Sju JuniLjus ....... manusSkiss no 7 : SLUTET

¤
¤
¤
¤
¤
¤
¤


LJUSANJAs version

Det hade aldrig tagit slut. Egentligen skulle hon ha varit hemskt häpen, men hon var bara lugn. Det var som solljuset. Bortsett från att hon inte kunde se något....... [Vitt i vitt.] Blott mer vitt i det vita var det. Och hon stod forfarande upp, fast det fanns inget golv. Hon var mer än tillräckligt trygg i sig själv. Därmed vågade hon känna värmen som omvärvde hela scenen. Hon hade lust att nynna den allra vackraste sången. Nu mindes hon dessutom vilken det alltid hade varit.


YANDRESAs version

Det är först när han kliver ut genom ridån som han inser det. Han har spelat en och samma monolog i hela livet. Det var inga relationer, och det är fortfarande ingen relation. Publiken har aldrig förstått att det fanns olika figurer där. För dem var allesammans små skiftningar i hans humör. Och den insikten gör honom först föraktfull. Längre in bakom kulisserna glider hans världsbild över i självförakt. Han förmår inte ens hitta rätt loge att vila i, för han har aldrig frågat någon scenarbetare om öppettiderna. Plötsligt får han syn på ett programblad som ligger halvt bortglömt bland perukerna. Någon har förhand skrivit en kommentar tvärs över rollporträttet. Det är en replik ur hans monolog. Omdelbart känner han en nyfikenhet. Den håller i sig hela aftonen och hela dan före nästa föreställning. Han måste använda det här, han vill göra det till kommunikation, vända det till en fråga. Ingen vågar förstås svara, men undran känns i luften. Efter figuren har spelat färdigt sitter publiken kvar, flera sekunder längre än vanligt. Han är lika hänförd som dem.


EVEMALINEs version

Söndag, en skön söndag i tryggaste svartvitt, och filmen har precis slutat. 70-talsmusiken rullar, flyglar sig, medan hon går fram till hotellets enorma fönster. Hon hissar undan gardinerna, som ridåer, står i morgonrocken med ena ögat blottat. Ingen skulle tro att hon är en vidare skicklig spion, för hon känner sig totalt omtumlad. Chockerad av att staden faktiskt finns därute, kommer hon på att hon glömt några scener. Så hon kryper ner under täcket igen, drömmer ett par timmar om sitt förra liv. Hon har ett harem, är drottning över en kärleksarmé av stripteasedansöser. Men då maharadjan avslöjade nästet brände de upp sig själva, för att kunna fortsätta dansa i nästa liv, från samma utgångspunkt. När hon vaknar har har TV:n inte alls slocknat, och filmen befinner sig en bit före slutscenen. Nu minns hon att det precis knackade på rumsdörren. Om hon ropar åt dvärgen att komma in kommer det gamla livet att sluta på ett helt annat vis. Så hon väljer att agera utifrån framtiden, gömmer sig bakom spegeln med giftpilar i revolvern. Dvärgen låser nyfiken upp dörren och ställer brickan på skrivbordet. Hon har glömt att plocka undan mobiltelefonen. Till sin förfäran mäker hon hur dvärgen förtjusas av det magiska föremålet, stoppar det i sin västficka. Hela logiken spricker, tidsförloppet är inte längre möjligt. TV-skärmen blir vitare än vit och gardinridån går inte längre att dra för. Hennes fasa hörs inte ens när hon stönar av förlamad vilja.


ORGAMs version

"Nu är det ta mig faan slut! På fullaste verklighet slut. Inte en rapning ens mer ska sägas efter detta." Det var hans första riktiga replik i hela helvetes pjäsen.


CISIRISs version

Hon dansar runt i Paris. Som ett spöke svävar hon liksom inifrån sitt huvud och ut genom gränderna. Hennes steg befinner sig cirka sju centimeter ovanför gatan. Staden är hetare än på fyrtio år. Trottoarerna dallrar i ett vitglödgat dis. Kropparna hon passerar är relativt genomskinliga, nästan lika genomskinlig som hennes egen. Ideligen letar hon efter teatrar att göra entré på, restauranger att kliva in på. Hon behöver människor att sätta tänderna i. Hon måste få kött för att bära sina ord. Eljest förblir hon instängd i sin skalle. Blott när hon får se sig utifrån, då hon avgöra ifall hon är död eller levande. Men än så länge ligger det en skön behaglighet i att överblicka detta paradis inifrån. Eller som många säger att Maupassant menade: Han älskade att uppleva Paris ifrån Eiffeltornet, emedan det var enda stället i hela staden där han slapp skåda detta himlans jäkelskap till torn. Förmodligen fungerar det likadant med människorna själva. Bara uppifrån sitt eget huvud förmår hon blunda för sin roll, undvika att iaktta hur hon egentligen förhåller sig till omgivningen.


SJUFs version

Å andra sidan är det först inifrån som han kan se sin fantasi, som han har chans att genomskåda sitt självbedrägeri. Någonstans mellan 77:e rutan och 78:e rutan, där slutar allt. Aktrisens ansikte som vi fått följa i en halv scen, det föreställer inte längre henne. Istället liknar det manuskriptmakarens eget ansikte. Rutan är blankare än en spegel. Han sitter med saxen mot tinningen och funderar på om han kommer att klippa fel, eller om det snarare blir rätt. Varför ber han inte en riktig klippare sköta det hela? Å, de vet ju inget om idén! Hon är en halvfullbordad scen, det har hon alltid varit. Emellertid måste även det halvfullbordade gestaltas som en färdig helhet. Hans handleder darrar av tvekan, av lust, av stress. Hans panna dryper av ångest, av längtan, av leda. Om han inte klipper nu, alldeles strax, så kommer han att sitta här och självförakta sig i ytterligare en halvt livstid. Å andra sidan, om han klipper i ett oöverlagt ögonblick, blott på inspiration, utan att få med sig navelsträngen när den inrymmer maximal dos näring, jo, då kommer han att få leva helt utan sin fantasi under resten av livet. Kreativiteten fungerar som kvicksilver, skiftar hela tiden. Det måste finnas missgynnsamma tidpunkter - hur skulle det annars finnas lyckade förlopp? Men så minns han: Risken att misslyckas ligger inbakad i precis allting. Det är rätt skönt, för det innebär samtidigt att chanserna att lyckas alltid är lika många, ja, åtskilligt fler än man förmår hålla i huvudet. Så i slutändan handlar det bara om arbete, om att bestämma sig och sedan genomföra det. Eller lurar han sig trots allt med naivt snusförnuft nu.......?


INRs version

Efter sju år märkte han att boken var färdig. Trots hans vana att dra i varenda lös tråd, så gick det inte längre att rubba spindelnätet. Alla lemmar hade hittat sin plats. De rörde sig helt fritt, uppbudna av varandra. Han klev fram till spegeln och stirrade på sin smått åldrade blick. Hon såg tillbaka på honom nu. Hennes allvar hade äntligen stannat tiden. Hur var det möjligt att hon var författaren till allt dethär!? Innerst inne hade hon aldrig tvekat. Och nu hade de mötts. Historien var, trots allt, slut. Och den hade slutat på sju. Så vad skulle hon göra nu!?


¤
¤
¤
¤
¤
¤
¤