Sju JuniLjus ....... manusSkiss scen 1 : Hettan

¤¤¤¤¤¤¤



CISIRISs version

Hettan hade insvept hela staden i sitt tyngande nät. Hon hade gått ut i försommaren för att studera en religionspsykologisk skrift. När hon kom hem från parken hade hon med sig en liten man. Hon hade plockat av honom glasögonen och han hade fått avslöja henne in på blotta skinnet. Ingen av dem hade haft för avsikt att dricka thé mitt i denna hisnande hetta. Kvinnan levde ända uppe på sjunde våningen, så den lille mannen kände sig rädd att lämna henne här. Ännu efter flera soluppgångar sitter de och knaprar på varandras tankar, spelar schack med spöken och skriver inte en rad.


YANDRESAs version

Han tassar lättad ut ur hennes lägenhet. Efter fem-sex dygn har hon slutligen somnat, trots att solen fortfarande iakttar staden med sitt hetaste öga. Det har varit den vaknaste tiden i hela hans historia. Hennes nakenhet ligger invirad i hennes virkade nattlinne. Hon hade nästan ingenting annat på sig under dessa dygn. I junigryningen gapar i hans minne hennes mun, en levande katedral. Orgelmusiken har stannat där nu.


INRs version

Denna förbannade hetta! Hon har den överallt. Klättrar in genom myriader av sömnlösa persiennspringor, undrar sig omständigt fram över bokryggarna som hon äntligen hade lyckats glömma bort att hon aldrig fullbordat, och kryper sedan fort utan att fråga in under alla hennes klänningar... Kåtheten skjuter ut i låren. Hennes vitt uppspärrade bläckfiskblick får syn på hans svarta skepnad. Ut från väggspegeln skrattar han mot henne. Hettan har trängt in här för att stanna ända tillshon bestämt sig.


ORGAMs version

Han har klättrat de sju våningarna och klivit in genom hennes fönster. Hon är förtjust över hans bedrift. Nu tar han henne på rumpan och klappar henne på tuttarna. Hon tycker det känns som att det är självklart. JA, junis skarpa sol har fått vartenda gathörn att svettas av härligt omedelbar berusning. Människorna skriker ormvråkslikt utanför rutorna och gnisslar ikapp med berg-o-dalbane-linjerna. När hon hissar upp kjolen blixtrar hela sängkammaren till i samma andetag.


EVEMALINEs version

När historien är färdig fortsätter hon att skratta. Den lille mannen har krupit tillbaka in bakom spegeln. Varför vågar han aldrig stanna kvar och berätta om hur det var att berätta!? Hettans outsinliga ljus suddar ut minnet av alla möjliga slut hon har härinifrån. Så hon klättrar ut på balkongen och upptäcker, för tusen och sjunde gången, hur nästa saga börjar blott en bit bort. Från spiraltrappan genom stentunneln kommer en sommarledig skådespelare ut, i en synnerligt skarp stråle sol. Hon gör sig beredd att kasta ner en svalkande skugga framför hans hiskeligt uppspelta steg.


SJUFs version

Hon ler hela juni. Inser hon att den här hettan ändå inte tar slut nu...? Jo, sju hundra gör hon det! Och då är det ingalunda idé att hetsa upp sig över utebliven arbetsro, än mindre gömma sig inne i lakanen. Det mest effektiva sättet att möta varenda människa är att konfrontera dem i behaglig takt. Att hålla i en solstråle måste ske långsamt men omedelbart, med kluckande nyfikenhet, ideligen redo att testa nya begrepp. Blott via närvarande i nuet förmår man uppleva varenda värld.


LJUSANJAs version

Hon glider ut i köket och fyller på akvarellglaset, ställer sig vid sitt sjundevåningsfönster. Med vant nyfikna läppar dricker hon tills figurerna ser ut som skådespelare därnere. Under hela våren har hon hällt ut sina färger över hela staden. Solen fick dem att stelna till husklumpkomplex, på tok för tjocka lager av orolighet. Alla hennes överentusiastiska försök att maskera livräddheten till vilja, de fick färgerna att låsa sig bakom varandra. Så nu spottar hon ut en skvätt akvarellvatten, som fräser till när den landar på asfaltsarbetarnas mystiska maskin, egentligen inte det minsta obegriplig. Den står kvar lika oberörd som en bortglömd farkost på en halvfärdig planet.



¤¤¤¤¤¤¤