevinnerliga inspiration jag någonsin smakat. Mysblå lysblink. Jag vill omfamna allihop. Jag vill utradera allihop. I koronans minnescentrum mötte jag först som sist den sönderkluvna Spegel-Spindeln. Det är jag. Jag som iakttar är helt åtskild från den som jag iakttar. Lyser lite mysblått. Jag är just i färd med att äta upp mig själv - för att äntligen glömma mig själv. Men det är inte så det går till. Du måste minnas dig för att kunna glömma dig. Du sitter fast i ditt medvetande. Och du måste bestämma dig för hur långt du vill öppna ditt öga. De mysblå lysdioderna blinkar till.
¤{¤¤{¤
Har försökt fara vilse, verkligen vilse. Ville se var alla vägarna tar slut. Det gör de inte. Har kört hela natten. Har flugit genom miljarder föreställningar. Minst tolv hus har skeppet passerat. Bakom nedhissade ögonlock sitter jag stilla och styr emellanåt. De mysblå lamporna lyser lugnt längre bort längs startfältet. I själva verket har jag ännu inte lyft. Dragningskraften håller mig beroende av den här ensamheten. Det är min övertygelse som jag har valt, trots att jag har fel. De mysblå lysdioderna är ofantligt små mitt i flygfältets oöverskådliga mörker. De blinkar till varje gång jag minns att jag finns. Var på väg till Neptunus... eller om det var Neapel... eller om det var Nepal... Längs vartannat håll i hela världen har jag trott mig fara. Fantiserade mig ut mot tidevarvens ändhållplatser, men alla linjerna gick RUNT. Vartenda utsprång vred sig tillbaka in i sin källkraft. Det här är djupare in i begynnelsen. De djupa blå blinkar till varje gång jag minns att jag finns. Här upphör vareviga villospår. Ty jag har sagt NEJ till allt. Jag är lycksalig nu. Så först nu vill jag säga JA. Det här ännu närmare slutet. Det här är så nära slutet att det nästan är början. De små blåblinkande lyser och skänker mig ofantlig tillförsikt. Trösterikheten omvandlar jag till självförtroende. Jag kommer lyckas landa ombord på Solen. Inne i dess smutsgula ljus finns livet konserverat. Där ligger varenda leksak jag någonsin arbetat med, varevinnerliga inspiration jag någonsin smakat. Mysblå lysblink. Jag vill omfamna allihop. Jag vill utradera allihop. I koronans minnescentrum mötte jag först som sist den sönderkluvna Spegel-Spindeln. Det är jag. Jag som iakttar är helt åtskild från den som jag iakttar. Lyser lite mysblått. Jag är just i färd med att äta upp mig själv - för att äntligen glömma mig själv. Men det är inte så det går till. Du måste minnas dig för att kunna glömma dig. Du sitter fast i ditt medvetande. Och du måste bestämma dig för hur långt du vill öppna ditt öga. De mysblå lysdioderna blinkar till.
¤{¤¤{¤
18 december 2007
17 december 2007
MAYBE IMPORNTANT MASSAGE 2 OR 4 US
{Lucka no 2:3:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}
I.M. maybe READY rabbit
U.R. reading SEXY signal***
W.RR.. red red XLmas
came tomorrow [1+7= 2 o] = truth in upper inner teeny space. spy on angels.
miRanda You
P.S. they is become landed LUCKILY as sRiLanca (incl canadian iR-light)
Yrke : spiOn. Anto9ni michelAngelus
***(or will be WOW sent before staRted NOW)
¤}¤{¤{
I.M. maybe READY rabbit
U.R. reading SEXY signal***
W.RR.. red red XLmas
came tomorrow [1+7= 2 o] = truth in upper inner teeny space. spy on angels.
miRanda You
P.S. they is become landed LUCKILY as sRiLanca (incl canadian iR-light)
Yrke : spiOn. Anto9ni michelAngelus
***(or will be WOW sent before staRted NOW)
¤}¤{¤{
16 december 2007
SKALBÄGGE
{Lucka no 3:2:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}
Jag kan se dig inifrån dig
för jag har sett dig utifrån
då när du nästan visste jag är här
när din alltför återhållna andedräkt hängde utanpå
då såg jag hur lik du var mig
så jag kan se mig inifrån mig
för jag har sett mig utifrån
Besynnerligt nog
ger det jämt mycket avsevärt påtagligare förändring än jag tror
av såväl humöret som tankarna
att ta på sig nya kläder och ta sig en dusch
eller ringa samtalet jag väntat på i två år
medan före däremot
inbillar jag mig så sant genomskåda sådana enkla metoder
Och imorse var jag äldre än någonsin
mina hörselgångar såg att det är denne Harrison
hur han kommer fram såsom bläckfisken i hela skorpionNätet
hans måne är lika mörk som min sol
våra månar båda för evigt på väg att just stiga upp ovan horisonten
öppna vår indre kvinnas slöja
från och med tolfte husets allra sista mardröm
¤{}
Jag kan se dig inifrån dig
för jag har sett dig utifrån
då när du nästan visste jag är här
när din alltför återhållna andedräkt hängde utanpå
då såg jag hur lik du var mig
så jag kan se mig inifrån mig
för jag har sett mig utifrån
Besynnerligt nog
ger det jämt mycket avsevärt påtagligare förändring än jag tror
av såväl humöret som tankarna
att ta på sig nya kläder och ta sig en dusch
eller ringa samtalet jag väntat på i två år
medan före däremot
inbillar jag mig så sant genomskåda sådana enkla metoder
Och imorse var jag äldre än någonsin
mina hörselgångar såg att det är denne Harrison
hur han kommer fram såsom bläckfisken i hela skorpionNätet
hans måne är lika mörk som min sol
våra månar båda för evigt på väg att just stiga upp ovan horisonten
öppna vår indre kvinnas slöja
från och med tolfte husets allra sista mardröm
¤{}
15 december 2007
14 december 2007
SANTA ILLUSIO (Senast Skådade tRiangeldramat ur Septopus's SelfConstructed CinemaParadise)
{Lucka no 3:1:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}
HOLY SMOKE
with Harvey Keitel and Kate Winslet
by Jane Campion (-99)
CHRISTMAS IN AUGUST
with Suk-kyu Han and Ji-hye Oh
by Jin-ho Hur (-98)
BAD SANTA
with Billy Bod Thornton, Tony Cox and Lauren Graham
by Terry Zwigoff (-03)
HOLY SMOKE
INTRIG
Avprogrammering av Guru-förhäxad Kvinnosjäl
SKÅDESPELERI
såväl Hårdkokt som Löjeslystet som Passionsnära
SCENOGRAFI
Winslet Lika Vacker (vilken skepnad hon än spelar)
PSYKOLOGI
Branta Kast mellan medvetenhetsKontroll och kärleksTörst
FILOSOFI
livsLögnen Praktiseras av Samtliga
SYMMETRI
Ont om Indiska Element
FANTASI
Manshataren Älskar Kvinnohataren
CHRISTMAS IN AUGUST
INTRIG
Fotografens Levnadsrika Dödsväntan
SKÅDESPELERI
Naturligt Ihållande Leenden samt Tårar
SCENOGRAFI
Vardagsnära Enkelskimrande Inramning
PSYKOLOGI
Den Ofärdige Mannen behöver Den Mogna Flickan
FILOSOFI
Samvaro Bortblåser Döendet
SYMMETRI
SnöSlutScenen Alltför Kort
FANTASI
Framtiden Fotograferas Nu
BAD SANTA
INTRIG
Tomten som Dricker och Knullar
SKÅDESPELERI
Skojigt Halsbrytande Nonchalanser
SCENOGRAFI
Skägget Sitter Löst
PSYKOLOGI
Sarkasm Kämpar mot Tilltro
FILOSOFI
Tomten (finns ej men) Kan Framodlas
SYMMETRI
GhostWorld Was Sympatiskare
FANTASI
Terry Zwigoff as Santa and
Thora Birch as "Fuck Me, Santa!"
