min fritt inspirerade
(men delvis inverterade?)
version av Shakespeares 113:e sonett.
Platonsk eller icke-platonsk
- det är frågan.
När vi snart möts kan våra ögon se;
de blickarna som brukar söka solen
irrar alltjämt men gör så leende,
skuggas av rädslor, dock spelar starkt fiolen.
För all min längtans mål är utan slut
såfort jag möter dina ögons klang!
När närvaron går in - går tvivlet ut
ur tankebanors mörker där vi sprang
fördrömda - vi såg världen som idé;
längs dina trappor jagade jag tid.
Nu vet du att min lust skall redan ske
ty viljan är nu ett med ödets frid.
Vi ser varann i spegelns branta tongång
tills verkligheten blivit magisk alvsång...
Och såhär är "originalet",
dvs Sven-Christer Swahns översättning:
"När vi har skilts blir mina ögon själ,
de ögonen som brukar leda stegen
fullgör sin plikt men gör det mindre väl,
tycks kanske se men tvekar jämt om vägen.
Ty ingen säker form når mera in
till hjärtat av de fåglar, blommor, ting
som annars snabbt förmedlas av vårt sinn;
den rika värld som blomstrar runtomkring
förvandlas - det kan vara vadsomhelst,
ett ädelt format väsen, eller knäckt,
berg eller hav, dag, afton, yngst och äldst,
kråka som duva liknar dig perfekt;
jag ser på dig och mina sinnen njuter
tills själens blick min kropps pupiller sluter."
909
28 juni 2009
Ögonen inuti Templet
i ännu en version
ALLRA DJUPAST IN I VÅR LILLA STAD, där ligger det ofantliga templet. Högst upp på ett skrangligt litet berg ligger det. Vem som bor i templet har vi inte riktigt förstått. Vi har blott fått se hennes ögon. De påminner om en hemskt ung flickas ögon, men vi är ingalunda övertygade ännu... Blicken brukar sitta där bakom gluggen och kika ut över staden. Snarare ser det ut som om ögonen blickar in sig själva.
På tornspira efter tornspira har hon som bor i templet hängt ut små pappersark. Dessa fladdrar som snöflingor, fastän det är mer än mitten av juni nu. I själva verket är flingorna sidor ur färdigskrivna böcker. Ur tusentals eller rentav hundra olika volymer kommer de. På långt håll tror man att det måste vara en bild på varje ark. På närmare håll - alltsedan sida efter sida börjat singla ner - ser man hur det rör sig om litteratur. En gång i tidernas begynnelse var den färdigskriven, men nu blir den återigen halvskrivna blad. Somliga är t o m tomma, ja, ännu tommare än snö.
Under den första tiden fick vi uppfinna stegar, för att i allra bästa fall lyckas kika närmare på de sidor som ej frivilligt föll ner från tornspirorna. Det skrangliga berget tillät emellertid inte fler än tre människor att klättra samtidigt. Numera brukar vår mystiska flicka kasta ned arken för egen hand. Och man vet aldrig riktigt när det ska ske eller inte ska ske. Redan långt före gryningarna ställer vi oss och väntar... ibland flera dygn före morgonsolen. Sidorna irrar sig förr eller senare ned över gränderna i vår stad. Där virvlar de upplysande mellan alla mörkklädda människor.
Vi kallar henne däruppe för SiciRjla. Ingen enda gång har någon av oss iakttagit henne lämna templet. Blott blicken försvinner titt som tätt. Och ännu mindre någonsin har vi sett henne kliva in i templet. Någon enda ingång har vi aldrig upptäckt. Dessutom skulle det vara djupt förbjudet att träda in där - om någon dörr trots allt fanns. Så SiciRjla måste ha funnits därinne i evinnerlighet. Vissa av oss hyser känslan av att hon är en rysligt gammal fyraåring - andra att hon måste vara en enormt ung gumma. Hur det än är så älskar vi SiciRjlas ögon, ja, gluggen och hela templet som hon ger sken åt. Vad hon egentligen gör därinne i templet är den mest spännande gåta vi någonsin kan föreställa oss.
Somliga bland oss har studerat arken närmare. Det sker inne i vårt privata bibliotek. Vi röstar vart hundrade år om vilka som är ämnade att bli professorer och få egna nycklar ditin. En ofantlig labyrint har redan hunnit framväxa nere i berggrunden. Katakomberna är fyllda med ark som ingen längre lyckas minnas. I enstaka fall har studier försigkommit under tolvtusen års tid, strax trettontusen. Allteftersom har bildats gedigna teorier om sammanflätade motivationsmönster mellan SiciRjlas skiftande budskap. De mest hänryckta bland oss är beredda att vara övertygade om, eller rentav att tro, att det hela rör sig om en saga. Sagan handlar i så fall om SiciRjla, om hur livet utspelar sig inuti hennes tempel. Ty några andra sagor känner vi inte till.
Vårat starkaste minne är hur vi har fått höra SiciRjla sjunga. Det var en enda gång, för sjuhundra år sen, och då var det som om alla pappersflingorna blev en jublande bibel. Alla orgeltonerna smälte samman i ett gnistrande snöfall, en kristallisk klang av förtrollat solljus. Musiken värmde ända innanför märg och blod på oss allesammans, hela staden igenom.
Sedan var sången som försvunnen. Bara en vibrerande spegel stod ensam kvar, någonstans i ett ofantligt hus.
909
ALLRA DJUPAST IN I VÅR LILLA STAD, där ligger det ofantliga templet. Högst upp på ett skrangligt litet berg ligger det. Vem som bor i templet har vi inte riktigt förstått. Vi har blott fått se hennes ögon. De påminner om en hemskt ung flickas ögon, men vi är ingalunda övertygade ännu... Blicken brukar sitta där bakom gluggen och kika ut över staden. Snarare ser det ut som om ögonen blickar in sig själva.
På tornspira efter tornspira har hon som bor i templet hängt ut små pappersark. Dessa fladdrar som snöflingor, fastän det är mer än mitten av juni nu. I själva verket är flingorna sidor ur färdigskrivna böcker. Ur tusentals eller rentav hundra olika volymer kommer de. På långt håll tror man att det måste vara en bild på varje ark. På närmare håll - alltsedan sida efter sida börjat singla ner - ser man hur det rör sig om litteratur. En gång i tidernas begynnelse var den färdigskriven, men nu blir den återigen halvskrivna blad. Somliga är t o m tomma, ja, ännu tommare än snö.
Under den första tiden fick vi uppfinna stegar, för att i allra bästa fall lyckas kika närmare på de sidor som ej frivilligt föll ner från tornspirorna. Det skrangliga berget tillät emellertid inte fler än tre människor att klättra samtidigt. Numera brukar vår mystiska flicka kasta ned arken för egen hand. Och man vet aldrig riktigt när det ska ske eller inte ska ske. Redan långt före gryningarna ställer vi oss och väntar... ibland flera dygn före morgonsolen. Sidorna irrar sig förr eller senare ned över gränderna i vår stad. Där virvlar de upplysande mellan alla mörkklädda människor.
Vi kallar henne däruppe för SiciRjla. Ingen enda gång har någon av oss iakttagit henne lämna templet. Blott blicken försvinner titt som tätt. Och ännu mindre någonsin har vi sett henne kliva in i templet. Någon enda ingång har vi aldrig upptäckt. Dessutom skulle det vara djupt förbjudet att träda in där - om någon dörr trots allt fanns. Så SiciRjla måste ha funnits därinne i evinnerlighet. Vissa av oss hyser känslan av att hon är en rysligt gammal fyraåring - andra att hon måste vara en enormt ung gumma. Hur det än är så älskar vi SiciRjlas ögon, ja, gluggen och hela templet som hon ger sken åt. Vad hon egentligen gör därinne i templet är den mest spännande gåta vi någonsin kan föreställa oss.
Somliga bland oss har studerat arken närmare. Det sker inne i vårt privata bibliotek. Vi röstar vart hundrade år om vilka som är ämnade att bli professorer och få egna nycklar ditin. En ofantlig labyrint har redan hunnit framväxa nere i berggrunden. Katakomberna är fyllda med ark som ingen längre lyckas minnas. I enstaka fall har studier försigkommit under tolvtusen års tid, strax trettontusen. Allteftersom har bildats gedigna teorier om sammanflätade motivationsmönster mellan SiciRjlas skiftande budskap. De mest hänryckta bland oss är beredda att vara övertygade om, eller rentav att tro, att det hela rör sig om en saga. Sagan handlar i så fall om SiciRjla, om hur livet utspelar sig inuti hennes tempel. Ty några andra sagor känner vi inte till.
Vårat starkaste minne är hur vi har fått höra SiciRjla sjunga. Det var en enda gång, för sjuhundra år sen, och då var det som om alla pappersflingorna blev en jublande bibel. Alla orgeltonerna smälte samman i ett gnistrande snöfall, en kristallisk klang av förtrollat solljus. Musiken värmde ända innanför märg och blod på oss allesammans, hela staden igenom.
Sedan var sången som försvunnen. Bara en vibrerande spegel stod ensam kvar, någonstans i ett ofantligt hus.
909
27 juni 2009
marionetten föreställer oss
i ännu en version
scenen föreställer en vitt främmande människa
vi vet nästan allting om henne
mitt i rummet står hennes kropp
runtomkring hänger hennes kläder
hon plockar fram sitt namn
ber oss att aldrig avslöja det
S
hon visar upp sitt barn
det ligger inuti magen
så går kvinnan och gläntar på ridån
i skrevan anar vi en sceningång
därinne finns samma scen som den här scenen
vi ser den bara i mindre format
bitar ur publiken blir synliga
jag sitter redan där i
de andra tycks också sitta i publiken
en mimerska klättrar ut
eller in
i sin heltäckande, rosalila dräkt
en skärm tänds bakom ännu ett drapperi
fastän hon är helt allvarlig
skrattar hon med kroppen flera spiraler
men dunsar bara en gång
håller mimerskan en fantasi
i sina händer
verkar som hon hör hur himla spänt vi väntar
ändå befinner sig denna människa redan
mitt framför oss
känner inte igen henne
men minns att jag har mött henne förut
kanske skrämmande
kanske lyckligt
nu lyfter kvinnan ner fjärrkontrollen
har hon spolat tillbaks sig några scener nu
det är en annan publik som sitter där
vi har inte kommit ännu
men människan luktar sig till våran närvaro långt därute i korridorerna
längs rosalila spiralgångar
är scenen emellertid släckt
S
berättar nu kvinnan
hur hon plockade ut fantasin ur ett hjärta
och placerade den i sin egen hjärna
men hjärtat tillhörde någon i publiken en gång i tiden
och ikväll
skall kvinnan stoppa tillbaks fantasin igen; vi sneglar efter utgången
när kommer människan inse
att den här föreställningen inte alls går ihop!?!
eller är det bara våran roll
att knappast ta henne på allvar?!?
hur högt hon än visar upp sina skratt
hur hårt hon än dunsar ner i sin blick
909
scenen föreställer en vitt främmande människa
vi vet nästan allting om henne
mitt i rummet står hennes kropp
runtomkring hänger hennes kläder
hon plockar fram sitt namn
ber oss att aldrig avslöja det
S
hon visar upp sitt barn
det ligger inuti magen
så går kvinnan och gläntar på ridån
i skrevan anar vi en sceningång
därinne finns samma scen som den här scenen
vi ser den bara i mindre format
bitar ur publiken blir synliga
jag sitter redan där i
de andra tycks också sitta i publiken
en mimerska klättrar ut
eller in
i sin heltäckande, rosalila dräkt
en skärm tänds bakom ännu ett drapperi
fastän hon är helt allvarlig
skrattar hon med kroppen flera spiraler
men dunsar bara en gång
håller mimerskan en fantasi
i sina händer
verkar som hon hör hur himla spänt vi väntar
ändå befinner sig denna människa redan
mitt framför oss
känner inte igen henne
men minns att jag har mött henne förut
kanske skrämmande
kanske lyckligt
nu lyfter kvinnan ner fjärrkontrollen
har hon spolat tillbaks sig några scener nu
det är en annan publik som sitter där
vi har inte kommit ännu
men människan luktar sig till våran närvaro långt därute i korridorerna
längs rosalila spiralgångar
är scenen emellertid släckt
S
berättar nu kvinnan
hur hon plockade ut fantasin ur ett hjärta
och placerade den i sin egen hjärna
men hjärtat tillhörde någon i publiken en gång i tiden
och ikväll
skall kvinnan stoppa tillbaks fantasin igen; vi sneglar efter utgången
när kommer människan inse
att den här föreställningen inte alls går ihop!?!
eller är det bara våran roll
att knappast ta henne på allvar?!?
hur högt hon än visar upp sina skratt
hur hårt hon än dunsar ner i sin blick
909
23 juni 2009
Två Människor Filosoferar Med Varsin Fantasifull Robot
GÖRA ELLER UPPLEVA - ??
