förskrämda ambivalensens intermezzo {+spegelkyss}

tre sjubeningar för C:s minne



i den trettonde gryningen när hon famlade efter min hand
fick hon enbart fatt på ett finger
och fastän hon visste vår vakande nakenhet var där
blev min älskling livrädd för att någon av oss var försvunnen
förtrollad till en utomjording
när hon vred sitt skelett och stirrade förhäxat
djupt in i sin tjockaste sagobok



ett skrattande piano spelar kusligt i ditt minne
under virkade nattlinnet framhärdar dina bröst
det bor Bergman-scener bakom dessa dörrar
överblommade syréner har spridit sitt kattkiss härinne
odrägliga i sin viljemättade varaglömska
hör hur du dricker och sväljer varje fenomenologisk förväntan
ditt dödliga leende är bara en grimas om jag frågar



hon står och gråter mitt i trappuppgången
vet att hon vill upp hem - och vet att hon vill ner ut
du kunde vara så bestämd - du kunde vara så vag
eller var det bara jag som iakttog minsta känslas solskiftning
ute på gatan projiceras tredubbelt hennes skräckfilm
i form av en vanlig Rohmer-romans med Beatrice Rivette
och hissen står still hela dagen likt en gapande tanke







just innan vi kysstes
blev ditt ansikte en dimma
med din skarpa blick därinuti
och hela rummet såsom en spegel
jag drogs in igenom - lyftes upp
från en främmande tid
av ett annat medvetande
som jag nu gjort till mitt
många år efter vi sågs



909