(even though Lauren plays wonderful)
¤{¤{¤{
HOLY SMOKE
with Harvey Keitel and Kate Winslet
by Jane Campion (-99)
CHRISTMAS IN AUGUST
with Suk-kyu Han and Ji-hye Oh
by Jin-ho Hur (-98)
BAD SANTA
with Billy Bod Thornton, Tony Cox and Lauren Graham
by Terry Zwigoff (-03)
HOLY SMOKE
INTRIG
Avprogrammering av Guru-förhäxad Kvinnosjäl
SKÅDESPELERI
såväl Hårdkokt som Löjeslystet som Passionsnära
SCENOGRAFI
Winslet Lika Vacker (vilken skepnad hon än spelar)
PSYKOLOGI
Branta Kast mellan medvetenhetsKontroll och kärleksTörst
FILOSOFI
livsLögnen Praktiseras av Samtliga
SYMMETRI
Ont om Indiska Element
FANTASI
Manshataren Älskar Kvinnohataren
CHRISTMAS IN AUGUST
INTRIG
Fotografens Levnadsrika Dödsväntan
SKÅDESPELERI
Naturligt Ihållande Leenden samt Tårar
SCENOGRAFI
Vardagsnära Enkelskimrande Inramning
PSYKOLOGI
Den Ofärdige Mannen behöver Den Mogna Flickan
FILOSOFI
Samvaro Bortblåser Döendet
SYMMETRI
SnöSlutScenen Alltför Kort
FANTASI
Framtiden Fotograferas Nu
BAD SANTA
INTRIG
Tomten som Dricker och Knullar
SKÅDESPELERI
Skojigt Halsbrytande Nonchalanser
SCENOGRAFI
Skägget Sitter Löst
PSYKOLOGI
Sarkasm Kämpar mot Tilltro
FILOSOFI
Tomten (finns ej men) Kan Framodlas
SYMMETRI
GhostWorld Was Sympatiskare
FANTASI
Terry Zwigoff as Santa and
Thora Birch as "Fuck Me, Santa!"
(even though Lauren plays wonderful)
¤{¤{¤{
13 december 2007
TRETTON NÄTTER FÖRE LJUS
{Lucka no 1:3:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}
ÄLVAN ÄTER
FÖRE JUL:
TRETTON KATRINPLOMMON
FJORTON TOMTESMULTRON
FEMTON KAMELMANNAGRÖTAR
SEXTON STEARINER
SJUTTON SOLJUNGFRURUSSIN
ARTON ARVSSYNDER
NITTON NEAPLAR
TJUGO TJÄDERSKÄGG
TJUGOETT INGENTING
TJUGOTVÅ HÅL
TJUGOTRE TRAPPUPPGÅNGAR
OCH NÄR HON SEDERMERA GLIMRAR IN OM JULMORGONEN
HOS HÄSTARNA
I STRIMMAN AV OSIRIUS
DEN FJÄRRAN INDRIANSKA DEMÅNEN
DÅ SPYR VÅR VITA ÄLVA
GLÄTTELIGEN UPP:
MILJARDER MAROCKANSKA MARIONETTDOCKOR
OCH TRE VISE TVILLINGAR:
EN JESUS
EN LUCIFER
SAMT ETT MÄNNISKOBARN
SOM FÅR SAMSAS OM UNIVERSUM
BÄST DOM GITTER MITT I GLITTRET
OCH ALLRA VACKRAST BLIR ALLT
EMEDAN VI ÄNNU MINNS
HUR VI KOMMER UR SAMMA SKÖTE
MEN HAR VARSITT REDSKAP ATT SKÖTA
OCH ATT FÖRST SEDAN MAN
ARBETAR FÖR VARANN
SÅ KAN MAN EMELLANÅT OCKSÅ
FÅ VARA IFRED FRÅN VARANN
OCH BLOTT GENOM ENSAM LEVNAD
VILL VI VARA TILLSAMMANS
¤}¤¤¤{¤
ÄLVAN ÄTER
FÖRE JUL:
TRETTON KATRINPLOMMON
FJORTON TOMTESMULTRON
FEMTON KAMELMANNAGRÖTAR
SEXTON STEARINER
SJUTTON SOLJUNGFRURUSSIN
ARTON ARVSSYNDER
NITTON NEAPLAR
TJUGO TJÄDERSKÄGG
TJUGOETT INGENTING
TJUGOTVÅ HÅL
TJUGOTRE TRAPPUPPGÅNGAR
OCH NÄR HON SEDERMERA GLIMRAR IN OM JULMORGONEN
HOS HÄSTARNA
I STRIMMAN AV OSIRIUS
DEN FJÄRRAN INDRIANSKA DEMÅNEN
DÅ SPYR VÅR VITA ÄLVA
GLÄTTELIGEN UPP:
MILJARDER MAROCKANSKA MARIONETTDOCKOR
OCH TRE VISE TVILLINGAR:
EN JESUS
EN LUCIFER
SAMT ETT MÄNNISKOBARN
SOM FÅR SAMSAS OM UNIVERSUM
BÄST DOM GITTER MITT I GLITTRET
OCH ALLRA VACKRAST BLIR ALLT
EMEDAN VI ÄNNU MINNS
HUR VI KOMMER UR SAMMA SKÖTE
MEN HAR VARSITT REDSKAP ATT SKÖTA
OCH ATT FÖRST SEDAN MAN
ARBETAR FÖR VARANN
SÅ KAN MAN EMELLANÅT OCKSÅ
FÅ VARA IFRED FRÅN VARANN
OCH BLOTT GENOM ENSAM LEVNAD
VILL VI VARA TILLSAMMANS
¤}¤¤¤{¤
12 december 2007
11 december 2007
STORMÖGA
{Lucka no 2:1:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}
Oväntat mitt i all rädsla mitt i all stress med ens mitt i all oro mitt i alla uteblivelser plötsligt mitt i all bitterhet mitt i allt tigande är alltsammans bortblåst och jag står mitt i mitt liv lycklig och lugn på sällsynt säkra små virriga ben så stolt att jag äntligen känner hur tunt detta slottet hur ihåliga dessa spegelbilderna äro och insikten att glömska ingalunda beror på att tiden går att minnena blir föråldrade utan på att de blandas samman med för mycket liknande eller för mycket samtidig information enligt Accelerated Learning, en av de bästa handledningarna i studieteknik jag kommit i kontakt med, inom fältet N.L.P. Neuro-Lingvistisk Programmering detta sammansmälter i min horisont med insikten att sjukdom och förslitning ickelunda kommer sig av att kroppen blir äldre utan blott av att man fortsätter missbehandla det man har fastän kryper nu ickelunda ner under täcket åter utan står här kvar och kommunicerar lugnt som en elefant i fågeldräkt en flodhäst i sparvkläder med varenda en en stund utan att tveka i veckor först och känna efter i miljoner drömmar vem och inte vem som jag skall slänga bort hela mitt liv på. Ty beslutet är slutligen fattat för första gången: JAG TAR EN VERKLIGHET I TAGET (på sin höjd två) OCH IAKTTAR HUR DET NÄRVARANDE MÖTET TÉR SIG.
