min fritt inspirerade
(men delvis inverterade?)
version av Shakespeares 113:e sonett.
Platonsk eller icke-platonsk
- det är frågan.
När vi snart möts kan våra ögon se;
de blickarna som brukar söka solen
irrar alltjämt men gör så leende,
skuggas av rädslor, dock spelar starkt fiolen.
För all min längtans mål är utan slut
såfort jag möter dina ögons klang!
När närvaron går in - går tvivlet ut
ur tankebanors mörker där vi sprang
fördrömda - vi såg världen som idé;
längs dina trappor jagade jag tid.
Nu vet du att min lust skall redan ske
ty viljan är nu ett med ödets frid.
Vi ser varann i spegelns branta tongång
tills verkligheten blivit magisk alvsång...
Och såhär är "originalet",
dvs Sven-Christer Swahns översättning:
"När vi har skilts blir mina ögon själ,
de ögonen som brukar leda stegen
fullgör sin plikt men gör det mindre väl,
tycks kanske se men tvekar jämt om vägen.
Ty ingen säker form når mera in
till hjärtat av de fåglar, blommor, ting
som annars snabbt förmedlas av vårt sinn;
den rika värld som blomstrar runtomkring
förvandlas - det kan vara vadsomhelst,
ett ädelt format väsen, eller knäckt,
berg eller hav, dag, afton, yngst och äldst,
kråka som duva liknar dig perfekt;
jag ser på dig och mina sinnen njuter
tills själens blick min kropps pupiller sluter."
909
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar