iakttar sig annanstans ifrån

909


spindeln bakom boken (sjubening no 8)


plötsligt fick författaren för sig att hoppa fram till epilogen
trött på att hålla reda på vilka kapitel som var vilka
så han mixtrade in trasselsuddet i chiffonjéns sjunde låda
bland aldrig använda radergummin och självvävda trasdockor
låste noggrant flera varv, öppnade spegeln på glänt
upptäckte han då att hon redan skrivit färdigt boken
hennes andedräkt hade suttit inuti byrån under alla dessa år
och kröp nu ut




oförblindat svävande marmor (sjubening no 5)


föreställningen hade aldrig tagit slut.
Egentligen skulle aktrisen ha blivit ohyggligt häpen
men här sken söndagsljuset soligare än på den allra mest urgamla biograffilm
genom vita fasader som överglänste vita fasader
och fastän inget scengolv längre fanns, stod hon fortfarande upp
tilltäckligt trygg i sin skiftande identitet
för att inte självdistansen skulle smälta bort i publikhavets vansinnigt vällande lava




och så från en verklig övning i teater:

skiftar scenbilden utifrån (sjubening no 6)


vi får ställa oss som någon tror att det är
kärlek som vidrör olika delar
en efter annan klättrar vi ut ur fotografiet
iakktar oss utifrån en viss tid
ändrar på en arm, lägger till det förvånade leendet
nästlar in sig i evigheten på nytt
medan nästa blick gör om våran scenbild



909