NÄRGLIMT {{{genom ett Barns Blick??}}

{¤}{¤}



Hade en sådan där dröm nu,
en sån som man vaknar upp ifrån.
Efter blott minuter...
Trots att jag var riktigt trött före jag somnade.
Såg ett rum hur tydligt somhelst.
Tydligt betyder annorlunda.
Min blick kom närmare.
Allt fanns närmare,
närmare än det någonsin är till vardags.
Möjligen som i somliga drogrus?
Jag saknar erfarenhet.
Ibland är det så när jag tar av mig glasögonen.
Fast då försvinner ju skärpan.
Här var skärpan kvar.
Blicken trängde in i tapeten,
befann sig nästan inuti dess mönster.
Ändå behölls alltjämt perspektivet.
Uppmärksamheten drunknade ej.
Snarare djupnade den och vidgades.
Trots att allt kändes tätare,
trängre.
Psykologiskt sett var det som att jag var barn igen.
Allt var nyare, yngre, renare,
mindre belastat av gammal hemmablindhet.
Min utsiktspunkt var mindre
medan omvärlden var större.
Det var som att jag kunde krypa omkring i de övriga rummen,
åtminstone i tanken,
(i minnet?)
men inte hann göra det.
Vet inte om jag kände igen rummet.
Nu var det ju i en dröm.
Men själva upplevelsen var att jag varit där förut.
Det var hemma hos någon.
Det var några som pratade också.
Minns ingenting av orden.
Vaknade.
Lyckades betrakta rummet en stund till,
med samma blick i vaket tillstånd
(alltså min inre bild).
Där var mängder med färger
i en enda skarp helhet.
Föremålen var emellertid inte alls uppenbara.
Möjligen ett bord -
tapeten givetvis.
Människorna fanns utanför
eller på sin höjd ovanför.
Tror jag sökte förflytta blickfältet till de andra rummen,
de andra ljuden.
Skillnaden mot fantasi och dagdrömmar är
att vissa drömmar är
som virtual reality i jämförelse.
Seendet gick dock icke hålla kvar.
Och jag visste det redan innan:
Snart kommer det här iakttagandet vara upplöst
och allt kommer vara diffusare,
åter vara längre ifrån,
längre ifrån den närvarande minnesbilden.




}¤{}¤{