¤{}¤
Oväntat mitt i all rädsla mitt i all stress med ens mitt i all oro mitt i alla uteblivelser plötsligt mitt i all bitterhet mitt i allt tigande är alltsammans bortblåst och jag står mitt i mitt liv lycklig och lugn på sällsynt säkra små virriga ben så stolt att jag äntligen känner hur tunt detta slottet hur ihåliga dessa spegelbilderna äro och insikten att glömska ingalunda beror på att tiden går att minnena blir föråldrade utan på att de blandas samman med för mycket liknande eller för mycket samtidig information enligt Accelerated Learning, en av de bästa handledningarna i studieteknik jag kommit i kontakt med, inom fältet N.L.P. Neuro-Lingvistisk Programmering detta sammansmälter i min horisont med insikten att sjukdom och förslitning ickelunda kommer sig av att kroppen blir äldre utan blott av att man fortsätter missbehandla det man har fastän kryper nu ickelunda ner under täcket åter utan står här kvar och kommunicerar lugnt som en elefant i fågeldräkt en flodhäst i sparvkläder med varenda en en stund utan att tveka i veckor först och känna efter i miljoner drömmar vem och inte vem som jag skall slänga bort hela mitt liv på. Ty beslutet är slutligen fattat för första gången: JAG TAR EN VERKLIGHET I TAGET (på sin höjd två) OCH IAKTTAR HUR DET NÄRVARANDE MÖTET TÉR SIG.
¤{}¤
10 december 2007
NU KOMMER NU
{Lucka no 1:1:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}
STARTAR REDAN NU
RAKETEN FRÅN FRAMTIDEN
RAKT IN I
.SPEGELPUNKT.
SNART UT UR NU
KOMMER FÖRRA NUET
MINNS NÄSTA NU
{nästan ut}
} {¤{
STARTAR REDAN NU
RAKETEN FRÅN FRAMTIDEN
RAKT IN I
.SPEGELPUNKT.
SNART UT UR NU
KOMMER FÖRRA NUET
MINNS NÄSTA NU
{nästan ut}
} {¤{
9 december 2007
8 december 2007
...minnas emellan minnen...
{Lucka no 2:2:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}
"...skulle man i språket behöva skilja mellan minnet som avsikt och hågkomsten som avsett ting. ... ... ... i enlighet med indelningen i våra tre fenomenologiska kapitel. I Husserls terminologi görs åtskillnad mellan noesis, som står för erinring, och noema, som svarar mot hågkomst."
ur Minne, Historia, Glömska av Paul Ricoeur
"I minnet förkortas alla vägar.
Mellan det stora gula huset, som du minns,
och nästa plats du minns, finns något annat.
Så finns det alltid någonting emellan, som du glömt.
...
...
...
Jag vet inte hur många gryningar som jag har sett
men ingen stämde riktigt med den dag som följde."
ur En Resa Till Jordens Medelpunkt av Lars Gustafsson
"Freud believed that dreams weave themselves out of memory residues from two sources: from events of the previous day and from childhood. Jung accepted this, but went much further, maintaining that dreams draw on a third, musch deeper source belonging to the evolutionary history of our species. ... ... ... dreams are, in a sense, living fossils in which we trace the primordial preoccupations of our kind. They relate the paleolithic to the present. They are biohistory incarnate, re-evoking the timeless reality implicit in the phenomenological world as we perceive it."
from The Two-Million-Year-Old Self by Anthony Stevens
¤¤¤}¤{¤¤¤
"...skulle man i språket behöva skilja mellan minnet som avsikt och hågkomsten som avsett ting. ... ... ... i enlighet med indelningen i våra tre fenomenologiska kapitel. I Husserls terminologi görs åtskillnad mellan noesis, som står för erinring, och noema, som svarar mot hågkomst."
ur Minne, Historia, Glömska av Paul Ricoeur
"I minnet förkortas alla vägar.
Mellan det stora gula huset, som du minns,
och nästa plats du minns, finns något annat.
Så finns det alltid någonting emellan, som du glömt.
...
...
...
Jag vet inte hur många gryningar som jag har sett
men ingen stämde riktigt med den dag som följde."
ur En Resa Till Jordens Medelpunkt av Lars Gustafsson
"Freud believed that dreams weave themselves out of memory residues from two sources: from events of the previous day and from childhood. Jung accepted this, but went much further, maintaining that dreams draw on a third, musch deeper source belonging to the evolutionary history of our species. ... ... ... dreams are, in a sense, living fossils in which we trace the primordial preoccupations of our kind. They relate the paleolithic to the present. They are biohistory incarnate, re-evoking the timeless reality implicit in the phenomenological world as we perceive it."