C
-Jag gör det för att jag ÄLSKAR det.
H
-Du älskar det för att du GÖR det.
C
-Nej, jag menar själva UPPLEVANDET; det kommer före föremålet, högre än handlingen.
H
-Åhå, såfort du ÄGNAR dig åt något annat, så VÄNJER du dig jämt att tycka om det, och det blir minst lika starkt som någonsin något innan.
C
-Jamen, det är ju för att jag VILL ÄLSKA - inte för att jag vill göra.
H
-Viljan får du såfort du AKTIVT börjar investera omtanke - när du RIKTAR känslan till vem eller vad det än månde vara.
C
-Jo, men inte BARA, för upplevelsen fungerar ÄNDÅ. Det är bara att PARA IHOP det som hände med sånt som ännu inte hänt.
H
-Den mänskliga fantasin förmår INGALUNDA hitta på något NYTT. "Hela världen har redan inträffat" - så står det i min historia.
C
-Så, i så fall menar jag då när jag ÅTERERINRAR mig det sköna skeendet...
H
-Bra! Och varje återerinring SKER - alltså GÖR du.
C
-Vissorlunda sant. Emellertid hur vi TOLKAR minnena - blir inte det nytt hela tiden?
H
-Alltsammans som vi föreställer oss - INKLUSIVE tolkningar och dylikt hokus pokus - det bygger på REDAN UTFÖRDA erfarenheter i yttre verklighet, med konkret KROPP.
C
-NU låter det plötsligt som att ingenting längre har med HANDLING att göra?!
H
-Då har du plockat fram en irrelevant tolkning från något parallellt snedsteg.
C
-Fast vad är det då som sker när jag FANTISERAR FRAM sidor av dig som inte är sanna?!
H
-Bilden av mig inspireras blott av det du just RÅKAR PYSSLA med...
C
-Jo, men hursomhelst MÅSTE JAG VÄLJA upplevelse, för att lyckas leva KVAR I föreställningen.
H
-Det sker visserligen inuti, men dina upplevelser FYLLS PÅ i takt med att du utsätter garderoben för intryck.
C
-Oavsett hur det kommer in, så måste man SÅLLA BORT somligt!
H
-Du tror att du UNDERHÅLLER känslan genom att stanna UPP flödet -?
C
-Jag måste för fan KÄNNA EFTER!
H
-Nej, du ska bara vara öppen... Upplevandet är också ett sorts objekt, ett SUBJEKTIVT OBJEKT, som VÄLJER DIG.
C
-NEJ! Jag är betydligt mer MEDVETEN än en rad sinnesintryck skulle kunna vara.
H
-Aha, det var DÄR skon klämde. Nå, det handlar inte bara om sinnesdata. Det rör sig om IDÈER som fortplantas mellan oss.
C
-Jamen, en idé är ingeting förutan den som FÖRESTÄLLER SIG idén.
H
-Och den som föreställer sig är ingeting förutan sina FÖRESTÄLLNINGAR om sig själv.
C
-Hmm...
H
-Nu går det minsann RUNT - inte sant?!
C
-Nja, jag bara försöker att INTE GLÖMMA hur jag upplever allt det här nu...
H
-Glömma är vad du MÅSTE göra! Annars FASTNAR du i evinnerliga labyrinter.
C
-Om man INTE MINNS själva upplevelsen av hur man gjorde det, så spelar det ju INGEN ROLL ATT man gjorde det.
H
-Jo, för din faktiska UTVECKLING. Och om inte annat så för ANDRA varelser...
C
-Mm, men om DOM aldrig heller minns upplevelsen, så spelar ju utvecklingen ÄNNU mindre roll.
H
-NÅGON minns och någon upplever alltid NÅGOT.
C
-Javisst, DÅSÅ!!
H
-Så LÅT då slottet RASA! Bygg ej bit på bit på HÖJDEN hela tiden!
C
-Fullkomligt skitsnack! Slottet kan ALDRIG BLI NOG högt...
H
-Nej, men det kan bli för OSTADIGT.
C
-Våra själar rymmer OÄNDLIGT mycket mer än vi anar och minns här och NU.
H
-Just SÅ! Så vad spelar det för roll om vi TILLFÄLLIGT glömmer - under ett liv eller två?
909
C
-Jag gör det för att jag ÄLSKAR det.
H
-Du älskar det för att du GÖR det.
C
-Nej, jag menar själva UPPLEVANDET; det kommer före föremålet, högre än handlingen.
H
-Åhå, såfort du ÄGNAR dig åt något annat, så VÄNJER du dig jämt att tycka om det, och det blir minst lika starkt som någonsin något innan.
C
-Jamen, det är ju för att jag VILL ÄLSKA - inte för att jag vill göra.
H
-Viljan får du såfort du AKTIVT börjar investera omtanke - när du RIKTAR känslan till vem eller vad det än månde vara.
C
-Jo, men inte BARA, för upplevelsen fungerar ÄNDÅ. Det är bara att PARA IHOP det som hände med sånt som ännu inte hänt.
H
-Den mänskliga fantasin förmår INGALUNDA hitta på något NYTT. "Hela världen har redan inträffat" - så står det i min historia.
C
-Så, i så fall menar jag då när jag ÅTERERINRAR mig det sköna skeendet...
H
-Bra! Och varje återerinring SKER - alltså GÖR du.
C
-Vissorlunda sant. Emellertid hur vi TOLKAR minnena - blir inte det nytt hela tiden?
H
-Alltsammans som vi föreställer oss - INKLUSIVE tolkningar och dylikt hokus pokus - det bygger på REDAN UTFÖRDA erfarenheter i yttre verklighet, med konkret KROPP.
C
-NU låter det plötsligt som att ingenting längre har med HANDLING att göra?!
H
-Då har du plockat fram en irrelevant tolkning från något parallellt snedsteg.
C
-Fast vad är det då som sker när jag FANTISERAR FRAM sidor av dig som inte är sanna?!
H
-Bilden av mig inspireras blott av det du just RÅKAR PYSSLA med...
C
-Jo, men hursomhelst MÅSTE JAG VÄLJA upplevelse, för att lyckas leva KVAR I föreställningen.
H
-Det sker visserligen inuti, men dina upplevelser FYLLS PÅ i takt med att du utsätter garderoben för intryck.
C
-Oavsett hur det kommer in, så måste man SÅLLA BORT somligt!
H
-Du tror att du UNDERHÅLLER känslan genom att stanna UPP flödet -?
C
-Jag måste för fan KÄNNA EFTER!
H
-Nej, du ska bara vara öppen... Upplevandet är också ett sorts objekt, ett SUBJEKTIVT OBJEKT, som VÄLJER DIG.
C
-NEJ! Jag är betydligt mer MEDVETEN än en rad sinnesintryck skulle kunna vara.
H
-Aha, det var DÄR skon klämde. Nå, det handlar inte bara om sinnesdata. Det rör sig om IDÈER som fortplantas mellan oss.
C
-Jamen, en idé är ingeting förutan den som FÖRESTÄLLER SIG idén.
H
-Och den som föreställer sig är ingeting förutan sina FÖRESTÄLLNINGAR om sig själv.
C
-Hmm...
H
-Nu går det minsann RUNT - inte sant?!
C
-Nja, jag bara försöker att INTE GLÖMMA hur jag upplever allt det här nu...
H
-Glömma är vad du MÅSTE göra! Annars FASTNAR du i evinnerliga labyrinter.
C
-Om man INTE MINNS själva upplevelsen av hur man gjorde det, så spelar det ju INGEN ROLL ATT man gjorde det.
H
-Jo, för din faktiska UTVECKLING. Och om inte annat så för ANDRA varelser...
C
-Mm, men om DOM aldrig heller minns upplevelsen, så spelar ju utvecklingen ÄNNU mindre roll.
H
-NÅGON minns och någon upplever alltid NÅGOT.
C
-Javisst, DÅSÅ!!
H
-Så LÅT då slottet RASA! Bygg ej bit på bit på HÖJDEN hela tiden!
C
-Fullkomligt skitsnack! Slottet kan ALDRIG BLI NOG högt...
H
-Nej, men det kan bli för OSTADIGT.
C
-Våra själar rymmer OÄNDLIGT mycket mer än vi anar och minns här och NU.
H
-Just SÅ! Så vad spelar det för roll om vi TILLFÄLLIGT glömmer - under ett liv eller två?
909
22 juni 2009
NER PÅ JORDKLOTET ETT SUPERTRAMP (till eller från min tvillinggångare)
...hoppade den här upp inom mig för exakt två år sen...
(blott smått omstöpt)
tar jag HISSEN från rymden ner till JORDKLOTET
så ett SUPERTRAMP rakt ut i SOLSKENET
det blir SKÖNT men ändå TRÖGT
här är HUS på var evinnerliga GATA
de har tusentals miljoner SPEGLAR i sig
simmar jag drömmande fram i det OKRÖKTA ljuset
känner en FÖRUNDRAN, en nyfiken vördnad
staden är HETARE än jag någonsin kunde föreställa, FYLLD
med halvnakna MÄNNISKOVÄSEN
får lust att SMAKA på somliga av dem
har aldrig åkt RULLSKRIDSKOR i hela mitt LIV
fast i HÖRLURARNA vet jag hur det KÄNNS, vill RUSA fram och
NUDDA allas samtal
i farten plocka UPP varenda HITSINGEL från trottoarerna
jag ÄGDE några bland människorna på BILD
när jag var liten
men NU är det ju DIG jag ska hitta
får ingen FRID i min lycka förrän jag har letat FRAM dig
du min DUBBELGÅNGARE
min ENDA tvillingsjäl
lever i EXAKT samma tidsrytm som jag
blott på denna ALLDELES ANDRA himlakropp
promenerar vi på TVÅ ställen
samtidigt
kretsar dina fantasier I SAMMA banor
som mina fantasier I SAMMA banor
bara det att du är van vid hemskt TUFFARE LUFT
ty du har mycket TIGHTARE KROPP
tar RULLTRAPPORNA ner och upp
in i nästa ZON
nu känns solskenet MINST lika hårt
bara fasaderna smakar MJUKARE
som att DRUNKNA i en ask URåldriga pastellkritor
trots att vi sett NÄSTAN varenda nyans förut
luktar det som SKOLA INSTÄNGD i sommarlov
där som humlorna kom FÖRSENT
men ändå hade ett helt ÅR på sig att förbereda saften
så ÖPPNAS titt som tätt SPEGLARNA hos husen
och någon kastar ned ett ÖGONBLICK på mig
tror de kanske JAG är av samma KEMI som de själva
och det ÄR vi möjligen oxå
hade ALDRIG i det här livet smakat LIKÖR ens en gång
förrän en förtrollande SÖTNOS tyckte jag skulle smaka på HENNES
jag fick t o m välja SORT
var det HON som är DU?!
vet inte ens om du befinner dig i EN enda varelse
eller i 77
älskar jag ändå att UPPTÄCKA dig i MÅNGA kroppar
PÅMINNER MIG om mina egna rollfigurer
försöker finna ett HEM åt var och en av oss
där vi kan föreställa OSS
vi har bott i BÖCKER och sångsamlingar
men det STÖRSTA måste vara att hyra in oss i en FILM
som ett ofantligt HOTELL med alla TIDER i
mellan rummen som BYTS UT med solskenet
909
(blott smått omstöpt)
tar jag HISSEN från rymden ner till JORDKLOTET
så ett SUPERTRAMP rakt ut i SOLSKENET
det blir SKÖNT men ändå TRÖGT
här är HUS på var evinnerliga GATA
de har tusentals miljoner SPEGLAR i sig
simmar jag drömmande fram i det OKRÖKTA ljuset
känner en FÖRUNDRAN, en nyfiken vördnad
staden är HETARE än jag någonsin kunde föreställa, FYLLD
med halvnakna MÄNNISKOVÄSEN
får lust att SMAKA på somliga av dem
har aldrig åkt RULLSKRIDSKOR i hela mitt LIV
fast i HÖRLURARNA vet jag hur det KÄNNS, vill RUSA fram och
NUDDA allas samtal
i farten plocka UPP varenda HITSINGEL från trottoarerna
jag ÄGDE några bland människorna på BILD
när jag var liten
men NU är det ju DIG jag ska hitta
får ingen FRID i min lycka förrän jag har letat FRAM dig
du min DUBBELGÅNGARE
min ENDA tvillingsjäl
lever i EXAKT samma tidsrytm som jag
blott på denna ALLDELES ANDRA himlakropp
promenerar vi på TVÅ ställen
samtidigt
kretsar dina fantasier I SAMMA banor
som mina fantasier I SAMMA banor
bara det att du är van vid hemskt TUFFARE LUFT
ty du har mycket TIGHTARE KROPP
tar RULLTRAPPORNA ner och upp
in i nästa ZON
nu känns solskenet MINST lika hårt
bara fasaderna smakar MJUKARE
som att DRUNKNA i en ask URåldriga pastellkritor
trots att vi sett NÄSTAN varenda nyans förut
luktar det som SKOLA INSTÄNGD i sommarlov
där som humlorna kom FÖRSENT
men ändå hade ett helt ÅR på sig att förbereda saften
så ÖPPNAS titt som tätt SPEGLARNA hos husen
och någon kastar ned ett ÖGONBLICK på mig
tror de kanske JAG är av samma KEMI som de själva
och det ÄR vi möjligen oxå
hade ALDRIG i det här livet smakat LIKÖR ens en gång
förrän en förtrollande SÖTNOS tyckte jag skulle smaka på HENNES
jag fick t o m välja SORT
var det HON som är DU?!
vet inte ens om du befinner dig i EN enda varelse
eller i 77
älskar jag ändå att UPPTÄCKA dig i MÅNGA kroppar
PÅMINNER MIG om mina egna rollfigurer
försöker finna ett HEM åt var och en av oss
där vi kan föreställa OSS
vi har bott i BÖCKER och sångsamlingar
men det STÖRSTA måste vara att hyra in oss i en FILM
som ett ofantligt HOTELL med alla TIDER i
mellan rummen som BYTS UT med solskenet
909
21 juni 2009
flyr till samma gamla nymfers nya lyktsken
lyrik-montage ihopfixat av mina favorit-rader
av Ola Magnell (ingen rad ur samma sång).
Alla eventuella likheter med Magnells egna
motiv är lika oavsiktliga som oundvikliga.
"Ungmön dansar i sommarkväll och trollen de trallar i skogen
bland trädor, stubb och vallar
Så ont som det varit om blåbär i år - det har jag i ryggen idag
men det finns mygg i överflöd
när du står utan stöd i en stad som är död
Min pappa har låst in mig i sin slåttermaskin
Lillebror lyssnar på låtar
Han exekverar i interna Kalle Sändare-skämt
Tung musik från en transistor gav mig ingen kompiskick
Varje ny bris ger dig hybris
Valentino går iväg innan natten flyr - till en vänare nymf och nya äventyr
Jorden snurrar mera nu än någonsin
Byta blöja, läsa gammal saga - Askungen får sin rike prins
Plikten kallar livet ut för kung och anarkist
Du har bränt ditt ljus i båda ändar - snart har du tänt det på mitten igen
Det miste sin lyster där allting blev glättigt och glatt,
en ängel som älskats till döds
Sofi som är så fri har flängt förbi så att det fladdrat till i ljusen
och ingenting har fastnat på mitt fotografi
Du har slutit dina ögonlocks kulisser
Vår tids sirener har förstått att du också dras till ljud som stör dig
bortom glimten i en hjärna på en akterseglad gudason
Där hoppar vågor på tå för att kyssa dig
En klocka slog två på den motsatta stranden
men när jag hör min stämma har den blivit alltför vis
Den som kommer ut är inte du - det är ett konstruerat jag
Han vet knappt ett barr om folk utanför den krets där han kallas geni
Albert, han fick stora A - Albert, han är för bra
En del får barn som går och undrar vad de lever för
för skiten sitter lika hårt under kläder som är nya,
blir en alltför kort affär mellan ditt behov och ditt begär
Talar fritt gör bara barn och dårar
om allting bara blir en förevändning för att älta politik
I livets dramatik finns ingen färdigskriven roll
men vad bryr jag mig längre om vad du vill vara som
När jag är död ska du önska mig tillbaka, men då får du tji
I ett hus som vetter mot musiken vill jag bo,
vagga fram längs vassar och holmar
längs lupiner och linnéa till ditt gistna sagoslott."
909
av Ola Magnell (ingen rad ur samma sång).
Alla eventuella likheter med Magnells egna
motiv är lika oavsiktliga som oundvikliga.
"Ungmön dansar i sommarkväll och trollen de trallar i skogen
bland trädor, stubb och vallar
Så ont som det varit om blåbär i år - det har jag i ryggen idag
men det finns mygg i överflöd
när du står utan stöd i en stad som är död
Min pappa har låst in mig i sin slåttermaskin
Lillebror lyssnar på låtar
Han exekverar i interna Kalle Sändare-skämt
Tung musik från en transistor gav mig ingen kompiskick
Varje ny bris ger dig hybris
Valentino går iväg innan natten flyr - till en vänare nymf och nya äventyr
Jorden snurrar mera nu än någonsin
Byta blöja, läsa gammal saga - Askungen får sin rike prins
Plikten kallar livet ut för kung och anarkist
Du har bränt ditt ljus i båda ändar - snart har du tänt det på mitten igen
Det miste sin lyster där allting blev glättigt och glatt,
en ängel som älskats till döds
Sofi som är så fri har flängt förbi så att det fladdrat till i ljusen
och ingenting har fastnat på mitt fotografi
Du har slutit dina ögonlocks kulisser
Vår tids sirener har förstått att du också dras till ljud som stör dig
bortom glimten i en hjärna på en akterseglad gudason
Där hoppar vågor på tå för att kyssa dig
En klocka slog två på den motsatta stranden
men när jag hör min stämma har den blivit alltför vis
Den som kommer ut är inte du - det är ett konstruerat jag
Han vet knappt ett barr om folk utanför den krets där han kallas geni
Albert, han fick stora A - Albert, han är för bra
En del får barn som går och undrar vad de lever för
för skiten sitter lika hårt under kläder som är nya,
blir en alltför kort affär mellan ditt behov och ditt begär
Talar fritt gör bara barn och dårar
om allting bara blir en förevändning för att älta politik
I livets dramatik finns ingen färdigskriven roll
men vad bryr jag mig längre om vad du vill vara som
När jag är död ska du önska mig tillbaka, men då får du tji
I ett hus som vetter mot musiken vill jag bo,
vagga fram längs vassar och holmar
längs lupiner och linnéa till ditt gistna sagoslott."
909
20 juni 2009
Solens naknaste drakflygare (montage av Gärdestad-Rader)
inga ord här i är mina egna (blott somliga tecken)
och ingen av de 53 raderna är ur samma Gärdestad-visa som någon annan rad
och ingen av de 53 raderna är ur samma Gärdestad-visa som någon annan rad
"Du har bläddrat ett blad i mitt liv
såsom vinden behandlar en fjäder
och jag svävade mot skyn - jag fick vingar
när du tog av dig dina kläder
Öppna din himmel på glänt - låt mig andas ut!
...tre våningar från Gud
i oljelampornas sken tog Mary fram sin portmonnä
Nu finns bara två själar { } med ett tomrum mitt i
Kom i, kom i, kom i min fantasi!!!
Du är söt som jungfrunektar i din skira sommarklänning
Är du ängen - vill jag va din blomma
Himlen är mitt täcke och marken är min säng
med nakna drömmar och en trasig gitarr
som en vind i uniform
I'm not a child anymore
like a snowman in the rain
I must find love once again
505 to Casablanca:
Leave the Earth in a flying ship!
Universum - väntar du på mig?
med mitt huvud hårt i handen när en båt gav sig av
Låt värmen bli kvar i dina spår!
- När får foten tår?
Du förlorar hästen, men du vinner en dam
Hon kommer från havet, längst ut på en ö
Hon var fröet till all existens,
ett mod utan proportioner
När ögonen tror att ingenting gror
jag bygger ett torn på kärlekens grund
Du borde märkt att jag har spanat på tå
Jag ser att du har klippt av ditt hår
för att tvinna sköra trådar till en tross - mellan oss
flög vi med drakar medan tiden flöt iland
men allt som du såg var en båt som försvann
- kan du förstå två våta kinder?
Varje vattenpuss är din och min
och om du kramar mig idag så skrattar jag
Seeing you reminds me of an old guitar
Se hur ögonen snurrar som en spelautomat!
Jag behöver en kick av ett pajkast mitt-i-prick
Flickor springer lite kors och tvärs,
en svart silhuett smyger in på Pigalle
Jag är glad i alla fall att min sommarglass är kall
Så många ögon som lyser, men som har svårt för att se
en tröja - det är allt som finns
men det skall bli min hemlighet tills månens entré
Solen strålar stilla från mitt perspektiv
Kom, ge mig kroppen... och livsmotiv!
Wanna live - got so much to give!!
Like a boy I wanna double all the joy
I couldn't end it - if love comes
För en gångs skull hittade sommaren hit
Döden står bredvid - hårt faller tid."
909
19 juni 2009
Mörka Clownen i MidsommarTomma Staden
berättelse som jag brutit upp till lyrik:
Höghusen låg fullkomligt
tömda.
Torget låg exakt lika
tomt.
Fontänen var
avstängd. Det var mitt på
midsommaraftonen. Varenda människa var någon annanstans.
Förutom
den mörka clownen - han spatserade
närmast dansade
för sig själv genom staden.
Längs varteviga övergångsställe, kring vartannat gathörn slank
lätt och vigt hans
sorgtyngda
steg.
Kolsvart bröt kostymen av
mot varje vit
fasad. Den
mörka clownen var
likt skuggan i en komedi
eller glimten i en tragedi.
Han balanserade och hade långt roligare än
man hade kunnat tro om man såg den mörka clownen på håll,
men inte riktigt så roligt
som man fick för sig när man iakttog
hans avväpnande skratt. Hursomhelst
fanns där ju nu
ingen
som kunde skåda clownen. Så han tog liksom ett extra steg
för varje steg
som om
hjärtat slog dubbelt. Ibland trippade han till och med tre
steg på varje.
Så gick clownen för att inbilla sig
hur han ingalunda var alldeles utan
sällskap.
Ibland kom trots allt
en eller annan sommarkatt svassande.
Då och då
blåste några blomblad eller karamellpapper längs med
gatornas totala
tomhet.
En gång
i tiden
hade clownens svarta hatt blåst bort.
Sedan dess hade han hunnit
glömma
vilken gata det skedde på. Och nu kunde den finnas
varsomhelst. Nu när
inga
människor fanns
att förhålla sig till
kunde clownen
för första gången
urskilja klart stadens övriga ingredienser.
Så inte undra på
hur mörka clownen blev kolossalt
lycklig
när han mitt på
en väldigt vanlig trottoar
strax före
midsommarnattens vita insvepande
plötsligt
som ett trollslag, likt ett katedralklockackord
återfann sin svarta
hatt.
Ingen hade ens trampat på
den
trots att det gått
så många år.
909
Höghusen låg fullkomligt
tömda.
Torget låg exakt lika
tomt.
Fontänen var
avstängd. Det var mitt på
midsommaraftonen. Varenda människa var någon annanstans.
Förutom
den mörka clownen - han spatserade
närmast dansade
för sig själv genom staden.
Längs varteviga övergångsställe, kring vartannat gathörn slank
lätt och vigt hans
sorgtyngda
steg.
Kolsvart bröt kostymen av
mot varje vit
fasad. Den
mörka clownen var
likt skuggan i en komedi
eller glimten i en tragedi.
Han balanserade och hade långt roligare än
man hade kunnat tro om man såg den mörka clownen på håll,
men inte riktigt så roligt
som man fick för sig när man iakttog
hans avväpnande skratt. Hursomhelst
fanns där ju nu
ingen
som kunde skåda clownen. Så han tog liksom ett extra steg
för varje steg
som om
hjärtat slog dubbelt. Ibland trippade han till och med tre
steg på varje.
Så gick clownen för att inbilla sig
hur han ingalunda var alldeles utan
sällskap.
Ibland kom trots allt
en eller annan sommarkatt svassande.
Då och då
blåste några blomblad eller karamellpapper längs med
gatornas totala
tomhet.
En gång
i tiden
hade clownens svarta hatt blåst bort.
Sedan dess hade han hunnit
glömma
vilken gata det skedde på. Och nu kunde den finnas
varsomhelst. Nu när
inga
människor fanns
att förhålla sig till
kunde clownen
för första gången
urskilja klart stadens övriga ingredienser.
Så inte undra på
hur mörka clownen blev kolossalt
lycklig
när han mitt på
en väldigt vanlig trottoar
strax före
midsommarnattens vita insvepande
plötsligt
som ett trollslag, likt ett katedralklockackord
återfann sin svarta
hatt.
Ingen hade ens trampat på
den
trots att det gått
så många år.
909
Sonett för ett spöke : Neplutonus osaligaste skepp
inspirerad av Procol Harum's musikstycken
(där lyriken skrevs av Keith Reid)
sedan jag såg Lord P:s svenska översättning
av deras psykedeliska pekoral
en vitare nyans av det bleka
och insett hurpass spök- o skeppsbundna de är
men här är inte minst The Dead Man's Dream utgångspunkt:
Spöket och jag, vi kom till en stad
Säg, hade vi gått där förut?
Husen var runda, fontäner i rad
och trappor som sällan tog slut...
Kom vi till kajen, låg där ett fartyg
med sjöjungfrur djupt under däck
De seglade döda till gryningens gärdsmyg
såvitt ingens tunga sprang läck
Spöket klev ner, sökte blötaste hytten,
fick han ett nytt liv av skönsta najaden
Strosar nu soldis - befriad, förbytt - men
kvar i mörkt drömmoln jag åter kring staden
irrar med sikte på jordburen skuta
där orglars orgasmslingor aldrig vill sluta
909
(där lyriken skrevs av Keith Reid)
sedan jag såg Lord P:s svenska översättning
av deras psykedeliska pekoral
en vitare nyans av det bleka
och insett hurpass spök- o skeppsbundna de är
men här är inte minst The Dead Man's Dream utgångspunkt:
Spöket och jag, vi kom till en stad
Säg, hade vi gått där förut?
Husen var runda, fontäner i rad
och trappor som sällan tog slut...
Kom vi till kajen, låg där ett fartyg
med sjöjungfrur djupt under däck
De seglade döda till gryningens gärdsmyg
såvitt ingens tunga sprang läck
Spöket klev ner, sökte blötaste hytten,
fick han ett nytt liv av skönsta najaden
Strosar nu soldis - befriad, förbytt - men
kvar i mörkt drömmoln jag åter kring staden
irrar med sikte på jordburen skuta
där orglars orgasmslingor aldrig vill sluta
909
17 juni 2009
blir mina ögon själ (sonett i förblindelsens upplösning)
909
Ombord på dansteaterkursen har jag uppenbarligen valt att gestalta Shakespeares etthundratrettonde sonett (#113).
Älskar diktens platonska(?) idé-perspektiv, fast först tycktes den mig på tok för abstrakt och komplex att förmås visas i fysiska rörelser. Strax märkte vi emellertid hur den mer ordinära kärlekslyriken som S valde, kändes minst lika svår att gestalta, för hon hade flera personer o relationer att få klargjorda i scenbilden, medan jag kan hålla mig till hur min blickpunkt förhåller sig till konkreta fenomen och förflyttar blott sig/mig själv i tidrummet.
Såhär skiljer sig engelskan från de respektive svenska tolkningarna. Som sådan gillar jag bäst Sven-Christer Swahns översättning, som citeras först här:
"När vi har skilts blir mina ögon själ,
de ögonen som brukar leda stegen
fullgör sin plikt men gör det mindre väl,
tycks kanske se men tvekar jämt om vägen.
Ty ingen säker form når mera in
till hjärtat av de fåglar, blommor, ting
som annars snabbt förmedlas av vårt sinn;
den rika värld som blomstrar runtomkring
förvandlas - det kan vara vadsomhelst,
ett ädelt format väsen, eller knäckt,
berg eller hav, dag, afton, yngst och äldst,
kråka som duva liknar dig perfekt;
jag ser på dig och mina sinnen njuter
tills själens blick min kropps pupiller sluter."
"Since I left you, mine eye is in my mind,
And that which governs me to go about
Doth part his function, and is partly blind,
Seems seeing, but effectually is out;
For it no form delivers to the heart
Of bird, of flower, or shape, which it doth latch.
Of his quick objects hath the mind no part,
Nor his own visions holds what it doth catch;
For if it see the rud'st or gentlest sight,
The most sweet favour or deformed'st creature,
The mountain, or the sea, the day, or night,
The crow, or dove, it shapes them to your feature.
Incapable of more, replete with you,
My most true mind thus maketh mine untrue."
Medan de bägge senare är enklare flöde i, kanhända mer läsvänliga, och inte riktigt lika estetiskt briljerande... Först den nästan nutida tolkningen av Martin Tegen:
"Alltsen jag lämnat dig har ögat flytt
till själen; och om än det hjälper mig att gå
så är en del av dess funktion förbytt,
är seende, men vägrar att förstå.
Ja, ingen form blev överlämnad hel
av fågel, blomma eller andra ting
till själen eller hjärtat; ingen del
blev kvar av det som syntes runtomkring.
Ty varje simpel eller ädel syn
och skepnader av allehanda slag,
som kråkan, duvan, havet, marken, skyn
de formas alla om till dina drag.
Så fylld av dig förståndet hjälpte föga:
mitt sanna sinne så beljög mitt öga!"
Och till sist fick jag sänd mig genom en vän - en splitt ny tolkning av Lena R. Nilsson, som tillför ännu några pusselbitar, och som bidrar till att jag nu ingalunda längre har en aning om vilken version som motsvarar originalet allra bäst, även om språkbruket näppeligen når upp till Swahns spännvidd:
"Blott själens blick fungerar sen den dag
vi skildes åt, och trots att jag ännu
blir ledsagad av synen, trevar jag
som halvblind - mina ögon gäckas nu.
Ty former utav blommor, djur och ting
som självklart förr i hjärtat slagit rot
förvandlas nu och kvar blir ingenting
av allt som mina sinnen tar emot.
I hemska väsen såväl som i ljuva,
i berg, i hav, i natt eller i dag,
i gamla kråkor eller i en duva
- i allting ser jag dina anletsdrag.
Mitt sinne sviker, ögat mig bedrar;
blott hjärtats bilder finns i själen kvar."
Ombord på dansteaterkursen har jag uppenbarligen valt att gestalta Shakespeares etthundratrettonde sonett (#113).
Älskar diktens platonska(?) idé-perspektiv, fast först tycktes den mig på tok för abstrakt och komplex att förmås visas i fysiska rörelser. Strax märkte vi emellertid hur den mer ordinära kärlekslyriken som S valde, kändes minst lika svår att gestalta, för hon hade flera personer o relationer att få klargjorda i scenbilden, medan jag kan hålla mig till hur min blickpunkt förhåller sig till konkreta fenomen och förflyttar blott sig/mig själv i tidrummet.
Såhär skiljer sig engelskan från de respektive svenska tolkningarna. Som sådan gillar jag bäst Sven-Christer Swahns översättning, som citeras först här:
"När vi har skilts blir mina ögon själ,
de ögonen som brukar leda stegen
fullgör sin plikt men gör det mindre väl,
tycks kanske se men tvekar jämt om vägen.
Ty ingen säker form når mera in
till hjärtat av de fåglar, blommor, ting
som annars snabbt förmedlas av vårt sinn;
den rika värld som blomstrar runtomkring
förvandlas - det kan vara vadsomhelst,
ett ädelt format väsen, eller knäckt,
berg eller hav, dag, afton, yngst och äldst,
kråka som duva liknar dig perfekt;
jag ser på dig och mina sinnen njuter
tills själens blick min kropps pupiller sluter."
"Since I left you, mine eye is in my mind,
And that which governs me to go about
Doth part his function, and is partly blind,
Seems seeing, but effectually is out;
For it no form delivers to the heart
Of bird, of flower, or shape, which it doth latch.
Of his quick objects hath the mind no part,
Nor his own visions holds what it doth catch;
For if it see the rud'st or gentlest sight,
The most sweet favour or deformed'st creature,
The mountain, or the sea, the day, or night,
The crow, or dove, it shapes them to your feature.
Incapable of more, replete with you,
My most true mind thus maketh mine untrue."
Medan de bägge senare är enklare flöde i, kanhända mer läsvänliga, och inte riktigt lika estetiskt briljerande... Först den nästan nutida tolkningen av Martin Tegen:
"Alltsen jag lämnat dig har ögat flytt
till själen; och om än det hjälper mig att gå
så är en del av dess funktion förbytt,
är seende, men vägrar att förstå.
Ja, ingen form blev överlämnad hel
av fågel, blomma eller andra ting
till själen eller hjärtat; ingen del
blev kvar av det som syntes runtomkring.
Ty varje simpel eller ädel syn
och skepnader av allehanda slag,
som kråkan, duvan, havet, marken, skyn
de formas alla om till dina drag.
Så fylld av dig förståndet hjälpte föga:
mitt sanna sinne så beljög mitt öga!"
Och till sist fick jag sänd mig genom en vän - en splitt ny tolkning av Lena R. Nilsson, som tillför ännu några pusselbitar, och som bidrar till att jag nu ingalunda längre har en aning om vilken version som motsvarar originalet allra bäst, även om språkbruket näppeligen når upp till Swahns spännvidd:
"Blott själens blick fungerar sen den dag
vi skildes åt, och trots att jag ännu
blir ledsagad av synen, trevar jag
som halvblind - mina ögon gäckas nu.
Ty former utav blommor, djur och ting
som självklart förr i hjärtat slagit rot
förvandlas nu och kvar blir ingenting
av allt som mina sinnen tar emot.
I hemska väsen såväl som i ljuva,
i berg, i hav, i natt eller i dag,
i gamla kråkor eller i en duva
- i allting ser jag dina anletsdrag.
Mitt sinne sviker, ögat mig bedrar;
blott hjärtats bilder finns i själen kvar."
