ScenSkenet och PublikSkuggan

909


I afton genomförde vår kursgrupp öppen repetition av midsommarnattsdrömmen. Det var en avslutning inför medhavd publik, just som vi någotsånär (efter drygt sju möten) började förstå och behärska pjäsen. I stort sett rådde fri flödesimprovisation, mixat med rena verser "direkt ur källan". Förundrar mig ändå hur vi lyckades köra igenom alla scener från huvudet (och hela kroppen), förutan ett enda riktigt avbrott.

Ja, trots att exakta kläderna och aktuella positionerna bestämdes i sista sekunden... och trots (eller tack vare) att jag ägnade dagen åt att skriva dikter och se på reportage om Mare Kandre istället för att nöta Shakespeares manus ännu en runda... Så jag vågar knappt föreställa mig vilken magi vi kunde ha åstadkommit med fastare grundplanering att falla tillbaka på! Är ju trots allt ett av människohistoriens centrala skådespel och knappast den enklaste matchen man kan välja!

Dessutom fick vi ofta till min förtrytsamma nervositet börja med att leka helt andra saker istället för att omedelbart fördjupa oss i projektet. Vill skall man ha roligt och slappna av, men det roligaste och mest avslappnande är ju att göra allt jag kan, så gott jag bara kan.


Hursomhelst var det faktiskt första gången jag var med och uppträdde offentligt från en teaterscen. Vad som skarpast slog mig är hur man knappt märker ansiktena och blickarna hos publiken. Drottningen som varit med förr, även framför filmkameror, berättade hur uppslukade man brukar vara av varandras spel, så det finns inte tid o rum att iaktta publiken.

Jag trodde att jag ändå skulle snegla på deras reaktioner titt som tätt, liksom söka frammana deras skratt och inte bara ta emot medan de kom. Emellertid insåg jag nu att jag väldigt sällan såg dem, som man gör under en föreläsning eller så. Och jag förstod vad det konkret berodde på. Publiken var ju mörklagd medan vi var i ljuset. Inte för att det är någon nyhet, men jag hade glömt föreställa mig det. För vi har aldrig haft det så medan vi repeterat - då har vi tydligt skådat även dem som ej skådespelar just då.

Det här påminde mer om när man sitter och skriver... En medvetenhet om publikens närvaro - som ett enda kollektivt öga - fanns naturligtvis hos mig hela tiden, men inga konkreta möten. Vidare verkar fördelen vara att man gärna tar i mer med rösten när man ingalunda ser ansiktena, för att vara säker på att allt går fram genom mörkret...



909