filmscenen minns inte sin scen

313

Utdrag UR "filmscenen i sin scen hon inte mindes", sålunda en ännu mer miniatyrisk novell-version:


Det var en gång en filmscen. Hon levde mitt i en film, något närmare slutet än början. Filmscenen kunde inte minnas vilken tidpunkt hon befann sig på. Det enda som filmscenen visste var att hon utspelade sig, för det fanns det kontrakt på. Vad värre var var att filmscenen hade glömt vilken film det var. Om hon fick se filmen på en hylla skulle hon knappast veta att det var i den som hon höll hus. Och vid det här laget ville filmscenen inte längre fråga om en så central sak, rädd för att plötsligt bli av med sin roll, hela sin identitet. Så hon spelade på.

Filmscenen satt i bara hatt och strumpbyxor på fältet, med en filmkamera i sina egna händer. Vid en hastig anblick liknade filmscenen ett lustigt franskt klipp, ett sådant där musiken tystnar tvärt - för att strax återkomma. Då trollades fram små erotiska spänningar där nyss bara funnits ett halvpunkterat cykelhjul. Men tittade man en längre stund påminde hon om ett helt livs innersta dramatik hos ett inzoomat hudveck. Vilket håll skulle det utveckla sig åt?

Från tornet ovanför trädgården ropade nu en clownklocka på Jui. Var det hon själv?!? Filmscenen märkte hur hon började rusa upp längs marmortrappan, följde tonens sprattlande ekon ända ut mot slottets yttersta korridorer. I någon av speglarna stod regissören, nRi. Filmscenen hade alltid trott att nRi var en liten man, en clown med allvarlig mustasch. Men nu visade det sig hur regissören var en kvinna, en enorm dam med skrattande könsläppar. Hon kom klivandes fram mot spegeln. Inifrån spegeln fick nRi se hur hon själv mimade sig mot den. nRi upptäckte hur nRi mimade precis samma gester tillbaka. Vem kunde nu skilja dem åt?

Jui rös av obehag eller välbehag. Varför hade denna lesbiska hora klivit in i henne? Var det för att nRi bättre skulle förmå iakttaga sig själv, genom en tredje roll? Eller var det för att lättare kunna äta upp den stackars filmscenen, liksom inifrån?! Perspektiven vrängde sig ut o in. Till sist fanns bara filmscenen kvar. Hon spottade ut några bjällror och trassliga trådar, drog masken över huvudet. Det kändes skönare än hon skulle ha trott, att genomleva förvandlingen till exakt samma som hon redan var.



313