När Färgen Försvann Från Fläcken

909

Målade om en av mina första mininoveller, så den blev lite mer emotionellt mättad:



Det var en gång en färgfläck. Den var så liten så man knappt kunde se vilken färg den var. Färgfläcken fanns på ett köksbord. En liten syster kikade och upptäckte att fläcken var mörklila. En stor bror betraktade också och fann att om fläcken var någon färg, så var det brun - inte mörklila. En enkel mamma menade att fläcken hade ingen särskild färg. Sedan ställde hon sig och diskade akvarellkoppar. En komplicerad pappa ropade från ett helt annat rum att fläcken innehöll alla färger i hela universum. Den stora brodern kollade i flera minuter nu, men kunde inte upptäcka alla de färgerna - än mindre mörklila. Den lilla systern hade blivit fruktansvärt ledsen, för det mörklila fanns ju faktiskt där. Det hade hon både sett och känt, och tänkt också för den delen. Minst av allt kunde systern se ingen särskild färg - än mindre brunt. Brodern bara skrattade. När systern började grina, när tårarna trillade ned på köksbordet, då hade fläcken strax blivit alldeles genomskinlig. Nu tycktes den till och med vara försvunnen. Men då meddelade mamman att fläcken hade varit kompis med massa andra fläckar, och de var både bruna och mörklila. Enkelt torkade hon händerna och akvarellkopparna på samma gång. Den komplicerade pappan kom intraskande i sina träskor, placerade vinglaset på diskbänken. Så ställde han sig själv och observerade färgfläcken en god stund. Javisst, naturligtvis var den mörklila - det såg ju den som kunde se! Den lilla systern bankade pappan i huvudet med sin akvarellask.



909