from The Two-Million-Year-Old Self by Anthony Stevens
¤¤¤}¤{¤¤¤
7 december 2007
UPPÅ LJUSENS MITT
{Lucka no 3:1:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}
Högst upp på fjärde ljuset
står vi i trappans mitt
där ljusens ändar möts
mitt i spegeln står vi
hit går tre steg upp
härifrån går tre steg ner
emellertid olika håll
vänder vi aldrig åter tillbaka
går vi igen vidare
samma håll, varsitt håll
sju steg blir det
en ljusaste jul
en tindrande trappstege
mitt upp i stjärnkyssen
passerar vi templet på toppen av världen
möts alltid i spegelporten
skiljs alltid i spegelporten
för evigt tre steg ljusare
för evigt tre steg närmare
andra Andra andra sidan
nu här nu
¤¤¤{¤}¤¤¤
Högst upp på fjärde ljuset
står vi i trappans mitt
där ljusens ändar möts
mitt i spegeln står vi
hit går tre steg upp
härifrån går tre steg ner
emellertid olika håll
vänder vi aldrig åter tillbaka
går vi igen vidare
samma håll, varsitt håll
sju steg blir det
en ljusaste jul
en tindrande trappstege
mitt upp i stjärnkyssen
passerar vi templet på toppen av världen
möts alltid i spegelporten
skiljs alltid i spegelporten
för evigt tre steg ljusare
för evigt tre steg närmare
andra Andra andra sidan
nu här nu
¤¤¤{¤}¤¤¤
6 december 2007
5 december 2007
VEM INOM MIG UTOM MIG
{Lucka no 1:2:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}
VEM vem är hon som finns FINNS i min fantasi ?? om hon inte är DU hur kommer det sig DÅ att hon finns ?? Visst är hon (i viss mån) min skapelse ja visst är hennes ansikte uppblandat med andra ansikten ja visst väljer jag bort bitar av dig (om jag nu ens har iakttagit dem) ÄNDÅ har hon en röst och jag själv en annan röst så där finns något skymtar någon som inte är bara bara är JAG emedan mitt samvete inte vill ja vägrar ge henne nej ge dig vilken form jag än skulle ha lust till TY DÅ om du inte spelade minsta roll om mina minnen av dig inte betydde någonting (någonting utanför minnenas nuvarande form) alls nej ens ja då skulle jag bli riktigt ensam på riktigt ENSAM riktigt jävla på riktigt om det bara var upp till mig nej, mina minnen säger mig hur hon skall vara ja just för att DU är så för att du ingalunda är helt annorlunda än SÅ och varför skulle min min i lugn och kontroll framkallade minnesbild av dig av dina tydligaste sidor dina underbaraste sidor varför skulle inre den bilden vara mindre sann än det UTIFRÅN jag lyckas uppfatta dig av dig just då när vi ses allt som oftast i all hast ?!?!?!? jag skapar ju lika mycket en bild MEDAN vi möts men HINNER INTE ens reflektera över den då inte då Den inre verkligheten är en konstruktion av den yttre verkligheten som spår, glimtar av den yttre verkligheten som har släppts in i den inre verkligheten som alltså finns det yttre inuti det inre jo men inte i samma fullkomliga form nej inte i samma Ofullkomliga form Det enda som har hänt är en omvandling precis som pianotonerna ristas in i grammofonplattan precis som syret antänds när det utsätts för en gnista och en träbit ibland blir det en förädling ibland blir det en förkrympning och Aldrig sker en kloning hela tiden en överföring men vem skulle vilja mena att musiken i ditt huvud är en helt annan annan än den du har hört eller att hoppet hur hoppet i ditt hjärta är av helt annat slag ett helt annat slag än den är än den människa du känner minns hoppas vet upplever erinrar känner vill längtan till ?!?
{¤{¤}{¤}¤}
VEM vem är hon som finns FINNS i min fantasi ?? om hon inte är DU hur kommer det sig DÅ att hon finns ?? Visst är hon (i viss mån) min skapelse ja visst är hennes ansikte uppblandat med andra ansikten ja visst väljer jag bort bitar av dig (om jag nu ens har iakttagit dem) ÄNDÅ har hon en röst och jag själv en annan röst så där finns något skymtar någon som inte är bara bara är JAG emedan mitt samvete inte vill ja vägrar ge henne nej ge dig vilken form jag än skulle ha lust till TY DÅ om du inte spelade minsta roll om mina minnen av dig inte betydde någonting (någonting utanför minnenas nuvarande form) alls nej ens ja då skulle jag bli riktigt ensam på riktigt ENSAM riktigt jävla på riktigt om det bara var upp till mig nej, mina minnen säger mig hur hon skall vara ja just för att DU är så för att du ingalunda är helt annorlunda än SÅ och varför skulle min min i lugn och kontroll framkallade minnesbild av dig av dina tydligaste sidor dina underbaraste sidor varför skulle inre den bilden vara mindre sann än det UTIFRÅN jag lyckas uppfatta dig av dig just då när vi ses allt som oftast i all hast ?!?!?!? jag skapar ju lika mycket en bild MEDAN vi möts men HINNER INTE ens reflektera över den då inte då Den inre verkligheten är en konstruktion av den yttre verkligheten som spår, glimtar av den yttre verkligheten som har släppts in i den inre verkligheten som alltså finns det yttre inuti det inre jo men inte i samma fullkomliga form nej inte i samma Ofullkomliga form Det enda som har hänt är en omvandling precis som pianotonerna ristas in i grammofonplattan precis som syret antänds när det utsätts för en gnista och en träbit ibland blir det en förädling ibland blir det en förkrympning och Aldrig sker en kloning hela tiden en överföring men vem skulle vilja mena att musiken i ditt huvud är en helt annan annan än den du har hört eller att hoppet hur hoppet i ditt hjärta är av helt annat slag ett helt annat slag än den är än den människa du känner minns hoppas vet upplever erinrar känner vill längtan till ?!?
{¤{¤}{¤}¤}
4 december 2007
inUTRiTRAPP
{Lucka no 3:2:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}
¤¤{¤{
Andri var klurig.
Alla hade letat
hela huset genom
ingen hade hittat
inte heller nu.
Ty Andri gömt
sig inuti trappan...
}¤}¤¤
¤¤{¤{
Andri var klurig.
Alla hade letat
hela huset genom
ingen hade hittat
inte heller nu.
Ty Andri gömt
sig inuti trappan...
}¤}¤¤
3 december 2007
2 december 2007
ANDRA DRAPPERIET DRAS UPP
{Lucka no 2:2:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}
Drapperiet dras upp och vi stirrar in
i
inuti andra sidan
på andra sidan tiden.
Där är historien tusen historier och före vi vet ordet av
har vi redan hänt.
Här är de hundra gudarna ett helt hjärnkontor.
Vi smyger in
och befinner oss i världens äldsta bokhylla
här där böckerna är större än tempel och längre än rymdresor.
Vi sluter drapperiet
bakom oss.
Så börjar vi omedelbart frossa
elva-tolv meningar ur varje skrift, staplar dem likt valörer i ett
korthus, skövlar vareviga
rad.
Böckerna ramlar
in och ut
ur varandra.
Vi bergsklättrar mellan skinnband och
drapperiveck. Dock:
Här inifrån finns endast två vägar ut:
den ena om vi simmar
på djupet igenom
varenda skrift vi någonsin trott oss begripa
Och att dela upp ett studium i korta doser, med många början och många slut, alltså massa tillfällen till tydliga minnesbilder, det verkar vara en ofantligt superbra metod som Brian Tracy o Colin Rose föreslår!! Har så smått börjat testa att köra tre böcker om vartannat, så att en kvart åt första boken, fem minuter paus, en kvart åt andra boken, fem minuter paus, en kvart åt tredje boken, fem minuter paus. Och sedan när en timma har förlöpt så kan man återgå till på första boken, nu ännu mer nyfiken för att man aldrig fick ägna mer än en ringa kvart åt boken ifråga, en kvart som varje gång blir väldigt lång och rymlig...
och kommer att åter
först nu förstå;
den andra
ifall vi drar bort drapperiet
och låter universum
läsa oss.
