Ombord på dansteaterkursen har jag uppenbarligen valt att gestalta Shakespeares etthundratrettonde sonett (#113).
Älskar diktens platonska(?) idé-perspektiv, fast först tycktes den mig på tok för abstrakt och komplex att förmås visas i fysiska rörelser. Strax märkte vi emellertid hur den mer ordinära kärlekslyriken som S valde, kändes minst lika svår att gestalta, för hon hade flera personer o relationer att få klargjorda i scenbilden, medan jag kan hålla mig till hur min blickpunkt förhåller sig till konkreta fenomen och förflyttar blott sig/mig själv i tidrummet.
Såhär skiljer sig engelskan från de respektive svenska tolkningarna. Som sådan gillar jag bäst Sven-Christer Swahns översättning, som citeras först här:
"När vi har skilts blir mina ögon själ,
de ögonen som brukar leda stegen
fullgör sin plikt men gör det mindre väl,
tycks kanske se men tvekar jämt om vägen.
Ty ingen säker form når mera in
till hjärtat av de fåglar, blommor, ting
som annars snabbt förmedlas av vårt sinn;
den rika värld som blomstrar runtomkring
förvandlas - det kan vara vadsomhelst,
ett ädelt format väsen, eller knäckt,
berg eller hav, dag, afton, yngst och äldst,
kråka som duva liknar dig perfekt;
jag ser på dig och mina sinnen njuter
tills själens blick min kropps pupiller sluter."
"Since I left you, mine eye is in my mind,
And that which governs me to go about
Doth part his function, and is partly blind,
Seems seeing, but effectually is out;
For it no form delivers to the heart
Of bird, of flower, or shape, which it doth latch.
Of his quick objects hath the mind no part,
Nor his own visions holds what it doth catch;
For if it see the rud'st or gentlest sight,
The most sweet favour or deformed'st creature,
The mountain, or the sea, the day, or night,
The crow, or dove, it shapes them to your feature.
Incapable of more, replete with you,
My most true mind thus maketh mine untrue."
Medan de bägge senare är enklare flöde i, kanhända mer läsvänliga, och inte riktigt lika estetiskt briljerande... Först den nästan nutida tolkningen av Martin Tegen:
"Alltsen jag lämnat dig har ögat flytt
till själen; och om än det hjälper mig att gå
så är en del av dess funktion förbytt,
är seende, men vägrar att förstå.
Ja, ingen form blev överlämnad hel
av fågel, blomma eller andra ting
till själen eller hjärtat; ingen del
blev kvar av det som syntes runtomkring.
Ty varje simpel eller ädel syn
och skepnader av allehanda slag,
som kråkan, duvan, havet, marken, skyn
de formas alla om till dina drag.
Så fylld av dig förståndet hjälpte föga:
mitt sanna sinne så beljög mitt öga!"
Och till sist fick jag sänd mig genom en vän - en splitt ny tolkning av Lena R. Nilsson, som tillför ännu några pusselbitar, och som bidrar till att jag nu ingalunda längre har en aning om vilken version som motsvarar originalet allra bäst, även om språkbruket näppeligen når upp till Swahns spännvidd:
"Blott själens blick fungerar sen den dag
vi skildes åt, och trots att jag ännu
blir ledsagad av synen, trevar jag
som halvblind - mina ögon gäckas nu.
Ty former utav blommor, djur och ting
som självklart förr i hjärtat slagit rot
förvandlas nu och kvar blir ingenting
av allt som mina sinnen tar emot.
I hemska väsen såväl som i ljuva,
i berg, i hav, i natt eller i dag,
i gamla kråkor eller i en duva
- i allting ser jag dina anletsdrag.
Mitt sinne sviker, ögat mig bedrar;
blott hjärtats bilder finns i själen kvar."
909
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar