Slottet vid Någonsin {.......kapitel noll.......}

idé från förrförra hösten, omskriven nu igen

.............
.............
.............



När du kommer fram till slottet är vi redan där.
Vi har väntat i trettionio år.
Våra ögon ser dig genom dörren.
Du har varit här ibland, men aldrig gått in.
Du brukar skriva någon fras och sedan sätta på dig hörlurarna.
Nu har du hittat hit igen.
Du lutar pannan mot dörrkarmen.
Det luktar hårt av en krydda som du inte kan namnet på.
Fortfarande känner du så gott som enbart till kanel.
Och curry, kanske en aning muscot.
Varför har du aldrig smakat på dem som du aldrig smakat på!?
Runtom ligger den barnsligt lilla gräsmattan.
Snön har just börjat falla.
Ändå är det inte ens november ännu.
De bruntunga bladen försvinner under lättvita flingor.
Du har ingen aning om var nyckeln kan ligga.
Törs du fortfarande inte bulta på porten!?
Du sätter dig ned på en rostig stubbe.
Ur rockfickan plockar du upp boken.
Den är så full med bilder att tre trillar ut i snön.
Du har glömt att just dessa fanns där mitt i buntarna:
en tomte med halvt avlägsnat skägg,
en dam med halvt upphissad kjol,
en skorpion med bara sju ben.
Den kravlar ut ur bilden och vidare bort längs trädgårdsslänten.
Tomten och damen skrattar åt varandra.
Du sitter med hösten i hela kroppen, närapå lycklig.
Vi, siRis oRigo, såg dig födas här.
Det var då du kröp ut genom dörren, ut till livet.
Vi iakttar dig från insidan.
Du fiskar fram en smörgås ur en annan rockficka.
Ovanpå har du brett lager av chokladsmet, som verkligen har stelnat vid det här laget.
Minusgraderna åker ner i magen.
Slottets tinnar sträcker sig nästan lika högt som grantopparna.
Det gnisslar om några solstrålar när de kikar fram.
Du minns att du skulle skriva om det här.
Allting finns så nära.
Nyckeln kanske hänger någonstans i redskapsbodan.
Men där är så trångt att du aldrig blir färdig ifall du börjar leta.



.............
.............
............


se vidare under 24 april...

¤{}¤



Jag lever det här livet i ett litet litet rum
i en gammal lägenhet som alltid funnits.
Ändå upplever jag livet
som om jag lever i 937 salonger. Hela tiden växer och får rummen för-
djupade relationer till varandra...

Är det mina minnen som spökar??
Har jag redan levt i ett slott?




¤}{¤