Vi SeR DiG (iGenom PusselBilden)

909

Plockar fram en två år gammal skapelse och iakttar mitt liv ännu ett lager genom omformandet av bitarna:


Vi ser dig medan du sitter och skriver. Du lutar ditt leende mot din rädsla. Du för fingrarna genom halvfärdiga fantasier. Vi ser hur du sorterar alla bilder du någonsin haft. Pusselbitarna kommer till sist att föreställa någon av oss. VEM beror på vilka bitar du väljer. För en minut är du inte längre pojke. Du inser hur du måste ta ditt beslut, något som du inte kan ändra på. Då blir du livrädd. Vi vet hur det känns. Men kan du föreställa dig att du inte alls måste bli orolig? Kanhända är det tvärtom roligt att det är på riktigt - vad vet du?!

Ibland har du redan fattat beslutet. Det gjorde du långt före du föddes. Utan en tanke på misstag gick du in genom spegeln. Vi såg dig gå hela biten in till livet. Du anade aldrig att det här är verkligt. Du trodde man kunde stanna i ingenstans. Men du mindes sången och ville känna lukten lite närmare. Så du klev in.

Nu sitter du här med på tok för många trådar till din föreställning. Den är lika ofärdig som alltid. Hur skall du hinna koppla ihop allihop med din kropp?! Plötsligt finner du hur tre trådar möter varandra. De virar sig kring ditt hjärta. Vi stannar upp ditt blod ett ögonblick. Du slungas ut i scenrymden. Du tror att det här är det bästa du någonsin har skrivit. Måhända är det sant, men du har redan skrivit det flera gånger. Vi brukar berätta allting för dig. Det sker när du just ska vakna. Du måste bara lyssna och sedan skriva.

Morgonen bär sol med duggregn. Det springer barn omkring på torget. De är på väg till sin springbrunn. Du blir blyg. Barnen bara rusar runt omkring den. Duvorna följer förundrande med. I utkanten står katten med samma ensamma torgskräck som du. Ni lapar upp de sista skuggorna och somnar om. Du passar på att lämna filmrutan.

Vi har räknat alla gånger du gått ut genom dörren. Du har gått in igen fler gånger än du har gått ut. Utomhus är det juniregn nu, men du är kvar i aprilsolen. Mayas slöjor kommer falla från din kvinna när du finner henne. Du är åtskilligt närmare än förut. Ändå har du svårare att verkligen vilja älska. Förut ville du möta henne, men visste aldrig hur du når ända fram. Nu vet du, men vill knappast.

Du anar att det här är nu. I hisnande ögonblicket befinner du dig utanför livet, bortanför allt det här. Egentligen var det först då som du förstår. Egentligen var det först där som du är innanför.

Du får bestämma vilken dag du skall dö. Du får bestämma vilken natt du skall födas på nytt. Vi har inget att förlora på din frihet. Det är bara för att hjälpa dig som vi sätter upp dessa gränser. Oavsett hur du väljer, vet vi redan när det blir. Varför skulle du behöva veta det? Ditt uppdrag är att känna din vilja, att skapa ditt varför. Då tar du spjärn mot vissa lagar. Du skulle inte kunna hantera kaos. Du låser in dig så fort du hyser minsta obehag. Du har bara lust att känna dig modig hela tiden. Du gömmer ditt ansikte bakom ditt ansikte.

Vi ser dig från andra sidan. Bakom bilden finns vi. Upp från pusslet tittar vi på dig. Vi anar dig genom slottsgluggarna som växer ihop. Våra ögon är de soliga molnen bakom fontänen. Där är du på väg att möta oss. Vi väntar på dig i gränszonen. Vi spanar på dig från ditt eget torn.



909