Mörka Clownen i MidsommarTomma Staden

berättelse som jag brutit upp till lyrik:




Höghusen låg fullkomligt
tömda.
Torget låg exakt lika
tomt.
Fontänen var
avstängd. Det var mitt på
midsommaraftonen. Varenda människa var någon annanstans.
Förutom
den mörka clownen - han spatserade
närmast dansade
för sig själv genom staden.
Längs varteviga övergångsställe, kring vartannat gathörn slank
lätt och vigt hans
sorgtyngda
steg.
Kolsvart bröt kostymen av
mot varje vit
fasad. Den
mörka clownen var
likt skuggan i en komedi
eller glimten i en tragedi.
Han balanserade och hade långt roligare än
man hade kunnat tro om man såg den mörka clownen på håll,
men inte riktigt så roligt
som man fick för sig när man iakttog
hans avväpnande skratt. Hursomhelst
fanns där ju nu
ingen
som kunde skåda clownen. Så han tog liksom ett extra steg
för varje steg
som om
hjärtat slog dubbelt. Ibland trippade han till och med tre
steg på varje.
Så gick clownen för att inbilla sig
hur han ingalunda var alldeles utan
sällskap.
Ibland kom trots allt
en eller annan sommarkatt svassande.
Då och då
blåste några blomblad eller karamellpapper längs med
gatornas totala
tomhet.
En gång
i tiden
hade clownens svarta hatt blåst bort.
Sedan dess hade han hunnit
glömma
vilken gata det skedde på. Och nu kunde den finnas
varsomhelst. Nu när
inga
människor fanns
att förhålla sig till
kunde clownen
för första gången
urskilja klart stadens övriga ingredienser.
Så inte undra på
hur mörka clownen blev kolossalt
lycklig
när han mitt på
en väldigt vanlig trottoar
strax före
midsommarnattens vita insvepande
plötsligt
som ett trollslag, likt ett katedralklockackord
återfann sin svarta
hatt.
Ingen hade ens trampat på
den
trots att det gått
så många år.








909