marionetten föreställer oss

i ännu en version




scenen föreställer en vitt främmande människa
vi vet nästan allting om henne
mitt i rummet står hennes kropp
runtomkring hänger hennes kläder
hon plockar fram sitt namn
ber oss att aldrig avslöja det
S
hon visar upp sitt barn
det ligger inuti magen
så går kvinnan och gläntar på ridån
i skrevan anar vi en sceningång
därinne finns samma scen som den här scenen
vi ser den bara i mindre format
bitar ur publiken blir synliga
jag sitter redan där i
de andra tycks också sitta i publiken
en mimerska klättrar ut
eller in
i sin heltäckande, rosalila dräkt
en skärm tänds bakom ännu ett drapperi
fastän hon är helt allvarlig
skrattar hon med kroppen flera spiraler
men dunsar bara en gång
håller mimerskan en fantasi
i sina händer
verkar som hon hör hur himla spänt vi väntar
ändå befinner sig denna människa redan
mitt framför oss
känner inte igen henne
men minns att jag har mött henne förut
kanske skrämmande
kanske lyckligt
nu lyfter kvinnan ner fjärrkontrollen
har hon spolat tillbaks sig några scener nu
det är en annan publik som sitter där
vi har inte kommit ännu
men människan luktar sig till våran närvaro långt därute i korridorerna
längs rosalila spiralgångar
är scenen emellertid släckt
S
berättar nu kvinnan
hur hon plockade ut fantasin ur ett hjärta
och placerade den i sin egen hjärna
men hjärtat tillhörde någon i publiken en gång i tiden
och ikväll
skall kvinnan stoppa tillbaks fantasin igen; vi sneglar efter utgången
när kommer människan inse
att den här föreställningen inte alls går ihop!?!
eller är det bara våran roll
att knappast ta henne på allvar?!?
hur högt hon än visar upp sina skratt
hur hårt hon än dunsar ner i sin blick



909