SlottsSaga Med Många Möjliga Slut

313

Såhär såg det ut för fem-sex år sedan när jag författade en följetong för/om/med/till en tjej, där hon fick välja bland möjliga fortsättningar efter varje scen. Följer nu utdrag ur inkl. smärre omformuleringar samt nytt ihopklipp av... Vi börjar först i:



[Andra scenen]


Du rycker raskt i dörrhandtaget. Till din förvåning går dörren upp hur lätt somhelst. Du hade rentav börjat inbilla dig att du var ohjälpligt inlåst här, inser du nu.

Det första som möter dig är en stor, luftig rymd. Milt rosa och ljusvioletta fäger strålar emot dig, invävda i allt det vita. Många målningar bär mörka, groteska motiv, märker du efterhand där du har blivit stående andlös i dörröppningen. Men de ger ändå ett ljust, livskraftigt intryck. Man kan nästan höra en lugnt tickande men mäktigt galopperande MUSIK sväva genom salen mellan tavlorna, vilka alla har enorma guldramar. Det känns som att vara i ett riktigt gammaldags slott.

Mitt i salen står en böljande elegant marmorskulptur. Den såg du inte först, men begriper ej nu hur du kunde undgå den. Den tycks föreställa en drottning, i stora himmelssvepande kjolar. Du får nästan för dig att hon egentligen är levande. Figurens ansikte ser ofantligt mäktigt men fullkomligt ofarligt och sagolikt vackert ut.

Då du hunnit vänja dig så smått vid synerna tar du ett par balettaktiga steg ut på det oändliga, såphalt glänsande golvet, som är svart- och vitrutigt. Du känner dig som en alldeles ny sorts schackpjäs, eller en som existerade för längesedan men som människor har glömt. En kammarjungfru eller en marionett till drottningen?

Tavlorna börjar gunga djupt inför dina sinnen, och skulpturen liksom vrider sig sakta kring sin egen axel och skruvar sig i evinnerlig glädje upp mot takets gränslöst ljusdränkta fönster. Där förlorar sig hela din verklighetsuppfattning för några sekunder, alltmedan dansen böljar av och an i din lätta lilla kropps samtliga
skrymslen och vrår. Smäktande tung wienervals spetsad med parisiska piruetter...

Till sist faller du ihop på en av de svarta rutorna, behagligt utmattad och yr som en korkskruv till en sällsamt luxuös champagne. Dock har dansen icke lyckats släcka din törst, som nu är riktigt illa däran. På rutan intill dig står en uppsträckt knekt i hårt tvinnande mustascher och ser strängt bekymrad ned på dig. Knekten besvarar ej ditt saliga leende. Han ser ut som en staty.



- Vad gör du nu?



A. Ligger kvar och bara andas njutningsfullt.

B. Kommer på fötter och ber knekten om du får lov till ånyo en dans - nu med honom.

C. Hyser stegrat intresse för den drottninglika skulpturen i salens mitt - känner på henne med händerna och söker utröna hennes väsens materials sammansättnings hemligheter.

D. Kommer ihåg dörren du kom hit igenom, och kryper fort bort för att stänga till den ordentligt så inga spindlar, droppar eller dödskallar hittar in hit till den underbara salen.

E. Träder fram till någon av tavlorna och studerar den närmare.

F. Frågar den stele knekten (och om han inte svarar, drottningen) om någon av dem vet var den här slottssalen är belägen någonstans i världen... och hur du själv har kommit hit...

G. Går tillbaka in i det unkna lilla rummet, stänger dörren om dig, lägger dig på madrassen, sluter ögonen och söker somna.

[Tredje scenen]


Knekten stirrar alltjämt bekymrad på dig när du likt en lealös spratteldocka rycks upp och skakas full i lemmarna av förnyad danslust. Men nu tittar hans blick rakt fram på dig, och inte längre ned mot golvet där du nyss låg. Hans ögon är tydligen inte helt stendöda. Fast i övrigt står knekten orubbligt still i sin magiskt kopparglänsande
rustning.

Din röst häver glättigt men grumligt ur sig en besynnerlig invit: -Voulez vous DANSA with me, Herren Knekten?! Även du själv blir förvånad över dina ord. Knektens korpgluggar är nu uppspärrade likt kyrkportar under högt välvda ögonbrynsbågar.

Dessutom känns det mycket underligt att höra din egen röst här i denna sal. Det är som att du börjar tvivla på att den verkligen kan höras i denna värld.

Utan tillstymmelse till blygsel lägger du din varma kvinnohand mot knektens ena axelklaff och fäller ut din andra arm likt en vinge. "Dansa... Nu... dansa... Vi" viskar din tunga mot tänderna. Och som på befallning skramlar riddarens ena arm ut och griper med klon om din vingspets, medan den andra långsammare lossnar ur sin ringrost och ryckvis närmar sig din väntande midjas sida. Knektens blick är nu riktad ned mot just din nakna höft någonstans, där den förefaller ha fastnat. Mustascherna tycks darra en aning som från ett flämtande, inre luftdrag.

