Sagan om Sagan (fången i sin våning)

miniatyrhistoria i ny poesiversion




det var en gång en saga
i nattlinne av lampsken
stod sagan i sitt fönster
så klarvaken och fantiserade
"Det var en gång en saga."
genom buktande glas
såg sagan blott
en stråle av drömskaste sand
rann igenom sitt hål
blev så sanden ingenting
annat än mer
och mera sand
mindes sagan inte sedan
hur alltsammans fortsatte

kunde hon höra hissen
hur den kom
och försvann, upp
eller ner
men aldrig att sagan visste
vilka varelser som
egentligen
färdades med hisskorgen
medan världen förblev
som ett mysterium
utanför sagans dörr, den som hon ej under hela sitt liv
gått in eller ut
igenom
såvitt hon kunde minnas
så sagan ägde ingen
aning om hur många våningar
som fanns nedanför
eller ovanför
hennes
hon trodde hon bodde på tvåhundratolfte våningen
eller tvåhundraelfte
ibland var sagan rädd
att hon skulle ramla ner
ifall fönstret inte fanns
ifall gluggen ut från fristaden
ledde ingenstans

djupt inunder sina ögon
urskiljde sagan då
och då små människofigurer
bakom hiskeligt oräkneliga
hörn
emellanåt trädde den ena
efter den andra fram
rusade de ofantligt fort
i var och varannan evinnerliga trappspiral
tvärs genom labyrinten
som om människofigurerna redan
alltför väl visste vägen
begrep ej sagan varthän
påminde de om insekter
styrda av sitt mål
fångna i sina månsken

emellertid var nu sagan
ohyggligt mycket nyfiken
så till sist klättrade hon ut på balkongen
där lyste alldeles svart
universum
över vareviga innergård
alla dessa nattstänkta fontäner
såg nu staden ut som
om den hade drunknat
i människornas egna
vinklar och vrår, tinnarna och tornen
böljade och vred sig
likt fartyg ombord på
fyrkantiga vågor
därnere
i hisnande överblick
skrattade sagan högt över staden
av vansinne eller
sannaste lycka
hur som än haver
i ensammaste kosmos

här
inuti sagans boning
hade ingen
någonsin satt sin nos
hon önskade att titt
som tätt förmå sträcka sina fingrar ut
genom glasgluggen
ner längs oändligheten
och plocka upp
någon utav
människoinsekterna
sätta främlingen
på sin säng
och vira honom in
i sagans egna
längtansfyllda linneveck

dock var ju sagan
blott och bart en saga
och en sådan kunde aldrig
ingripa i verkligheten
nej
ingalunda någonsin
ty det hade sagan läst i en skrift
förmodligen var det
någon bland människofigurerna som hade tänkt ut
den berättelsen
det hade sagan undrat
över många gånger
vem
som hittat på henne
själv hade sagan ingen
aning om det
nu alls var någon
som kommit på henne...?
sagan förmådde inte
minnas någon tidpunkt
där sagan skulle börjat
finnas
bara hur sanden
likt lampskenet rann
igenom hennes rum
bakom sagans fönsterglugg

och där hade hon glömt
hur det var sagans fantasi
som en gång hade skapat själva verkligheten
hela denna mänsklighet
stadens sjutusen hus
nattens skuggrika ljus
in i minsta figur







909