¤}{¤
Drapperiet dras upp och vi stirrar in
i
inuti andra sidan
på andra sidan tiden.
Där är historien tusen historier och före vi vet ordet av
har vi redan hänt.
Här är de hundra gudarna ett helt hjärnkontor.
Vi smyger in
och befinner oss i världens äldsta bokhylla
här där böckerna är större än tempel och längre än rymdresor.
Vi sluter drapperiet
bakom oss.
Så börjar vi omedelbart frossa
elva-tolv meningar ur varje skrift, staplar dem likt valörer i ett
korthus, skövlar vareviga
rad.
Böckerna ramlar
in och ut
ur varandra.
Vi bergsklättrar mellan skinnband och
drapperiveck. Dock:
Här inifrån finns endast två vägar ut:
den ena om vi simmar
på djupet igenom
varenda skrift vi någonsin trott oss begripa
Och att dela upp ett studium i korta doser, med många början och många slut, alltså massa tillfällen till tydliga minnesbilder, det verkar vara en ofantligt superbra metod som Brian Tracy o Colin Rose föreslår!! Har så smått börjat testa att köra tre böcker om vartannat, så att en kvart åt första boken, fem minuter paus, en kvart åt andra boken, fem minuter paus, en kvart åt tredje boken, fem minuter paus. Och sedan när en timma har förlöpt så kan man återgå till på första boken, nu ännu mer nyfiken för att man aldrig fick ägna mer än en ringa kvart åt boken ifråga, en kvart som varje gång blir väldigt lång och rymlig...
och kommer att åter
först nu förstå;
den andra
ifall vi drar bort drapperiet
och låter universum
läsa oss.
¤}{¤
1 december 2007
ÖPPNAS FÖRSTA STÄLLNINGEN
{Lucka no 3:3:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}
När första luckan öppnas
sugs eller ramlar
ramlar eller sugs
såväl sugs som ramlar
vi in
på scenen. Där
ligger vi nu
ombord på denna rymd, på detta vidöppna
scengolvet
medan alla undrar
och luckan har sugts igen bakom oss
sugts in
i sin tidigare tid. Här
är framtiden
med hundra människor. Dom
undrar ifall
vi är dockor eller på riktigt
och vad som i så fall
här vi skall göra
efter elva-tolv ögonblick
då har en DANSERSKA ställt sig
ställt sig hon nu
och börjat plocka med oss. Lyfter hon upp en
eller två åt gången
placerar oss i overhead-projektorn
iakttar
snurrar runt oss lite sjukantigt
agerar
filtrerar genom brunt
ett besynnerligt ljus
nu
nu kan vi se oss på skärmen
också vi se oss
jadå
vi är dockor på riktigt!!
inspiRation : Maria o Marika (Crowd Company)
}¤{
När första luckan öppnas
sugs eller ramlar
ramlar eller sugs
såväl sugs som ramlar
vi in
på scenen. Där
ligger vi nu
ombord på denna rymd, på detta vidöppna
scengolvet
medan alla undrar
och luckan har sugts igen bakom oss
sugts in
i sin tidigare tid. Här
är framtiden
med hundra människor. Dom
undrar ifall
vi är dockor eller på riktigt
och vad som i så fall
här vi skall göra
efter elva-tolv ögonblick
då har en DANSERSKA ställt sig
ställt sig hon nu
och börjat plocka med oss. Lyfter hon upp en
eller två åt gången
placerar oss i overhead-projektorn
iakttar
snurrar runt oss lite sjukantigt
agerar
filtrerar genom brunt
ett besynnerligt ljus
nu
nu kan vi se oss på skärmen
också vi se oss
jadå
vi är dockor på riktigt!!
inspiRation : Maria o Marika (Crowd Company)
}¤{
11 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{{{{{{{{{{elfte överVÄLDigandet}}}}}}}}}}}
& & & & & & & & & & &
121.
Luckan ledde ut på taket.
Häruppe hade jag bara varit före jag föddes.
Ställde mig i en livsfarlig vinkel.
Hisnande lycklig blickade jag fram över alla björktopparna.
Därnere rann älven lika lugnt som alltid.
Längtan till solen bultade i min bröstkorg.
Alla minnen någonsin fick rum i denna minut.
120.
Boken slutar först när du bestämt hur nästa bok börjar.
119.
LÅTER SOM OM NÅGON JUST
SPILLER UT ALL SIN FANTASI FRÅN ETT FÖNSTER
RAKT NER PÅ VERKLIGHETEN
OCH ALDRIG KOMMER KUNNA FÅ DEN TILLBAKS I SKALLEN
118.
Du ser dig.
Du ser dig sittandes ombord på allra översta balkongen.
Upptäcker du ej
nu ej hur du iakttar dig!?
Nej, din nacke har sjunkit ihop,
fallit ned över boken.
Ovanifrån -
ovanifrån anar du att du skriver ett manus.
Inunder dig välver sig -
inunder dig välver sig, välver sig en riktig liten teater.
Inte heller det ser du,
ser du ej nu
där du sitter och skriver.
Ty scenen är täckt av snö -
publiken likaså.
Blott en hatt -
en hatt har hittat upp ur drivorna.
Så hur skall du -
någonsin du beskriva alltsammans,
hela ditt minne den här gången?
Bakom bokens tomma sidor...........
117.
-Varför Stannar Det Nu Då!?
-Stannar?
-A.
-Näe, Bandet Stannar Inte - Det Går.
-Men... De Sluta' Ju Sjunga Nu!!
-Mhm, Gjorde De Det?
-De Bara Pratar Nu.
-Mm, Det Spelas In Ändå. Allt Spelas In Tills Vi Stänger Av.
-Men... Musiken Hörs Ju Inte Längre!
-Om Du Fortsätter Spela På Gitarren Så Hör Vi Hur Det Låter!
-Det Kommer Ju Sedan.
-Andreas Måste Spela In Först, Så Hörs Det Sedan När Pappa Spelar Upp Bandet.
-Tyst På Dig, Det Kommer Snart!!
-Mm..
116.
115.
-Varför Spelar De Inget Nu Då!?
-Det Blir Tyst Om Du Inte Spelar In Något..
-Nej, Jo, Det Kommer VISST Sedan, Från Bandet!!!
-Vill Du Vi Skall Stänga Av Och Lyssna På Allt Andreas Har Spelat In..?
-Nej, Det Kommer Nu.
Buskarna De Gunga Och Farde Sig
Sprang Hem Till Fågelboe Gjorde Fabian
-Ha, Nu Rör Det Sig Igen!
-Mm, Det Låter Fint!
