Ögonen inuti Templet

i ännu en version






ALLRA DJUPAST IN I VÅR LILLA STAD, där ligger det ofantliga templet. Högst upp på ett skrangligt litet berg ligger det. Vem som bor i templet har vi inte riktigt förstått. Vi har blott fått se hennes ögon. De påminner om en hemskt ung flickas ögon, men vi är ingalunda övertygade ännu... Blicken brukar sitta där bakom gluggen och kika ut över staden. Snarare ser det ut som om ögonen blickar in sig själva.

På tornspira efter tornspira har hon som bor i templet hängt ut små pappersark. Dessa fladdrar som snöflingor, fastän det är mer än mitten av juni nu. I själva verket är flingorna sidor ur färdigskrivna böcker. Ur tusentals eller rentav hundra olika volymer kommer de. På långt håll tror man att det måste vara en bild på varje ark. På närmare håll - alltsedan sida efter sida börjat singla ner - ser man hur det rör sig om litteratur. En gång i tidernas begynnelse var den färdigskriven, men nu blir den återigen halvskrivna blad. Somliga är t o m tomma, ja, ännu tommare än snö.

Under den första tiden fick vi uppfinna stegar, för att i allra bästa fall lyckas kika närmare på de sidor som ej frivilligt föll ner från tornspirorna. Det skrangliga berget tillät emellertid inte fler än tre människor att klättra samtidigt. Numera brukar vår mystiska flicka kasta ned arken för egen hand. Och man vet aldrig riktigt när det ska ske eller inte ska ske. Redan långt före gryningarna ställer vi oss och väntar... ibland flera dygn före morgonsolen. Sidorna irrar sig förr eller senare ned över gränderna i vår stad. Där virvlar de upplysande mellan alla mörkklädda människor.

Vi kallar henne däruppe för SiciRjla. Ingen enda gång har någon av oss iakttagit henne lämna templet. Blott blicken försvinner titt som tätt. Och ännu mindre någonsin har vi sett henne kliva in i templet. Någon enda ingång har vi aldrig upptäckt. Dessutom skulle det vara djupt förbjudet att träda in där - om någon dörr trots allt fanns. Så SiciRjla måste ha funnits därinne i evinnerlighet. Vissa av oss hyser känslan av att hon är en rysligt gammal fyraåring - andra att hon måste vara en enormt ung gumma. Hur det än är så älskar vi SiciRjlas ögon, ja, gluggen och hela templet som hon ger sken åt. Vad hon egentligen gör därinne i templet är den mest spännande gåta vi någonsin kan föreställa oss.

Somliga bland oss har studerat arken närmare. Det sker inne i vårt privata bibliotek. Vi röstar vart hundrade år om vilka som är ämnade att bli professorer och få egna nycklar ditin. En ofantlig labyrint har redan hunnit framväxa nere i berggrunden. Katakomberna är fyllda med ark som ingen längre lyckas minnas. I enstaka fall har studier försigkommit under tolvtusen års tid, strax trettontusen. Allteftersom har bildats gedigna teorier om sammanflätade motivationsmönster mellan SiciRjlas skiftande budskap. De mest hänryckta bland oss är beredda att vara övertygade om, eller rentav att tro, att det hela rör sig om en saga. Sagan handlar i så fall om SiciRjla, om hur livet utspelar sig inuti hennes tempel. Ty några andra sagor känner vi inte till.

Vårat starkaste minne är hur vi har fått höra SiciRjla sjunga. Det var en enda gång, för sjuhundra år sen, och då var det som om alla pappersflingorna blev en jublande bibel. Alla orgeltonerna smälte samman i ett gnistrande snöfall, en kristallisk klang av förtrollat solljus. Musiken värmde ända innanför märg och blod på oss allesammans, hela staden igenom.

Sedan var sången som försvunnen. Bara en vibrerande spegel stod ensam kvar, någonstans i ett ofantligt hus.







909