Koreansk Keaton (en skräckKomedi på dubbelxXponerad filmduk)

i nyrestaurerad och förlängd version:



Plötsligt var där en galen filmscen. Hon hade hamnat fel, ja - måste ha kommit in från en helt annan film. Ingen i hela biografen tog det på allvar först. Cineasterna satt och såg den gamla Keaton-komedin för trettonde gången. Deras vidöppna munnar krockade titt som tätt med grannens skratt. Emellertid mitt i filmen skymtade denna scen. Kvinnovarelsen visade sig (dold bakom sitt hår). Hon var som sprungen ur en koreansk skräckfilm, en sådan från cirka 79 år senare. Keaton fortsatte att springa genom speglar som om inget hänt - utan att röra minsta min. Men efter någon minut började de mest filmkunniga ana kalla ugglor i ryggmärgen. Bara en misstänkte tanken helt ut: Skräckkvinnan hade kommit in hit direkt från framtiden! Följaktligen försiggick hon samtidigt som klassikern spelades in - en potentiellt inbyggd effekt som visade sig först innevarande år. Inte ens Jean-Luc Godard kunde ha lyckats med dylikt konststycke. Ty här rörde det sig ingalunda om något improvisativt klipp.

Det här var på riktigt.

Keaton fortsatte dock att cykla på tågtak som om ingen allvarligare fara var i görningen. Det koreanska kvinnomonstret hade under tiden krupit allt längre fram över filmduken. Strax hade hon lagt sig halvt naken ovanpå den lille clownens film. Somliga av hennes armbågar, knän och hårslingor tycktes ha trängt in där i sepia-nyanserna, blandat sig med den uråldriga färgläggningen. Nu föreföll hennes läppar suga mer och mer blod ur de ryckigt rullande scenerna. Hon for runt likt en mystisk maskin förklädd till trollslända. Från somliga håll i cineast-skaran befarades att gamle Murnau eller Fritz hade varit i farten. Trots allt försigkom ju egentligen de rikligaste illusionerna under filmens barndom. Duken liknade nu ett enda dubbelexponerat landskap. I själva verket var det något mycket mer än så. Varken den ena eller den andra filmen var det. Det här var en tredje film från en fjärde dimension. Åtminstone enades biografbesökarna om det.

Så reste de sig nästan samtidigt och klättrade fram över stolsryggarna. Man ställde sig i en hemskt intresserad rad framför det koreanska kvinnomonstret. Alla cineaster hjälptes åt att stryka undan det ebenholzsvarta håret från hennes snövita ansikte. De trodde de skulle få se ett äpple, men till sin fasa fick de se den - kameralinsen som blänkte fräckt mellan hennes röda tänder. En efter annan kände de sig iakttagna, nakna. Keaton för sin del hade hunnit kliva in genom linsen, och kom ut på den verkliga sidan som Harold Lloyd. Han fortsatte uppför ännu en husfasad, och det gick utmärkt så länge som han blundade för sin ringa figur. Men biopubliken insåg hur de själva var fångna här och nu. Det började ringa i deras mobiler. När någon tog sitt samtal föll någon annan död ner av skuld. Man fäktades en stund och försökte beräkna ordningen. De mest inbitna hann i stormens öga förbereda en sista, oväntad teori i sina notblock. Emellertid visste ju allesammans redan att bara ett barn kunde rädda universum nu. Någon som inte kände skuld måste träda in på scenen och visa hur filmen är.



313