Och Så Flick Han Plösligt
Synn På Sin Gamle Fontän
Där Där Lila Elefanten
Klättra Han Upp Ur Allting i Slutet
Med GummiStövlar På Sig
-Nu Stannar De Igen Ju!
114.
Bakom bokens tomma sidor
där skymtar du historien, allihopa figurerna.
Finns vi redan här?
Vi finns redan här,
men hur -
hur skall du återge oss våra liv?!?
Du tror att ingen finns -
att ingen finns över dig.
Du ser -
ser att du inte ser -
ingalunda ser dig själv, där som du blickar ner
på dig. Därifrån
ser du dig,
den ryska dockan som skriver om
den ryska dockan.
Och för varje gång du minns dig -
minns dig så hittar du högre upp i salongen, ännu en balkong,
närmare pjäsens ändlöst
oändliga kärna.
113.
Susanni hade klättrat uppför trappan till allra högsta våningen. Här tog huset slut. Det besynnerliga var att det bara var väggar och tak - varken dörr eller fönster. Emellertid såg Susanni till sist en liten lucka i väggen. Hon öppnade den. Där hängde en rad dräkter, allesammans mörkt rosalila, nästan som fantasi. Hon klev in. Längst in bland dräkterna fann Susanni sin äldsta SagBok. Hon hade glömt att hon hade stoppat den där. När hon nu öppnade skriften, som för första gången, fann Susanni hur första sidan hade rivits ut. Och inte bara en gång, nej, tusentals gånger var sidan utriven. Hon kände stingande saknad, en gränslös förtvivlan. Samtidigt erfor hon den befriande lättnaden. Det var såhär som det är. SagBoken skulle aldrig längre börja från början.
112.
Och på det tolfte dygnet tog livet vila.
I och med den sjunde månaden vände skeppet tillbaka.
111.
Som liten sa jag ELBLA när jag skulle säga ELVA.
Det har jag hört på bandinspelning när jag skulle räkna.
Numera räknar jag elva gånger till elva varje gång jag skall räkna en gång till tolv.
Det är väl därför jag aldrig hinner i tid :-)
& & & & & & & & & &
121.
Luckan ledde ut på taket.
Häruppe hade jag bara varit före jag föddes.
Ställde mig i en livsfarlig vinkel.
Hisnande lycklig blickade jag fram över alla björktopparna.
Därnere rann älven lika lugnt som alltid.
Längtan till solen bultade i min bröstkorg.
Alla minnen någonsin fick rum i denna minut.
120.
Boken slutar först när du bestämt hur nästa bok börjar.
119.
LÅTER SOM OM NÅGON JUST
SPILLER UT ALL SIN FANTASI FRÅN ETT FÖNSTER
RAKT NER PÅ VERKLIGHETEN
OCH ALDRIG KOMMER KUNNA FÅ DEN TILLBAKS I SKALLEN
118.
Du ser dig.
Du ser dig sittandes ombord på allra översta balkongen.
Upptäcker du ej
nu ej hur du iakttar dig!?
Nej, din nacke har sjunkit ihop,
fallit ned över boken.
Ovanifrån -
ovanifrån anar du att du skriver ett manus.
Inunder dig välver sig -
inunder dig välver sig, välver sig en riktig liten teater.
Inte heller det ser du,
ser du ej nu
där du sitter och skriver.
Ty scenen är täckt av snö -
publiken likaså.
Blott en hatt -
en hatt har hittat upp ur drivorna.
Så hur skall du -
någonsin du beskriva alltsammans,
hela ditt minne den här gången?
Bakom bokens tomma sidor...........
117.
-Varför Stannar Det Nu Då!?
-Stannar?
-A.
-Näe, Bandet Stannar Inte - Det Går.
-Men... De Sluta' Ju Sjunga Nu!!
-Mhm, Gjorde De Det?
-De Bara Pratar Nu.
-Mm, Det Spelas In Ändå. Allt Spelas In Tills Vi Stänger Av.
-Men... Musiken Hörs Ju Inte Längre!
-Om Du Fortsätter Spela På Gitarren Så Hör Vi Hur Det Låter!
-Det Kommer Ju Sedan.
-Andreas Måste Spela In Först, Så Hörs Det Sedan När Pappa Spelar Upp Bandet.
-Tyst På Dig, Det Kommer Snart!!
-Mm..
116.
115.
-Varför Spelar De Inget Nu Då!?
-Det Blir Tyst Om Du Inte Spelar In Något..
-Nej, Jo, Det Kommer VISST Sedan, Från Bandet!!!
-Vill Du Vi Skall Stänga Av Och Lyssna På Allt Andreas Har Spelat In..?
-Nej, Det Kommer Nu.
Buskarna De Gunga Och Farde Sig
Sprang Hem Till Fågelboe Gjorde Fabian
-Ha, Nu Rör Det Sig Igen!
-Mm, Det Låter Fint!
Och Så Flick Han Plösligt
Synn På Sin Gamle Fontän
Där Där Lila Elefanten
Klättra Han Upp Ur Allting i Slutet
Med GummiStövlar På Sig
-Nu Stannar De Igen Ju!
114.
Bakom bokens tomma sidor
där skymtar du historien, allihopa figurerna.
Finns vi redan här?
Vi finns redan här,
men hur -
hur skall du återge oss våra liv?!?
Du tror att ingen finns -
att ingen finns över dig.
Du ser -
ser att du inte ser -
ingalunda ser dig själv, där som du blickar ner
på dig. Därifrån
ser du dig,
den ryska dockan som skriver om
den ryska dockan.
Och för varje gång du minns dig -
minns dig så hittar du högre upp i salongen, ännu en balkong,
närmare pjäsens ändlöst
oändliga kärna.
113.
Susanni hade klättrat uppför trappan till allra högsta våningen. Här tog huset slut. Det besynnerliga var att det bara var väggar och tak - varken dörr eller fönster. Emellertid såg Susanni till sist en liten lucka i väggen. Hon öppnade den. Där hängde en rad dräkter, allesammans mörkt rosalila, nästan som fantasi. Hon klev in. Längst in bland dräkterna fann Susanni sin äldsta SagBok. Hon hade glömt att hon hade stoppat den där. När hon nu öppnade skriften, som för första gången, fann Susanni hur första sidan hade rivits ut. Och inte bara en gång, nej, tusentals gånger var sidan utriven. Hon kände stingande saknad, en gränslös förtvivlan. Samtidigt erfor hon den befriande lättnaden. Det var såhär som det är. SagBoken skulle aldrig längre börja från början.
112.
Och på det tolfte dygnet tog livet vila.
I och med den sjunde månaden vände skeppet tillbaka.
111.
Som liten sa jag ELBLA när jag skulle säga ELVA.
Det har jag hört på bandinspelning när jag skulle räkna.
Numera räknar jag elva gånger till elva varje gång jag skall räkna en gång till tolv.
