KROKOKLOR

¤¤
¤

lyrik till en tonsättande kompis
skiss för barnkör 11-13-åringar
en av de mindre sångbara bitarna
Avsnitt "november" i skolårsCykeln
när vi-perspektivet blivit jag-perspektiv:



Simskolefröken sänker sin stång.
NEJ, jag vägrar vattnet!!
Krokodilerna kramas därnere.
Min mardröm var mycket skönare än nu.
Måste alla dö?
De säger det bara är 30 m, men tänk om det blir längre för mig...
Jag vill inte dö!
Vet ju inte ens hur man gör.
Högstadie-killarna hoppar som astronauter.
Högstadie-tjejerna gömmer stolt sina bröst.
Krokodilerna kramas under ytan.
Jag kan inte ens ställa mig,
stå på mina ben.
Dessa luftkuddarna känns tyngre än all tid i universum.
Jag vill inte gråta,
vill inte försena de andra.
Kommer vi någonsin ut härifrån
från klorlukten och hånskrattblickarna...
Då skall jag aldrig mer
aldrig kliva upp ur min säng igen
aldrig kliva ner i bassängen igen!!
För nu flyter mina armar i kvicksilvret ut...
Hur gick det till!?
De lurar mig med sina sablans sockerbitar.
Simfrökens stång
kommer plötsligt försvinna...
Strax skall krokodilerna dra ner mig under glittrande mörkret...
och då vet mitt huvud aldrig mer
inte var min kropp är nånstans.
Har ingen somhelst kontroll i hela världen,
men ändå händer ingenting.
Jag bara finns här.
Hör hur alla allting ekar...
Och när öronen öppnas på nytt,
då är vi redan framme!!
Nu håller mina fingrar kring trappräcket längst bort i hela hallen.
Varför var det så lätt att simma!?
Jag andas och andas
och andas så skönt som aldrig nånsin!!



¤¤
¤