Så svävar ni ut över rutorna - seglar i svepande, skramlande steg längs salens väldiga vidder och vrår. Strax inser du att din knekt saknar ben. Skramlet kommer blott från kopparrocken och de sex vidhängande svärden. Där fötterna skulle ha varit har han bara en stor, rund skiva som skepnaden svävar fram på. För ett ögonblick upphör dina egna fötter att dansa medan du funderar på fysikens lagar. Då märker du att ni glider runt precis som innan i alla fall. Det är bara att hålla stadigt i knekten, så roterar skivan precis som du önskar. Och även när du tänker att ni helst INTE ska glida åt en viss riktning, så åker knekten dit ändå. Den magnetiska kraften gör ingen skillnad på tanke och önskan.

Nu upptäcker du en trappa som ni passerar i ena änden av salen. Den ser LÅNG ut och trappstegen är av GLAS!!! Utan att du har hunnit förstå det, är ni redan på väg upp längs glastrappan, riddaren och du i er dans. Det är tydligen fullt möjligt. Åh!! - det känns så hisnande högt att fara fram mellan de avsmalnande korridorväggarna nu. Du glider med ryggen före och knekten tryggt framför under dig. Du ser inte om trappan skall upphöra snart. Den kan vara hur lång somhelst... Som att vara en liten flicka i en enorm åkattraktion på ett sällsamt nöjesfält, känns det, men roligare än någonting du någonsin farit fram inuti. Trots att det bara är en trappa!!!

Fortfarande skymtar du schackrutorna i salen långt därnere. Och på sidorna om er anar du långsträckta, glänsande, förbi-ilande fält med bilder i. Något som liknar dina egna örhängen kan du ana. Då inser du att du faktiskt har dina örhängen på dig just nu. Och att det är SPEGLAR som ni glider förbi...

Knektens mustascher böljar lugnt i speglingarnas vågor. Hans ansikte syns på sju ställen samtidigt. Nu rör sig hans blick lite varstans kring över din kropp, men söker också dina ögon, ser du i speglarna.

I övrigt är du alltjämt helt naken! Dina lena axlar och vibrerande bröst är utspridda här och var längs glasytorna. Era avbilders kroppsdelar färdas om varandra, i varandra, runt varandra. Du känner dig alldeles kaotiskt lycklig av att skåda allt det här.

Till sist tar trappan ändå slut. Det känns snopet och tomt, men så får du syn på en säng istället. Det är den skiraste, mest rosavita änglasäng du någonsin sett, fast med mörkt ormskinn längs stolparna - och med sidogardiner som verkligen hänger ned från själva himlen... Ingen ände ser du i varje fall på dem.

Du märker först inte att du har lösgjort dig från din riddare. Nu står du med ett par fingrar i munnen och andra handen över naveln, gloendes mot sängen, som både tvivlade du starkt på och lockades djupt av din syn. Knekten står några steg från dig och låter sina ögonhålor penetrera din aura med sin stumma nyfikenhet. Han tycks aldrig i hela sin tillvaro ha sett något liknande som du. Din vita hud blänker matt i de röda reflexerna från hans rustnings mörka spegel.

Och så, där, en liten bit under hans midjebälte, mitt emellan lårens inkrökning, får du skåda det... Metallen skälver till, klingar något alldeles i hästväg frustande. Det glöder till som av redan långt driven upphettning, kopparen smälter nästan, tänjs ut och bildar en bubbla - som ville den spricka och sprängas, befria någon urkraft därinnanför...



-Vad gör du nu?



A. Tar tag i knekten och drar skramlande in honom bakom himlagardinerna, placerar honom och dig själv i skamlös ställning och ger dig hän.

B. Fullbordar dansen med egna balettsteg bort till sängen, där du sveper in dig i gardinen och faller ihop mitt i det mjuka, inväntandes din stolte knekts reaktion.

C. Puttar ned den fräcke hingsten för glastrappan igen, känner dig bedragen över att det trots allt bara var sexualfixering som var hans mål med att spela gentleman.

D. Ropar genom trappkorriodoren för full hals på Drottningen [skulpturen] att hon skall komma upp om hon har lust...

E. Går fram till den rödglödgade riddaren där han står, böjer dig ned på huk och börjar medlidsamt spotta på den smältande bubblan för att maximera plågan, få det att fräsa och sedan slicka i dig den smälta metallen...

F. Får ett ryck, tar sats och rusar med ohejdbar fart nedför hela glastrappan igen, eller rustchar på rumpan om du icke lyckas hålla dig på tårna.

G. Kysser din soldat godnatt, vinkar adjö och kryper in i din välförtjänta säng där du drunknar och svimmar och drömmer om nästa dag då du kanske ska förföra eller låta dig förföras av knekten på riktigt...

"hahaa....jag tar B igen!!!"

Det visste jag nästan. Den här gången satte jag det på B som jag mest trodde du skulle
välja. 