Det är väl därför jag aldrig hinner i tid :-)
& & & & & & & & & &
10 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{{{{{{{{{Tionde Tornet}}}}}}}}}}
& & & & & & & & & &
110.
Högst upp i universum sitter ett barn och bygger med sina klossar. Ju djupare barnet bygger desto högre upp hamnar allting. Ävenså barnet. Har byggt så länge nu så att barnet inte längre är rädd för att rasa ihop.
109.
Medan tiden ramlade ner
stod du kvar i trappan och skrev.
Nu var det bara fortsätta uppåt längs fantasin, så högt du ville,
ty ingen skulle längre hinna hindra dig.
108.
Om någon undrar vad jag håller på med här -
så håller jag på
att göra ett collage, ett sammelsurium av
samtliga av somliga av mina
historielösa sagor, som möjligen är en enda, och som utspelar sig
ännu ett varv högre
i spiraltrappan. Och det är först nu
som berättelserna blir som
jag trodde att de
redan var.
107.
Gud skapar i första hand från framtiden. Allt som utspelar sig "nu" är omskrivningar av det som Gud redan skrivit. Och medan Gud skriver om, så ändras ju världen därefter. Visserligen publiceras livet såsom varande denna, innovarande tidpunkt. Emellertid uppstår vår historia från flera håll samtidigt. Vi lever posthumt, eller prehumt, eller hur man nu skall kalla det. Universum formas från framtida överlappningar och från forntida grundbestämmelser, hela tiden nu, i takt med att Gud hinner överblicka hur vi väljer att agera. Åtminstone är det så som jag skapar. Det här skriver jag betydligt längre in i november än den nionde, tionde eller ens elfte. Kanske är det redan den nittonde november - hur skall ni veta det!? Ändå publiceras detta på bloggen som om det vore den elfte (nej, det blev den tionde nu).
106.
105.
104.
Imorse, på vägen hem, gick jag förstås förbi fönstret. Jag menar givetvis fönstret till våningen där väggarna är tapetserade med ett slott. Passerade lite senare än vanligt, så nu fick jag syn på : inte blott slottet i all dess mosaik, utan också självaste invånerskan. Hon tycks med andra ord bo därinne, utanför sitt slott.
103.
SPiRR
poesi i ciss-moll av Sol-ji Suan
utgiven genom Högre Ögon, Göteborg 2007
// released through Higher Eyes, Gothenburg 2007
102.
I grunden är jag övertygad om att andra andeväsen existerar, på högre sidor om vår horisont. Vi är också andeväsen, befinnande oss i denna fysiskt fokuserade aspekt av utvecklingen. Samtidigt går åtskilligt av mitt skrivande ut på att genomskåda, undersöka, leka och driva med våra begränsade uppfattningar om andra dimensioner - hur allting vi riktar blicken mot liknar spegelbilder, återkopplingar, rundgångar (just för att vi sitter fängslade i våra egna medvetanden (inuti våra minnen). Ja, inte minst jag..). Att tränga igenom till nästa lager av spegelbilder, att stiga ett varv i spiRalen; det är en enormt stor sak att göra. Att inte enbart fantisera men ändå använda hela sin fantasi; det är styrkan som får en att skjuta upp sig själv mot mänsklighetens yttersta rymder.
101.
Det var en gång ett ofantligt
ett ofantligt högt torn.
Var evinnerliga morgon klev alla människor
varenda människa in
{in i}
in igenom den trånga porten. I spiraliska kvadrater
klättrade de allesammans HÖGT.
Utifrån
såg man deras kroppar stiga
stiga och stiga
en fönsterglugg åt gången. Hela dagen lång
försvann de
försvann de och försvann de
försvann de och försvann de upp mot solen.......
Emellertid
kom ingen någonsin
ingen alls ner igen.
När det blivit månklart undrade man
Vart hade nu alla människorna tagit vägen då..!?
Ty så högt man kunde se
var tornet tomt.
Och redan nästa morgon tog sig alla människor
varenda ofantliga människa in
in i tornet och upp
på nytt.
100.
LeNono Låtsas Aldrig.
Det ÄR Verkligen På Låtsas.
Vi Drömmer Inte Att Vi Drömmer.
Vi Drömmer.
& & & & & & & & &
9 november 2007
ELFTE ELEFANTASIN {{{{{{{{{nionde inuTiet}}}}}}}}}
& & & & & & & & &
99.
Det var en gång ett inuti.
Inuti:et fanns inuti sig självt.
Således var hon dessutom ett utanpå.
Och än i denna tid kretsar hon kring sig.
98.
På bokens allra innersta sida stod det att världen är en dröm, en dröm som ingen kan veta vem det är som drömmer. Andrijano undrade om det möjligen är allesammans som drömmer varandras dröm. Under alla omständigheter kände han på sig att han själv är en figur i någons dröm. Han insåg att han måste vara en oförarglig liten figur, en ofrivillig aktör i någons odrägligt verkliga dröm. Men Andrijano blev inte arg, nej, han var förundrad ända ner i fötterna, alldeles lätt av förväntanssfullhet. En insikt hoppade ut ur hans hjärta och upp på kupolerna. Någon byggde uppenbarligen den här staden!! Andrijanos arbete var att upptäcka hur vrårna vindlade sig, ända tills han fann staden vara vacker. Hans uppgift låg i att stanna här och ge sig av härifrån, ända tills han förmådde älska staden hur han än gjorde.
97.
Hela ditt liv går åt att komma på det. Du måste komma på hur du kom in i det här rummet, in i ditt universum. Vilken av väggarna är den äkta lönnväggen? När du listat ut det kan du träda ut.
96.
ligger vi inuti glas
simmar sällsamma
ömsesidigt isolerade
fästa som sugproppar
spegelvända pusselbitar
mitt emot varandras blick
äro vi två ögon
försöker kyssa varann
med varandras blickar
men verkligheten är ivägen
emellan oss en glasskiva
osynlig
under syster Suzannes överinseende
vi överför våra fantasier
i gemensam onani
RAKT IN I OSCILLATORN
GUNGAR OSS I SINUSVÅG
BUBBLAR ALLT HÖGRE
blir rundgång i laboratoriet. Professorerna får rusa bort till stetoskåpet
plocka ut ny tid
spruta ned den i akvariet
så vi tror vi börjar från början
95.
94.
I samma sekund hörde Susanni en hård klockklang välva sig mellan alla tolv väggarna, eller om de var elva. Klangen hade börjat studsa mot sig själv, växte till ett korus, ända tills Susanni inte förmådde hålla still musiken i sitt minne - hur hon än dansade. Den vred sig i förbjudna harmonier. Ytorna där allting skärde sig påminde henne om speglar. Slagen reflekterade varann allt djupare, och för varje möte förskjöts och förvandlades de. Rösterna gled ideligen före eller halkade efter. För att få fatt på tonerna måste hon snurra runt av rent religiösa förskräckelsen. Och ändå tappade hon varenda tråd. Här var en mardröm. Här var orgiastiska röster som viskade och vrålade bakom miljarder dörrar. Ändå kände hon en trygg förvissning mitt i allt - ett fokus bortanför eller innanför. Hela detta spektakel, hela denna spegelvärld, kom från någonstans längre bort, längre in.
