PORTRÄTTETS ANDRA SIDA

(omförbättrad, lättflödigare och klarnad version)



Det var en gång ett ansikte. Tidevarvens vackraste ansikte var det. Det levde sitt besynnerliga liv inuti ett porträtt. Iklätt en umbrarosa genomskinlighet satt ansiktet där och iakttog. Det skedde inifrån en tavla, en tavla som hängde i en sällsam liten skrubb. Det var längst in bland de ödsligaste salarna i ett väldigt galleri, ett väldigt bortglömt galleri. Ingen kom någonsin fram och betraktade den rena skönheten. Ansiktet saknade dessutom kropp, så det kunde aldrig kliva ut ur sitt porträtt. Alla sina år och dygn ägnade ansiktet åt att söka minnas. Hon ville minnas hur hon hade hamnat i denna målning. Emellanåt iakttog ansiktet något, något som det inbillade sig fanns utanför, där utanför tavelramens sju kanter. Vad kunde det vara? Det var så långt bort så att det nästan var bara vitt. Ibland glimtade där fram en solklar föreställning. Föreställningen liknade ett leende, en nyfikenhet insvept i mysteriösa toner. Kanhända var det rentav ett annat ansike!? Aldrig hade ansiktet varit där och fått sig en bekräftande anblick. Emedan det var så ohyggligt svårt att kliva ut, var ansiktet tvunget att föreställa sig scenen på egen hand. Oftast föreställde hon sig att hon själv var en kvinna. Denna kvinna åldrades baklänges och blev allt barnsligare för varje århundrade. Och leendet där utanför, det hade länge iakttagit ansiktet. En vacker natt hade leendet gått fram och kysst hennes ögonlock. Som om tiden plötsligt aldrig hade funnits... Då mindes hon. Hon hade själv det där leendet inom sig. Då sprack med ens tavelramen upp. Då var det nu som om universum öppnade sin spegel på vidaste glänt.







{¤{¤}