909
16 juni 2009
iakttar sig annanstans ifrån
909
spindeln bakom boken (sjubening no 8)
plötsligt fick författaren för sig att hoppa fram till epilogen
trött på att hålla reda på vilka kapitel som var vilka
så han mixtrade in trasselsuddet i chiffonjéns sjunde låda
bland aldrig använda radergummin och självvävda trasdockor
låste noggrant flera varv, öppnade spegeln på glänt
upptäckte han då att hon redan skrivit färdigt boken
hennes andedräkt hade suttit inuti byrån under alla dessa år
och kröp nu ut
oförblindat svävande marmor (sjubening no 5)
föreställningen hade aldrig tagit slut.
Egentligen skulle aktrisen ha blivit ohyggligt häpen
men här sken söndagsljuset soligare än på den allra mest urgamla biograffilm
genom vita fasader som överglänste vita fasader
och fastän inget scengolv längre fanns, stod hon fortfarande upp
tilltäckligt trygg i sin skiftande identitet
för att inte självdistansen skulle smälta bort i publikhavets vansinnigt vällande lava
och så från en verklig övning i teater:
skiftar scenbilden utifrån (sjubening no 6)
vi får ställa oss som någon tror att det är
kärlek som vidrör olika delar
en efter annan klättrar vi ut ur fotografiet
iakktar oss utifrån en viss tid
ändrar på en arm, lägger till det förvånade leendet
nästlar in sig i evigheten på nytt
medan nästa blick gör om våran scenbild
909
spindeln bakom boken (sjubening no 8)
plötsligt fick författaren för sig att hoppa fram till epilogen
trött på att hålla reda på vilka kapitel som var vilka
så han mixtrade in trasselsuddet i chiffonjéns sjunde låda
bland aldrig använda radergummin och självvävda trasdockor
låste noggrant flera varv, öppnade spegeln på glänt
upptäckte han då att hon redan skrivit färdigt boken
hennes andedräkt hade suttit inuti byrån under alla dessa år
och kröp nu ut
oförblindat svävande marmor (sjubening no 5)
föreställningen hade aldrig tagit slut.
Egentligen skulle aktrisen ha blivit ohyggligt häpen
men här sken söndagsljuset soligare än på den allra mest urgamla biograffilm
genom vita fasader som överglänste vita fasader
och fastän inget scengolv längre fanns, stod hon fortfarande upp
tilltäckligt trygg i sin skiftande identitet
för att inte självdistansen skulle smälta bort i publikhavets vansinnigt vällande lava
och så från en verklig övning i teater:
skiftar scenbilden utifrån (sjubening no 6)
vi får ställa oss som någon tror att det är
kärlek som vidrör olika delar
en efter annan klättrar vi ut ur fotografiet
iakktar oss utifrån en viss tid
ändrar på en arm, lägger till det förvånade leendet
nästlar in sig i evigheten på nytt
medan nästa blick gör om våran scenbild
909
15 juni 2009
Spelar Teater På Riktigt (Åter Första Dialogen)
909
Spiralen startar på nästa nivå
ännu en teaterkurs
nu åter i bekanta lokaler med min första fantastiska lärarinna
samt Hermia från midsommardrömmen
och en handfull till spännande ansikten
Känner mig med ens sju våningar friare i kroppen
och sex resor stabilare i tankarna
plötsligt så emotionellt skärpt på det rörliga scengolvet
Plockade just fram och skrev om en dialog från förra försommarkanten,
första abstrakta dramatiken som jag nu lyckas få närvarande flyt på...?
Spelar vi TEATER nu?!
Ja, NU spelar vi teater på RIKTIGT!!
VAD är det som vi spelar då?
NEJ, vi bara LÅTSAS det vi spelar!
Då spelar jag att DU bara NARRAS med mig...
Och jag spelar att DET får du INTE spela!
Varför då?! Jag VILL ju att vi spelar det!!
Javisst, du SKA spela det! Du FÅR inte!
Kom HIT så skall vi se till så du inget annat vill än att SPELA med mig!!
Hå där, det ÄR ju redan det jag GÖR!
Din gycklerska, du spelar mig fasligt FÖRVIRRAD nu!
Äsch, det är bara nervositet! Spela PÅ istället!!
Ha, TROR du verkligen att jag är nervös på ALLVAR?!
Jadå, det MÄRKS ju!
Då spelar jag att du bara SÄGER så för att RETAS med mig!
Snarare för att LOCKA dig...
Till vadDÅ??
Det är DU som skall bestämma DET draget!
Jamen, då BLIR det ju inte alls på LÅTSAS längre...
Så, skulle du inte TYCKA OM verklig kontakt??
JODÅ, naturligtvis, MEN...
Vafan MENAR du?!
Det här är ju TEATER!?!
Det skall du INTE RESONERA kring - du skall BARA SPELA!!
Men DU resonerar ju?!
Det är bara för att få din rollfigur att AGERA!
Hör nu, det är faktiskt JAG som är min EGEN rollfigur!
Aha, INTRESSANT! Och vad har du HÄR att göra?!
Jag ÄLSKAR dig!
Du älskar MIG?
JA!
NEJ!
JO!
HUR DÅ?
SÅ HÄR!!
Å!!
909
Spiralen startar på nästa nivå
ännu en teaterkurs
nu åter i bekanta lokaler med min första fantastiska lärarinna
samt Hermia från midsommardrömmen
och en handfull till spännande ansikten
Känner mig med ens sju våningar friare i kroppen
och sex resor stabilare i tankarna
plötsligt så emotionellt skärpt på det rörliga scengolvet
Plockade just fram och skrev om en dialog från förra försommarkanten,
första abstrakta dramatiken som jag nu lyckas få närvarande flyt på...?
Spelar vi TEATER nu?!
Ja, NU spelar vi teater på RIKTIGT!!
VAD är det som vi spelar då?
NEJ, vi bara LÅTSAS det vi spelar!
Då spelar jag att DU bara NARRAS med mig...
Och jag spelar att DET får du INTE spela!
Varför då?! Jag VILL ju att vi spelar det!!
Javisst, du SKA spela det! Du FÅR inte!
Kom HIT så skall vi se till så du inget annat vill än att SPELA med mig!!
Hå där, det ÄR ju redan det jag GÖR!
Din gycklerska, du spelar mig fasligt FÖRVIRRAD nu!
Äsch, det är bara nervositet! Spela PÅ istället!!
Ha, TROR du verkligen att jag är nervös på ALLVAR?!
Jadå, det MÄRKS ju!
Då spelar jag att du bara SÄGER så för att RETAS med mig!
Snarare för att LOCKA dig...
Till vadDÅ??
Det är DU som skall bestämma DET draget!
Jamen, då BLIR det ju inte alls på LÅTSAS längre...
Så, skulle du inte TYCKA OM verklig kontakt??
JODÅ, naturligtvis, MEN...
Vafan MENAR du?!
Det här är ju TEATER!?!
Det skall du INTE RESONERA kring - du skall BARA SPELA!!
Men DU resonerar ju?!
Det är bara för att få din rollfigur att AGERA!
Hör nu, det är faktiskt JAG som är min EGEN rollfigur!
Aha, INTRESSANT! Och vad har du HÄR att göra?!
Jag ÄLSKAR dig!
Du älskar MIG?
JA!
NEJ!
JO!
HUR DÅ?
SÅ HÄR!!
Å!!
909
14 juni 2009
sömnens upplösande av livsstressen (och skakar spirorna över smultronsaften)
909
Det besynnerliga är att såfort du har sovit gott
hyser du ingalunda längre denna livsstress
fastän du just ägnat evigheter
åt en helt isolerad film
och inte lämnat spår hos en enda människa,
inte producerat ett ord.
Bortblåst är lusten att aldrig någonsin vilja gå och sussa,
nej, blott suga varenda dödliga sekund ur allt som är före
slutet.
Ty nu håller du tidlösheten
i dina inte längre ihopknipta händer
ända tills du påminns om alla dessa fullt verkligt bedrägliga
möjligheter du har, vad allra helst Du skulle
vilja välja för faan
så förunderligt att publiken finns kvar
trots att du ingenting skrivit på åtskilliga sju timmar...
...dessutom rinner bilderna klarare nu.
Så varför inte kliva upp och skriva en äkta dikt -
istället för dylik tankeanalys,
innan friheten haft samlag med stressen igen
och drömmen runnit fast.
och så en SommarSoppa
på delvis Lundell-inspirerat skrivsätt (kunde lätt blivit dubbelt så lång):
Du såg aldrig fiskmåsarna dansa bort på perrongen
eller studentskorna som befriade kröp längs rännsten helt oslagna
Du satt hemma i ditt fyrtorn och skrev mail till halva världen
medan stränderna låg fulla av bilder sällan tagna
Du kunde ha rest vartsomhelst om så bara till Trollhättan
och det kan du fortfarande, min våta vän
Hemulerna hukar sig för lyckan mitt i midsommarregnet
Om du hör galleristerna måla om hela slottet, så smyg och fånga en!
Livet är en utställning som alla har sett men ingen har gått på
Med röda glas står vi och vinglar på balkongen
installerade i självgott överseende som om höjden vore fejk
Genom lurarna hoppar artisterna från trettonde våningen mot sången
utklädda till såpbubblor, en av soppans torskar skall bli shejk
Nu befinner du dig nånstans närmare första gången
mitt emellan Micke Persbrant och Nick Drake
Där raggningsexpertisen blivit männens goda feminister
och Farbror Melker jagar getingar med smultronsaft
känner du ditt värde så höjer du därmed varenda kvinnas
Badmintonfjädrarna fylls av bumerangens magnetiska kraft
Du kan skriva din bästa dikt exakt närsomhelst
bara för att känna som om allt här hittat hem
Vid ändhållplatsen bygger du ett tempel av oväntad förväntan
Längs bardisken möts skakande nittonhundra rumpor - vem vet vems?
Spirorna har lossnat från vareviga kuliss
och i själva verket vill du till ett grekiskt vitt vitt hus
Alvkung Oberon har ingen mera kärleksört att trolla
för nu handlar det enbart om att skörda i rätt ordning
En kyss kommer sällan ensam, sa vår drottning
Men du måste släppa slanten ner i brunnen - inte hålla
Se, nu hissar solen seglen mot ett starkare ljus!
Och hela sommarn brinner upp i sitt osläckbara brus
909
Det besynnerliga är att såfort du har sovit gott
hyser du ingalunda längre denna livsstress
fastän du just ägnat evigheter
åt en helt isolerad film
och inte lämnat spår hos en enda människa,
inte producerat ett ord.
Bortblåst är lusten att aldrig någonsin vilja gå och sussa,
nej, blott suga varenda dödliga sekund ur allt som är före
slutet.
Ty nu håller du tidlösheten
i dina inte längre ihopknipta händer
ända tills du påminns om alla dessa fullt verkligt bedrägliga
möjligheter du har, vad allra helst Du skulle
vilja välja för faan
så förunderligt att publiken finns kvar
trots att du ingenting skrivit på åtskilliga sju timmar...
...dessutom rinner bilderna klarare nu.
Så varför inte kliva upp och skriva en äkta dikt -
istället för dylik tankeanalys,
innan friheten haft samlag med stressen igen
och drömmen runnit fast.
och så en SommarSoppa
på delvis Lundell-inspirerat skrivsätt (kunde lätt blivit dubbelt så lång):
Du såg aldrig fiskmåsarna dansa bort på perrongen
eller studentskorna som befriade kröp längs rännsten helt oslagna
Du satt hemma i ditt fyrtorn och skrev mail till halva världen
medan stränderna låg fulla av bilder sällan tagna
Du kunde ha rest vartsomhelst om så bara till Trollhättan
och det kan du fortfarande, min våta vän
Hemulerna hukar sig för lyckan mitt i midsommarregnet
Om du hör galleristerna måla om hela slottet, så smyg och fånga en!
Livet är en utställning som alla har sett men ingen har gått på
Med röda glas står vi och vinglar på balkongen
installerade i självgott överseende som om höjden vore fejk
Genom lurarna hoppar artisterna från trettonde våningen mot sången
utklädda till såpbubblor, en av soppans torskar skall bli shejk
Nu befinner du dig nånstans närmare första gången
mitt emellan Micke Persbrant och Nick Drake
Där raggningsexpertisen blivit männens goda feminister
och Farbror Melker jagar getingar med smultronsaft
känner du ditt värde så höjer du därmed varenda kvinnas
Badmintonfjädrarna fylls av bumerangens magnetiska kraft
Du kan skriva din bästa dikt exakt närsomhelst
bara för att känna som om allt här hittat hem
Vid ändhållplatsen bygger du ett tempel av oväntad förväntan
Längs bardisken möts skakande nittonhundra rumpor - vem vet vems?
Spirorna har lossnat från vareviga kuliss
och i själva verket vill du till ett grekiskt vitt vitt hus
Alvkung Oberon har ingen mera kärleksört att trolla
för nu handlar det enbart om att skörda i rätt ordning
En kyss kommer sällan ensam, sa vår drottning
Men du måste släppa slanten ner i brunnen - inte hålla
Se, nu hissar solen seglen mot ett starkare ljus!
Och hela sommarn brinner upp i sitt osläckbara brus
909
13 juni 2009
MapYHzias isolerade RYmdfärdsLabYRint
...genomkörd ännu ett varv...
Byggt om somliga vinklar och tolkat till vissa nya:
MapYHzia satt i sin farkost och for fram genom rymden. Det gick fint. Ständigt skiftade skeppskabinen färg, alltefter karaktären hos de himlakroppar hon närmade sig. Ibland fjärmade hon sig. Under alla omständigheter skulle MapYHzia strax ha utforskat hela universum. Högst 149 år till och hon skulle vara helt färdig! MapYHzia tog sig en tugga av äpplet. Det här århundradet glänste farkosten brun, närapå lyste gyllenbrun, som om det fanns brunt ljus. Nyansen kom sig av att stjärnorna klumpat ihop sig och närmast börjat ha samlag. Ty nu befann sig MapYHizia inne i univerums allra mittersta regioner. Här ville allting upphöra, ty här hade allting börjat. Och allting ville förmå att få sluta ännu en gång. Alltjämt for farkosten fram under sin ryttarinnas kommando, kors och tvärs igenom rymdens labyrint.
Emellertid hade MapYHzia, mestadels av lättja, lämnat somliga fält oupptäckta här och var, fläckvis utspridda över de områden hon redan passerat. Utforskandet hade kunnat förlöpa ännu fortare, men som det nu var fick hon - emellanåt - färdas långväga tillbaka för att fullborda kartan. Och sedermera lika långväga fram igen....... Det gjorde hon då och då, när hon hade tid. Just nu hade hon inte den minsta tid i hela evinnerligheten. Ty det ringde ideligen på MapYHzias mobiltelefon. Det var förstås ingen annan än hon själv som hörde av sig, ensam som hon var på den här fruktansvärt sköna färden. Skeppets metaller var stöpta till en sjukantig form. Vardera vingen utgjorde en liten pyramid och styrhytten ett enda isolerat origo. Dess ryttarinna hade ej ens sett sin rymdfarkost utifrån, för hon hade fötts därinne i kabinen, och aldrig hade färden stannat upp. MapYHzia ägde ett vagt minne av hur mamma och pappa klätt på sig astronautdräkter, kopplat ihop sig med navelsträngar och hoppat ut genom vakuumslussen, fiktivt kyssandes. Själv skulle hon nog våga, men ville inte testa detsamma - emedan de hade varit två, och hon bara var en. Försvann hon så fanns ju ingen kvar.
I hisnande hastighet styrde MapYHzia in och ut igenom bruna hål, kryssade mellan stjärnstrålarna. Nuförtiden var hon sällan rädd för isolationen. Under första århundradet hade hennes ensamhet närmast kvävt henne. Under andra århundradet nafsade henne inbillade hånskratt titt som tätt i andedräkten. Numera hade den människotomma rymden så gott som upphört med sitt stirrande in i MapYHzias skeppshytt, vare sig dess ögon var projektioner, spöken eller ingenting. Hon hade insett att ensamheten inte alls var särskilt ensam. Och varför skulle det inte finnas någon annan som åkte omkring likadant som hon? Det måste det ju göra - var ju genomlöjligt annars! Ändå skulle allting ha känts avsevärt värre ifall hon haft en verklig chans att - omedelbart - bryta sig ur belägenheten. Längtan innebar lindring. Dessutom fanns där alltid någon himlakropp som märkte av ens existens, förr eller senare reflekterade MapYHzias manövrar med sitt oskrivna språk. I själva verket var kontaktpunkterna alltid fler än man någonsin orkade hålla ordning på.
MapYHzia tog sig en tugga av äpplet. Så svarade hon i mobilen. Det var hon själv som ringde - från en annan tidpunkt. Ju mer nyfiken MapYHzia lät, desto mer överväldigad blev hon. Och ju mer överväldigad hon var, desto mer nyfiken blev MapYHzia. Och då måste hon ju spela in känslan någonstans, för att inte glömma hur fantastiskt alltsammans var. Så hon talade in samtal till sig själv på skeppstelefonen. Redan i medveten ålder hade MapYHzia insett att ingen annan styrde skeppets banor. Däremot hade någon bestämt hur hela labyrinten var uppbyggd. Och det var nästan lika illa, eller lika gott. Hon sjönk än en gång ned i sitt förarsäte, strök med handen mot MapYHzias sköte, genomskådade det gyllenbruna skenet. Behövde hon verkligen ha besökt varenda fläck? Måste hon ha varsin bild av allesammans bagaget? Det fanns ingen anledning att hålla full belysning såhär nära universums mitt. Här var slutet redan inom räckhåll. Evinnerligheten ekade i var och varannan solblinkning. Var ville nu MapYHzia egentligen påbörja sitt projekt?
909
Byggt om somliga vinklar och tolkat till vissa nya:
MapYHzia satt i sin farkost och for fram genom rymden. Det gick fint. Ständigt skiftade skeppskabinen färg, alltefter karaktären hos de himlakroppar hon närmade sig. Ibland fjärmade hon sig. Under alla omständigheter skulle MapYHzia strax ha utforskat hela universum. Högst 149 år till och hon skulle vara helt färdig! MapYHzia tog sig en tugga av äpplet. Det här århundradet glänste farkosten brun, närapå lyste gyllenbrun, som om det fanns brunt ljus. Nyansen kom sig av att stjärnorna klumpat ihop sig och närmast börjat ha samlag. Ty nu befann sig MapYHizia inne i univerums allra mittersta regioner. Här ville allting upphöra, ty här hade allting börjat. Och allting ville förmå att få sluta ännu en gång. Alltjämt for farkosten fram under sin ryttarinnas kommando, kors och tvärs igenom rymdens labyrint.
Emellertid hade MapYHzia, mestadels av lättja, lämnat somliga fält oupptäckta här och var, fläckvis utspridda över de områden hon redan passerat. Utforskandet hade kunnat förlöpa ännu fortare, men som det nu var fick hon - emellanåt - färdas långväga tillbaka för att fullborda kartan. Och sedermera lika långväga fram igen....... Det gjorde hon då och då, när hon hade tid. Just nu hade hon inte den minsta tid i hela evinnerligheten. Ty det ringde ideligen på MapYHzias mobiltelefon. Det var förstås ingen annan än hon själv som hörde av sig, ensam som hon var på den här fruktansvärt sköna färden. Skeppets metaller var stöpta till en sjukantig form. Vardera vingen utgjorde en liten pyramid och styrhytten ett enda isolerat origo. Dess ryttarinna hade ej ens sett sin rymdfarkost utifrån, för hon hade fötts därinne i kabinen, och aldrig hade färden stannat upp. MapYHzia ägde ett vagt minne av hur mamma och pappa klätt på sig astronautdräkter, kopplat ihop sig med navelsträngar och hoppat ut genom vakuumslussen, fiktivt kyssandes. Själv skulle hon nog våga, men ville inte testa detsamma - emedan de hade varit två, och hon bara var en. Försvann hon så fanns ju ingen kvar.
I hisnande hastighet styrde MapYHzia in och ut igenom bruna hål, kryssade mellan stjärnstrålarna. Nuförtiden var hon sällan rädd för isolationen. Under första århundradet hade hennes ensamhet närmast kvävt henne. Under andra århundradet nafsade henne inbillade hånskratt titt som tätt i andedräkten. Numera hade den människotomma rymden så gott som upphört med sitt stirrande in i MapYHzias skeppshytt, vare sig dess ögon var projektioner, spöken eller ingenting. Hon hade insett att ensamheten inte alls var särskilt ensam. Och varför skulle det inte finnas någon annan som åkte omkring likadant som hon? Det måste det ju göra - var ju genomlöjligt annars! Ändå skulle allting ha känts avsevärt värre ifall hon haft en verklig chans att - omedelbart - bryta sig ur belägenheten. Längtan innebar lindring. Dessutom fanns där alltid någon himlakropp som märkte av ens existens, förr eller senare reflekterade MapYHzias manövrar med sitt oskrivna språk. I själva verket var kontaktpunkterna alltid fler än man någonsin orkade hålla ordning på.
MapYHzia tog sig en tugga av äpplet. Så svarade hon i mobilen. Det var hon själv som ringde - från en annan tidpunkt. Ju mer nyfiken MapYHzia lät, desto mer överväldigad blev hon. Och ju mer överväldigad hon var, desto mer nyfiken blev MapYHzia. Och då måste hon ju spela in känslan någonstans, för att inte glömma hur fantastiskt alltsammans var. Så hon talade in samtal till sig själv på skeppstelefonen. Redan i medveten ålder hade MapYHzia insett att ingen annan styrde skeppets banor. Däremot hade någon bestämt hur hela labyrinten var uppbyggd. Och det var nästan lika illa, eller lika gott. Hon sjönk än en gång ned i sitt förarsäte, strök med handen mot MapYHzias sköte, genomskådade det gyllenbruna skenet. Behövde hon verkligen ha besökt varenda fläck? Måste hon ha varsin bild av allesammans bagaget? Det fanns ingen anledning att hålla full belysning såhär nära universums mitt. Här var slutet redan inom räckhåll. Evinnerligheten ekade i var och varannan solblinkning. Var ville nu MapYHzia egentligen påbörja sitt projekt?
909
10 juni 2009
läpparnas dolda paradis (sonett för en sjöjungfru)
909
Plockat fram en tretton år gammal rimvers och omstöpt (början - slutet tillrunnet) till mitt livs första sonett:
Så strosar hon vildsint längs stranden
den vidsträckt nakna, tysta
med läpparna dolda i handen
som sällan blivit kyssta;
ty smakar den hakan så vaksamt
av äpplen dränkta i kanel,
där hårmanen rinner helt smeksamt
likt trenne harpors trolska spel.
Från klippan jag hör hennes dödsdans,
får se nu hur hånskrattet doftar
som inflätad utlevnands hästsvans
när längtan var allt som blev ofta;
ville mitt lavahav aldrig förbrinna,
blott genom halvkvinnans sköte förrinna.
909
Plockat fram en tretton år gammal rimvers och omstöpt (början - slutet tillrunnet) till mitt livs första sonett:
Så strosar hon vildsint längs stranden
den vidsträckt nakna, tysta
med läpparna dolda i handen
som sällan blivit kyssta;
ty smakar den hakan så vaksamt
av äpplen dränkta i kanel,
där hårmanen rinner helt smeksamt
likt trenne harpors trolska spel.
Från klippan jag hör hennes dödsdans,
får se nu hur hånskrattet doftar
som inflätad utlevnands hästsvans
när längtan var allt som blev ofta;
ville mitt lavahav aldrig förbrinna,
blott genom halvkvinnans sköte förrinna.
909
7 juni 2009
Bestiger Oändliga Tornet (sjubening no 1)
717
"den slutliga" varianten av den allra första historian här:
varenda morgon springer miljarder människor in i tornet
ofantligen bestiger de spiraliska kvadratmetrar
en fönsterglugg åt gången ser vi deras skallar skymta upp
men ingen kommer ner igen
i månskenet undrar vi vart alla människor blev av
så högt vi kan se är tornet tomt
och redan nästa morgon irrar samma miljarder in
717
"den slutliga" varianten av den allra första historian här:
varenda morgon springer miljarder människor in i tornet
ofantligen bestiger de spiraliska kvadratmetrar
en fönsterglugg åt gången ser vi deras skallar skymta upp
men ingen kommer ner igen
i månskenet undrar vi vart alla människor blev av
så högt vi kan se är tornet tomt
och redan nästa morgon irrar samma miljarder in
717
När Färgen Försvann Från Fläcken
909
Målade om en av mina första mininoveller, så den blev lite mer emotionellt mättad:
Det var en gång en färgfläck. Den var så liten så man knappt kunde se vilken färg den var. Färgfläcken fanns på ett köksbord. En liten syster kikade och upptäckte att fläcken var mörklila. En stor bror betraktade också och fann att om fläcken var någon färg, så var det brun - inte mörklila. En enkel mamma menade att fläcken hade ingen särskild färg. Sedan ställde hon sig och diskade akvarellkoppar. En komplicerad pappa ropade från ett helt annat rum att fläcken innehöll alla färger i hela universum. Den stora brodern kollade i flera minuter nu, men kunde inte upptäcka alla de färgerna - än mindre mörklila. Den lilla systern hade blivit fruktansvärt ledsen, för det mörklila fanns ju faktiskt där. Det hade hon både sett och känt, och tänkt också för den delen. Minst av allt kunde systern se ingen särskild färg - än mindre brunt. Brodern bara skrattade. När systern började grina, när tårarna trillade ned på köksbordet, då hade fläcken strax blivit alldeles genomskinlig. Nu tycktes den till och med vara försvunnen. Men då meddelade mamman att fläcken hade varit kompis med massa andra fläckar, och de var både bruna och mörklila. Enkelt torkade hon händerna och akvarellkopparna på samma gång. Den komplicerade pappan kom intraskande i sina träskor, placerade vinglaset på diskbänken. Så ställde han sig själv och observerade färgfläcken en god stund. Javisst, naturligtvis var den mörklila - det såg ju den som kunde se! Den lilla systern bankade pappan i huvudet med sin akvarellask.
909
Målade om en av mina första mininoveller, så den blev lite mer emotionellt mättad:
Det var en gång en färgfläck. Den var så liten så man knappt kunde se vilken färg den var. Färgfläcken fanns på ett köksbord. En liten syster kikade och upptäckte att fläcken var mörklila. En stor bror betraktade också och fann att om fläcken var någon färg, så var det brun - inte mörklila. En enkel mamma menade att fläcken hade ingen särskild färg. Sedan ställde hon sig och diskade akvarellkoppar. En komplicerad pappa ropade från ett helt annat rum att fläcken innehöll alla färger i hela universum. Den stora brodern kollade i flera minuter nu, men kunde inte upptäcka alla de färgerna - än mindre mörklila. Den lilla systern hade blivit fruktansvärt ledsen, för det mörklila fanns ju faktiskt där. Det hade hon både sett och känt, och tänkt också för den delen. Minst av allt kunde systern se ingen särskild färg - än mindre brunt. Brodern bara skrattade. När systern började grina, när tårarna trillade ned på köksbordet, då hade fläcken strax blivit alldeles genomskinlig. Nu tycktes den till och med vara försvunnen. Men då meddelade mamman att fläcken hade varit kompis med massa andra fläckar, och de var både bruna och mörklila. Enkelt torkade hon händerna och akvarellkopparna på samma gång. Den komplicerade pappan kom intraskande i sina träskor, placerade vinglaset på diskbänken. Så ställde han sig själv och observerade färgfläcken en god stund. Javisst, naturligtvis var den mörklila - det såg ju den som kunde se! Den lilla systern bankade pappan i huvudet med sin akvarellask.
909
6 juni 2009
Vi SeR DiG (iGenom PusselBilden)
909
Plockar fram en två år gammal skapelse och iakttar mitt liv ännu ett lager genom omformandet av bitarna:
Vi ser dig medan du sitter och skriver. Du lutar ditt leende mot din rädsla. Du för fingrarna genom halvfärdiga fantasier. Vi ser hur du sorterar alla bilder du någonsin haft. Pusselbitarna kommer till sist att föreställa någon av oss. VEM beror på vilka bitar du väljer. För en minut är du inte längre pojke. Du inser hur du måste ta ditt beslut, något som du inte kan ändra på. Då blir du livrädd. Vi vet hur det känns. Men kan du föreställa dig att du inte alls måste bli orolig? Kanhända är det tvärtom roligt att det är på riktigt - vad vet du?!
Ibland har du redan fattat beslutet. Det gjorde du långt före du föddes. Utan en tanke på misstag gick du in genom spegeln. Vi såg dig gå hela biten in till livet. Du anade aldrig att det här är verkligt. Du trodde man kunde stanna i ingenstans. Men du mindes sången och ville känna lukten lite närmare. Så du klev in.
Nu sitter du här med på tok för många trådar till din föreställning. Den är lika ofärdig som alltid. Hur skall du hinna koppla ihop allihop med din kropp?! Plötsligt finner du hur tre trådar möter varandra. De virar sig kring ditt hjärta. Vi stannar upp ditt blod ett ögonblick. Du slungas ut i scenrymden. Du tror att det här är det bästa du någonsin har skrivit. Måhända är det sant, men du har redan skrivit det flera gånger. Vi brukar berätta allting för dig. Det sker när du just ska vakna. Du måste bara lyssna och sedan skriva.
Morgonen bär sol med duggregn. Det springer barn omkring på torget. De är på väg till sin springbrunn. Du blir blyg. Barnen bara rusar runt omkring den. Duvorna följer förundrande med. I utkanten står katten med samma ensamma torgskräck som du. Ni lapar upp de sista skuggorna och somnar om. Du passar på att lämna filmrutan.
Vi har räknat alla gånger du gått ut genom dörren. Du har gått in igen fler gånger än du har gått ut. Utomhus är det juniregn nu, men du är kvar i aprilsolen. Mayas slöjor kommer falla från din kvinna när du finner henne. Du är åtskilligt närmare än förut. Ändå har du svårare att verkligen vilja älska. Förut ville du möta henne, men visste aldrig hur du når ända fram. Nu vet du, men vill knappast.
Du anar att det här är nu. I hisnande ögonblicket befinner du dig utanför livet, bortanför allt det här. Egentligen var det först då som du förstår. Egentligen var det först där som du är innanför.
Du får bestämma vilken dag du skall dö. Du får bestämma vilken natt du skall födas på nytt. Vi har inget att förlora på din frihet. Det är bara för att hjälpa dig som vi sätter upp dessa gränser. Oavsett hur du väljer, vet vi redan när det blir. Varför skulle du behöva veta det? Ditt uppdrag är att känna din vilja, att skapa ditt varför. Då tar du spjärn mot vissa lagar. Du skulle inte kunna hantera kaos. Du låser in dig så fort du hyser minsta obehag. Du har bara lust att känna dig modig hela tiden. Du gömmer ditt ansikte bakom ditt ansikte.
Vi ser dig från andra sidan. Bakom bilden finns vi. Upp från pusslet tittar vi på dig. Vi anar dig genom slottsgluggarna som växer ihop. Våra ögon är de soliga molnen bakom fontänen. Där är du på väg att möta oss. Vi väntar på dig i gränszonen. Vi spanar på dig från ditt eget torn.
909
Plockar fram en två år gammal skapelse och iakttar mitt liv ännu ett lager genom omformandet av bitarna:
Vi ser dig medan du sitter och skriver. Du lutar ditt leende mot din rädsla. Du för fingrarna genom halvfärdiga fantasier. Vi ser hur du sorterar alla bilder du någonsin haft. Pusselbitarna kommer till sist att föreställa någon av oss. VEM beror på vilka bitar du väljer. För en minut är du inte längre pojke. Du inser hur du måste ta ditt beslut, något som du inte kan ändra på. Då blir du livrädd. Vi vet hur det känns. Men kan du föreställa dig att du inte alls måste bli orolig? Kanhända är det tvärtom roligt att det är på riktigt - vad vet du?!
Ibland har du redan fattat beslutet. Det gjorde du långt före du föddes. Utan en tanke på misstag gick du in genom spegeln. Vi såg dig gå hela biten in till livet. Du anade aldrig att det här är verkligt. Du trodde man kunde stanna i ingenstans. Men du mindes sången och ville känna lukten lite närmare. Så du klev in.
Nu sitter du här med på tok för många trådar till din föreställning. Den är lika ofärdig som alltid. Hur skall du hinna koppla ihop allihop med din kropp?! Plötsligt finner du hur tre trådar möter varandra. De virar sig kring ditt hjärta. Vi stannar upp ditt blod ett ögonblick. Du slungas ut i scenrymden. Du tror att det här är det bästa du någonsin har skrivit. Måhända är det sant, men du har redan skrivit det flera gånger. Vi brukar berätta allting för dig. Det sker när du just ska vakna. Du måste bara lyssna och sedan skriva.
Morgonen bär sol med duggregn. Det springer barn omkring på torget. De är på väg till sin springbrunn. Du blir blyg. Barnen bara rusar runt omkring den. Duvorna följer förundrande med. I utkanten står katten med samma ensamma torgskräck som du. Ni lapar upp de sista skuggorna och somnar om. Du passar på att lämna filmrutan.
Vi har räknat alla gånger du gått ut genom dörren. Du har gått in igen fler gånger än du har gått ut. Utomhus är det juniregn nu, men du är kvar i aprilsolen. Mayas slöjor kommer falla från din kvinna när du finner henne. Du är åtskilligt närmare än förut. Ändå har du svårare att verkligen vilja älska. Förut ville du möta henne, men visste aldrig hur du når ända fram. Nu vet du, men vill knappast.
Du anar att det här är nu. I hisnande ögonblicket befinner du dig utanför livet, bortanför allt det här. Egentligen var det först då som du förstår. Egentligen var det först där som du är innanför.
Du får bestämma vilken dag du skall dö. Du får bestämma vilken natt du skall födas på nytt. Vi har inget att förlora på din frihet. Det är bara för att hjälpa dig som vi sätter upp dessa gränser. Oavsett hur du väljer, vet vi redan när det blir. Varför skulle du behöva veta det? Ditt uppdrag är att känna din vilja, att skapa ditt varför. Då tar du spjärn mot vissa lagar. Du skulle inte kunna hantera kaos. Du låser in dig så fort du hyser minsta obehag. Du har bara lust att känna dig modig hela tiden. Du gömmer ditt ansikte bakom ditt ansikte.
Vi ser dig från andra sidan. Bakom bilden finns vi. Upp från pusslet tittar vi på dig. Vi anar dig genom slottsgluggarna som växer ihop. Våra ögon är de soliga molnen bakom fontänen. Där är du på väg att möta oss. Vi väntar på dig i gränszonen. Vi spanar på dig från ditt eget torn.
909
3 juni 2009
Allting som Görs, det Finns - så det finns inga Konstgjorda Fenomen...?!
909
Fann en spännande fråga av en av alla poeter.se:
Är det Gud eller människan som är konstgjord?
Mitt svar:
"Konstgjord" är ett konstigt ord
emedan allting som görs görs på riktigt.
Fantiserar man så fantiserar man
verkligen.
Ledande frågor blir lätt så skönt komiska :-)
Allting finns
och konsten plockar bland det som finns.
"Gud" uppfinner människan
och människan skapar sina gudsbilder
eller andra varelser...
It's all a teamwork
eller en dragkamp mellan återspeglingar
i labyrinten av möjliga relationer.
909
Fann en spännande fråga av en av alla poeter.se:
Är det Gud eller människan som är konstgjord?
Mitt svar:
"Konstgjord" är ett konstigt ord
emedan allting som görs görs på riktigt.
Fantiserar man så fantiserar man
verkligen.
Ledande frågor blir lätt så skönt komiska :-)
Allting finns
och konsten plockar bland det som finns.
"Gud" uppfinner människan
och människan skapar sina gudsbilder
eller andra varelser...
It's all a teamwork
eller en dragkamp mellan återspeglingar
i labyrinten av möjliga relationer.
909
2 juni 2009
Sagan om Sagan (fången i sin våning)
miniatyrhistoria i ny poesiversion
det var en gång en saga
i nattlinne av lampsken
stod sagan i sitt fönster
så klarvaken och fantiserade
"Det var en gång en saga."
genom buktande glas
såg sagan blott
en stråle av drömskaste sand
rann igenom sitt hål
blev så sanden ingenting
annat än mer
och mera sand
mindes sagan inte sedan
hur alltsammans fortsatte
kunde hon höra hissen
hur den kom
och försvann, upp
eller ner
men aldrig att sagan visste
vilka varelser som
egentligen
färdades med hisskorgen
medan världen förblev
som ett mysterium
utanför sagans dörr, den som hon ej under hela sitt liv
gått in eller ut
igenom
såvitt hon kunde minnas
så sagan ägde ingen
aning om hur många våningar
som fanns nedanför
eller ovanför
hennes
hon trodde hon bodde på tvåhundratolfte våningen
eller tvåhundraelfte
ibland var sagan rädd
att hon skulle ramla ner
ifall fönstret inte fanns
ifall gluggen ut från fristaden
ledde ingenstans
djupt inunder sina ögon
urskiljde sagan då
och då små människofigurer
bakom hiskeligt oräkneliga
hörn
emellanåt trädde den ena
efter den andra fram
rusade de ofantligt fort
i var och varannan evinnerliga trappspiral
tvärs genom labyrinten
som om människofigurerna redan
alltför väl visste vägen
begrep ej sagan varthän
påminde de om insekter
styrda av sitt mål
fångna i sina månsken
emellertid var nu sagan
ohyggligt mycket nyfiken
så till sist klättrade hon ut på balkongen
där lyste alldeles svart
universum
över vareviga innergård
alla dessa nattstänkta fontäner
såg nu staden ut som
om den hade drunknat
i människornas egna
vinklar och vrår, tinnarna och tornen
böljade och vred sig
likt fartyg ombord på
fyrkantiga vågor
därnere
i hisnande överblick
skrattade sagan högt över staden
av vansinne eller
sannaste lycka
hur som än haver
i ensammaste kosmos
här
inuti sagans boning
hade ingen
någonsin satt sin nos
hon önskade att titt
som tätt förmå sträcka sina fingrar ut
genom glasgluggen
ner längs oändligheten
och plocka upp
någon utav
människoinsekterna
sätta främlingen
på sin säng
och vira honom in
i sagans egna
längtansfyllda linneveck
dock var ju sagan
blott och bart en saga
och en sådan kunde aldrig
ingripa i verkligheten
nej
ingalunda någonsin
ty det hade sagan läst i en skrift
förmodligen var det
någon bland människofigurerna som hade tänkt ut
den berättelsen
det hade sagan undrat
över många gånger
vem
som hittat på henne
själv hade sagan ingen
aning om det
nu alls var någon
som kommit på henne...?
sagan förmådde inte
minnas någon tidpunkt
där sagan skulle börjat
finnas
bara hur sanden
likt lampskenet rann
igenom hennes rum
bakom sagans fönsterglugg
och där hade hon glömt
hur det var sagans fantasi
som en gång hade skapat själva verkligheten
hela denna mänsklighet
stadens sjutusen hus
nattens skuggrika ljus
in i minsta figur
909
det var en gång en saga
i nattlinne av lampsken
stod sagan i sitt fönster
så klarvaken och fantiserade
"Det var en gång en saga."
genom buktande glas
såg sagan blott
en stråle av drömskaste sand
rann igenom sitt hål
blev så sanden ingenting
annat än mer
och mera sand
mindes sagan inte sedan
hur alltsammans fortsatte
kunde hon höra hissen
hur den kom
och försvann, upp
eller ner
men aldrig att sagan visste
vilka varelser som
egentligen
färdades med hisskorgen
medan världen förblev
som ett mysterium
utanför sagans dörr, den som hon ej under hela sitt liv
gått in eller ut
igenom
såvitt hon kunde minnas
så sagan ägde ingen
aning om hur många våningar
som fanns nedanför
eller ovanför
hennes
hon trodde hon bodde på tvåhundratolfte våningen
eller tvåhundraelfte
ibland var sagan rädd
att hon skulle ramla ner
ifall fönstret inte fanns
ifall gluggen ut från fristaden
ledde ingenstans
djupt inunder sina ögon
urskiljde sagan då
och då små människofigurer
bakom hiskeligt oräkneliga
hörn
emellanåt trädde den ena
efter den andra fram
rusade de ofantligt fort
i var och varannan evinnerliga trappspiral
tvärs genom labyrinten
som om människofigurerna redan
alltför väl visste vägen
begrep ej sagan varthän
påminde de om insekter
styrda av sitt mål
fångna i sina månsken
emellertid var nu sagan
ohyggligt mycket nyfiken
så till sist klättrade hon ut på balkongen
där lyste alldeles svart
universum
över vareviga innergård
alla dessa nattstänkta fontäner
såg nu staden ut som
om den hade drunknat
i människornas egna
vinklar och vrår, tinnarna och tornen
böljade och vred sig
likt fartyg ombord på
fyrkantiga vågor
därnere
i hisnande överblick
skrattade sagan högt över staden
av vansinne eller
sannaste lycka
hur som än haver
i ensammaste kosmos
här
inuti sagans boning
hade ingen
någonsin satt sin nos
hon önskade att titt
som tätt förmå sträcka sina fingrar ut
genom glasgluggen
ner längs oändligheten
och plocka upp
någon utav
människoinsekterna
sätta främlingen
på sin säng
och vira honom in
i sagans egna
längtansfyllda linneveck
dock var ju sagan
blott och bart en saga
och en sådan kunde aldrig
ingripa i verkligheten
nej
ingalunda någonsin
ty det hade sagan läst i en skrift
förmodligen var det
någon bland människofigurerna som hade tänkt ut
den berättelsen
det hade sagan undrat
över många gånger
vem
som hittat på henne
själv hade sagan ingen
aning om det
nu alls var någon
som kommit på henne...?
sagan förmådde inte
minnas någon tidpunkt
där sagan skulle börjat
finnas
bara hur sanden
likt lampskenet rann
igenom hennes rum
bakom sagans fönsterglugg
och där hade hon glömt
hur det var sagans fantasi
som en gång hade skapat själva verkligheten
hela denna mänsklighet
stadens sjutusen hus
nattens skuggrika ljus
in i minsta figur
909
1 juni 2009
ScenSkenet och PublikSkuggan
909
I afton genomförde vår kursgrupp öppen repetition av midsommarnattsdrömmen. Det var en avslutning inför medhavd publik, just som vi någotsånär (efter drygt sju möten) började förstå och behärska pjäsen. I stort sett rådde fri flödesimprovisation, mixat med rena verser "direkt ur källan". Förundrar mig ändå hur vi lyckades köra igenom alla scener från huvudet (och hela kroppen), förutan ett enda riktigt avbrott.
Ja, trots att exakta kläderna och aktuella positionerna bestämdes i sista sekunden... och trots (eller tack vare) att jag ägnade dagen åt att skriva dikter och se på reportage om Mare Kandre istället för att nöta Shakespeares manus ännu en runda... Så jag vågar knappt föreställa mig vilken magi vi kunde ha åstadkommit med fastare grundplanering att falla tillbaka på! Är ju trots allt ett av människohistoriens centrala skådespel och knappast den enklaste matchen man kan välja!
Dessutom fick vi ofta till min förtrytsamma nervositet börja med att leka helt andra saker istället för att omedelbart fördjupa oss i projektet. Vill skall man ha roligt och slappna av, men det roligaste och mest avslappnande är ju att göra allt jag kan, så gott jag bara kan.
Hursomhelst var det faktiskt första gången jag var med och uppträdde offentligt från en teaterscen. Vad som skarpast slog mig är hur man knappt märker ansiktena och blickarna hos publiken. Drottningen som varit med förr, även framför filmkameror, berättade hur uppslukade man brukar vara av varandras spel, så det finns inte tid o rum att iaktta publiken.
Jag trodde att jag ändå skulle snegla på deras reaktioner titt som tätt, liksom söka frammana deras skratt och inte bara ta emot medan de kom. Emellertid insåg jag nu att jag väldigt sällan såg dem, som man gör under en föreläsning eller så. Och jag förstod vad det konkret berodde på. Publiken var ju mörklagd medan vi var i ljuset. Inte för att det är någon nyhet, men jag hade glömt föreställa mig det. För vi har aldrig haft det så medan vi repeterat - då har vi tydligt skådat även dem som ej skådespelar just då.
Det här påminde mer om när man sitter och skriver... En medvetenhet om publikens närvaro - som ett enda kollektivt öga - fanns naturligtvis hos mig hela tiden, men inga konkreta möten. Vidare verkar fördelen vara att man gärna tar i mer med rösten när man ingalunda ser ansiktena, för att vara säker på att allt går fram genom mörkret...
909
I afton genomförde vår kursgrupp öppen repetition av midsommarnattsdrömmen. Det var en avslutning inför medhavd publik, just som vi någotsånär (efter drygt sju möten) började förstå och behärska pjäsen. I stort sett rådde fri flödesimprovisation, mixat med rena verser "direkt ur källan". Förundrar mig ändå hur vi lyckades köra igenom alla scener från huvudet (och hela kroppen), förutan ett enda riktigt avbrott.
Ja, trots att exakta kläderna och aktuella positionerna bestämdes i sista sekunden... och trots (eller tack vare) att jag ägnade dagen åt att skriva dikter och se på reportage om Mare Kandre istället för att nöta Shakespeares manus ännu en runda... Så jag vågar knappt föreställa mig vilken magi vi kunde ha åstadkommit med fastare grundplanering att falla tillbaka på! Är ju trots allt ett av människohistoriens centrala skådespel och knappast den enklaste matchen man kan välja!
Dessutom fick vi ofta till min förtrytsamma nervositet börja med att leka helt andra saker istället för att omedelbart fördjupa oss i projektet. Vill skall man ha roligt och slappna av, men det roligaste och mest avslappnande är ju att göra allt jag kan, så gott jag bara kan.
Hursomhelst var det faktiskt första gången jag var med och uppträdde offentligt från en teaterscen. Vad som skarpast slog mig är hur man knappt märker ansiktena och blickarna hos publiken. Drottningen som varit med förr, även framför filmkameror, berättade hur uppslukade man brukar vara av varandras spel, så det finns inte tid o rum att iaktta publiken.
Jag trodde att jag ändå skulle snegla på deras reaktioner titt som tätt, liksom söka frammana deras skratt och inte bara ta emot medan de kom. Emellertid insåg jag nu att jag väldigt sällan såg dem, som man gör under en föreläsning eller så. Och jag förstod vad det konkret berodde på. Publiken var ju mörklagd medan vi var i ljuset. Inte för att det är någon nyhet, men jag hade glömt föreställa mig det. För vi har aldrig haft det så medan vi repeterat - då har vi tydligt skådat även dem som ej skådespelar just då.
Det här påminde mer om när man sitter och skriver... En medvetenhet om publikens närvaro - som ett enda kollektivt öga - fanns naturligtvis hos mig hela tiden, men inga konkreta möten. Vidare verkar fördelen vara att man gärna tar i mer med rösten när man ingalunda ser ansiktena, för att vara säker på att allt går fram genom mörkret...
909
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