93.
Juni-Lis, älskling!
Du skrattar så att tiden inte längre är rädd för att gå.
Då ligger jag kvar i filtarna med solen bakom dina öron.
Lyssnar du så hör jag tavlorna målas här utanför.
Blundar du kan jag se alla kullarna och fälten vi aldrig har passerat.
Bortifrån sinnessjukhuset strör man baklänges klockklanger.
Dina tungor och ditt lår luktar smygplockade smultron.
92.
PRECIS EFTER DRÖMMEN HAR SLUTAT
EXAKT INNAN JAG VAKNAR
STÅR VARENDA DÖRR
VARENDA DÖRR I HELA VIDA VÄRLDEN
VIDÖPPEN
VIT
NU
MÄNSKLIGHETEN VÄNTAR ATT
NÅGON SKA SUSA UT
UT UR UNIVERSUM
VIDARE UT
IN I INTUFURUM
ÄR DET MIN TUR NU!!??
ÄR DET JAG SOM ÄR ASTRONAUTEN??!!
MEN DU
DU FÅR JU INTE BLI KVAR!!!!!!!
91.
90.
89.
Inuti:et drömmer att tiden inte finns.
Hon tror hon får vara kvar i den här drömmen så länge hon vill.
Och det är precis vad hon har blivit.
88.
Det här rummet vrider sig runt sina egna
hörn. Ingen har ännu lyckats få det på
plats. Vinklarna vill så sällan stå
stilla.
& & & & & & & &
99.
Det var en gång ett inuti.
Inuti:et fanns inuti sig självt.
Således var hon dessutom ett utanpå.
Och än i denna tid kretsar hon kring sig.
98.
På bokens allra innersta sida stod det att världen är en dröm, en dröm som ingen kan veta vem det är som drömmer. Andrijano undrade om det möjligen är allesammans som drömmer varandras dröm. Under alla omständigheter kände han på sig att han själv är en figur i någons dröm. Han insåg att han måste vara en oförarglig liten figur, en ofrivillig aktör i någons odrägligt verkliga dröm. Men Andrijano blev inte arg, nej, han var förundrad ända ner i fötterna, alldeles lätt av förväntanssfullhet. En insikt hoppade ut ur hans hjärta och upp på kupolerna. Någon byggde uppenbarligen den här staden!! Andrijanos arbete var att upptäcka hur vrårna vindlade sig, ända tills han fann staden vara vacker. Hans uppgift låg i att stanna här och ge sig av härifrån, ända tills han förmådde älska staden hur han än gjorde.
97.
Hela ditt liv går åt att komma på det. Du måste komma på hur du kom in i det här rummet, in i ditt universum. Vilken av väggarna är den äkta lönnväggen? När du listat ut det kan du träda ut.
96.
ligger vi inuti glas
simmar sällsamma
ömsesidigt isolerade
fästa som sugproppar
spegelvända pusselbitar
mitt emot varandras blick
äro vi två ögon
försöker kyssa varann
med varandras blickar
men verkligheten är ivägen
emellan oss en glasskiva
osynlig
under syster Suzannes överinseende
vi överför våra fantasier
i gemensam onani
RAKT IN I OSCILLATORN
GUNGAR OSS I SINUSVÅG
BUBBLAR ALLT HÖGRE
blir rundgång i laboratoriet. Professorerna får rusa bort till stetoskåpet
plocka ut ny tid
spruta ned den i akvariet
så vi tror vi börjar från början
95.
94.
I samma sekund hörde Susanni en hård klockklang välva sig mellan alla tolv väggarna, eller om de var elva. Klangen hade börjat studsa mot sig själv, växte till ett korus, ända tills Susanni inte förmådde hålla still musiken i sitt minne - hur hon än dansade. Den vred sig i förbjudna harmonier. Ytorna där allting skärde sig påminde henne om speglar. Slagen reflekterade varann allt djupare, och för varje möte förskjöts och förvandlades de. Rösterna gled ideligen före eller halkade efter. För att få fatt på tonerna måste hon snurra runt av rent religiösa förskräckelsen. Och ändå tappade hon varenda tråd. Här var en mardröm. Här var orgiastiska röster som viskade och vrålade bakom miljarder dörrar. Ändå kände hon en trygg förvissning mitt i allt - ett fokus bortanför eller innanför. Hela detta spektakel, hela denna spegelvärld, kom från någonstans längre bort, längre in.
93.
Juni-Lis, älskling!
Du skrattar så att tiden inte längre är rädd för att gå.
Då ligger jag kvar i filtarna med solen bakom dina öron.
Lyssnar du så hör jag tavlorna målas här utanför.
Blundar du kan jag se alla kullarna och fälten vi aldrig har passerat.
Bortifrån sinnessjukhuset strör man baklänges klockklanger.
Dina tungor och ditt lår luktar smygplockade smultron.
92.
PRECIS EFTER DRÖMMEN HAR SLUTAT
EXAKT INNAN JAG VAKNAR
STÅR VARENDA DÖRR
VARENDA DÖRR I HELA VIDA VÄRLDEN
VIDÖPPEN
VIT
NU
MÄNSKLIGHETEN VÄNTAR ATT
NÅGON SKA SUSA UT
UT UR UNIVERSUM
VIDARE UT
IN I INTUFURUM
ÄR DET MIN TUR NU!!??
ÄR DET JAG SOM ÄR ASTRONAUTEN??!!
MEN DU
DU FÅR JU INTE BLI KVAR!!!!!!!
91.
90.
Fenomenet "mellanrum"
det verkar vara något icke alldeles ocentralt att förstå hos Gustafssons historier. Speglingar, jo tack!! Att återspegla är att berätta, att ersätta något med ett symbolspråk, att åskådliggöra med ord. Men vad är då berättandet självt?
Eller som Gustafsson brukar fråga oss: Var finns fantasin? Vari består själva den "osynliga" yta som återkastar reflexer av medvetenhet?? Vad i sig själva ÄRO dessa gränsövergångar, spegelskivor som saknar identifierbar dimension, skuggor,
svarta hål o dyl,
som icke i sig utgör punkter i rummet, men som åtskiljer den nuvarande identiteten från identiteten vid en annan tid...??? Eller som snarast binder och förenar universums alla flytande föreställningar med alla dess fasta entiteter. Eller något ditåt..
89.
Inuti:et drömmer att tiden inte finns.
Hon tror hon får vara kvar i den här drömmen så länge hon vill.
Och det är precis vad hon har blivit.
88.
Det här rummet vrider sig runt sina egna
hörn. Ingen har ännu lyckats få det på
plats. Vinklarna vill så sällan stå
stilla.
& & & & & & & &
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
