ELIAS o SANNI i SKOGEN

första kapitlet



Det är nyårsafton. Elias och Sanni vandrar i skogen. Här är mörkt och vått. Inte en enda raket blomstrar på himlen, blott några enstaka stjärnor. Elias och Sanni har vandrat snartnog en mil. Oförtröttligt stultar de fram över långa rötter, mellan genomblöta busksnår. De är ingalunda särskilt olyckliga. De är vuxna människor som har valt att vara här nu. Två plusgrader tränger fuktigt in i deras benmärg. Rådjuren iakttar med förundransfulla öron deras färd, från andra sidan tjärnen. Men det märker ej våra vänner. De är fullt sysselsatta med att hitta stigen, eller någon av stigarna. De ser knappt varandra, får känna och lyssna. Emellanåt skrattar Sanni och Elias på samma gång. Det sker när de inser att de verkligen är här. Denna skogen har de aldrig besökt förut, men de är tillsammans, så de är inte rädda.
-Sanni, vi stannar här! säger Elias.
De har kommit fram till ett litet trähus mitt i skogen. Någon måste ha byggt det. Sanni och Elias känner samtidigt på handtaget. Jodå, huset släpper in dem. Det luktar härligt mystiskt. Det visar sig vara en kyrka. Snart har Sanni tänt vartenda stearinljus. Elias sätter sig vid tramporgeln och spelar en fantasi för 2008. Sanni nynnar en stund, men sedan får Elias ensam pressa fram musiken. Det smattrar mot mosaikfönstren som extra ackompanjemang. Prasslande klär Sanni av sig sina småvåta Goretex-byxor. Så snurrar hon ut sovsäcken och lägger sig ned i en av bänkraderna. Med viss stolthet erinrar hon sig hur hon och Elias lämnade Astronautgatan och tog pendeltåget ut från staden. Det var bara en liten evinnerlighet sedan.
-Elias, plocka fram det mousserande vinet! instruerar Sanni när orgelfantasin tonat ut.
Det droppar alltjämt från Elias Goretex-jacka när han reser sig för att rota fram flaskan ur ryggsäcken. Den har hamnat längst ned, mellan hörlurarna, under en volym med Tommy Stendrömmers samlade poesi. Genast glömmer Elias den heliga drycken och reciterar istället "i insektslabyrinten". Sanni lyssnar någorlunda nyfiken och myser av alla invecklade enkelheter. När hennes älskade Elias efter tjugo minuter fortfarande läser, då har Sannis tankar förirrat sig. De har glidit ned mellan benen hennes. Med en gäspning pillar hon på hårstråna som sökt sig ut under troslinningen. Mitt i dikten om barkborren slutar Elias läsa. Han reser sig upp, allvarlig som en skugga. Så går han långsamt fram till sin Sanni. Hon andas. Bägges ögon är ivrigt stilla, som stora öar i outgrundliga skogstjärnar. Elias börjar sakta dra ned sin regniga dragkedja.
Då, plötsligt, brinner en fyrverkeripjäs av uppe på himlen, någonstans alldeles ovanför valvkupolen. Ekot i den lilla kyrkan blir ohyggligt. Sanni flämtar som om hon satt orgelpiporna i halsen. Elias gapar likt en stekt fisk. Figuren på krucifixet blir alldeles bländande. Hur är nu detta möjligt!? Här, milsväga in i storskogens iskallt annalkande natt, där kan inte finnas några andra människor. Inte på självaste nyårsafton!



Fortsättning följer.......?