[Fjärde scenen]


Du dansar ner i sängen men får vänta en bra stund. Med ansiktet i en kudde av svalt doftande moln kan du omöjligen se vad knekten har för sig. Du börjar undra om han ens är kvar, men vänder dig ingalunda om. Det känns spännande att ligga såhär och inte veta...

Med gardinen i flortunt kittlande spiraler kring mage, rygg, ben och bröst, och med armarna utspillda över lakanen likt blodfyllda, domnade fjädrar, låter du snart stjärten höja sig i en bågnande, kåt vågrörelse över sängytan. Knäna och armbågarna blir ditt tempels stöttepelare. Närsomhelst kan du få känna något, någon, komma mot din hud. Inte ett enda litet skrammel hörs dock. Allt är bara svalt och tyst och djupt i all sin rena förväntan.

Nu blir du med ens mycket otålig, för omilt bak händerna och öppnar med egna fingrar blygdläpparna på vid gavel. Men så ångrar du dig och dåsar matt ned igen som en bortglömd trasdocka. Åter får du ett ryck och reser smidigt som leopardhonan bakkroppen, beredd till språng eller att låta dig befruktas. Men någonting är galet. Han närmar sig inte. Du kanske har skrämt bort honom?

Inte mycket till riddare i den rustningen, resonerar du sakligt. Ändå hade han minst sagt stånd, såg du ju. Men du vill inte vända dig om och titta. Börjar samtidigt skämmas litegrann för hur knekten ska se på dig nu. Du önskar ni kunde dansa en dans till. Men krafterna och lusten har nog runnit ur dig nu. Sanden rinner in under ögonlocken.

Du somnar nästan, önskar du hade något varmt och vackert att klä på dig din kropp. Du snyftar och borrar in din panna i kudden - vrider runt tills håret blir alldeles knastrigt och tovigt. Ansiktet känns helt vått och förvirrat. Örhängena skaver och det kliar av torkade vätskor.

Då anar du med ens en kall, het andedräkt bakom din nacke. Konkretare än någonsin blir du varse hur någon har krupit upp i sängen bredvid dig. Nu ställer sig någon grensle över din rygg. Sedan sätter sig samma varelse varsamt men bestämt ned på din stjärt.

Knekten böjer sig ännu längre ned över din nacke och du anar en röd hårslinga alldeles intill ditt halvslutna ögas närmsta synfält. Du hör långsamma andningar och några ivriga fingrar tränger sig mystiskt men målmedvetet in under din kropp och fattar skönt tag om dina styvnande små enorma bröst, som om de visste precis hur det känns.

Utan tvekan står det klart för dig - det här är en kvinna och ingen man som nu kramar dina frukter. Du lyckas hastigt snegla en bit bort längs rummet, och där får du se en dovt kopparröd riddarrustning stå rakryggad mot väggen. Men den har ingen i sig - är tom som en uppslukad mussla.

Och nu känner du ett par mjuka, mycket mogna, hungriga läppar mot din hals, som söker sig sakta upp mot dina mungipor, och snabbt ned igen till axeln. Huden blir helt genomblöt. Fler rödalockiga hårslingor döljer din blick med sin skuggrika väv.


-Vad gör du nu?



A. Vrider dig runt och tittar imponerad kvinnan i ögonen, försöker få reda på vem hon är och om du verkligen vill att hon ska vara här.

B. Blir vansinnig och kastar av dig inkräktaren. Rusar nedför glastrappan.

C. Ligger helt stilla och låter det skönt ske, det hon vill göra.

D. För in en slinga av hennes röda hår i din mun och din ena hand i ditt sköte.

E. Säger åt henne att sluta, sätter dig upp och frågar varför hon gör såhär.

F. Förmodar att du har fel - att det trots allt är en man, och famlar längtansfullt efter hans lem bakom din rygg.

G. Bestämmer dig för att det här måste vara en dröm och försöker vakna.

"Oj...nu väljer jag nog A"

Bra - det var meningen att du EJ skulle välja B den här gången ;-)

Fortsättning följde, men följer kanske... ...några scener längre fram.

Svar till en nutida läserska:
Sant - skulle skrivit fortsättning för alla alternativ - ifall jag vore övertygad att mer än en kommer ta sig tid att läsa, vilket jag är först nuförtiden... När denna saga skrevs var det blott för läsarinnan (hon fanns även i vardagens verklighet, valde faktiskt, och var inte blott fantiserad). Finns åtskilliga fler scener, men kändes onödigt att skriva för de alternativ hon ändå aldrig valde...
Personligen minns jag bara några små pojkäventyr där man fick hoppa mellan sidorna beroende på vilken sorts fortsättning man trodde sig vilja ha (från 80-talets mitt). Idé-upplägget lever fascinerande kvar hos mig, men tyckte inte alls dessa var särskilt roligt eller spännande skrivna, och vissa vägar tog alldeles för fort slut.
Så en vacker natt om något år har jag säkert fullbordat en dylik hybrid i min egen stil...! Kanhända skriven som poesi, där man väljer ett enda ord...






313