varandes (inte i) samma oförväntade (nu) emellan

¤¤
¤

Igår var jag på väg att skriva "två morgnar i rad såg jag fågeln/ /låg och ruvade mitt på stigen/ /på kommande liv" eller så, men imorse blev det tredje gången, skramlade förbi med min kärra i samma sol, låg fågeln precis som har hon alltid legat där/ /uppstoppad/ /fick lov att passera på hjulkant ute i slyn, ifall den nu blev skrämd så kunde hon knappast visa det, sen var det små gräskullar överallt i samma nyfikna sol, men med randiga tulipaner som påminner mig om polkagrisarna på Liseberg (tänk om vi blir överrumplade av vår kära kanin-spelerska ombord på hångelparken...), fast det är polskorna jag skall besöka i Krakows kyrktorn, man måste bestämt utsätta sig för oväntade scenarion, när förväntan fixeras sker ingen attraktion, varenda människa är en transportsträcka som leder till andra människor och var jag skall landa är ingen hållplats, internet är ett teaterlaboratorium, en biblisk labyrint av utlåningsbara hemligheter som bär hela spiralgalaxen i sina egna armar, och jag hänger med så länge jag observerar hur hon får mig att snurra hennes kropp och håller mig ett par decimeter utanför min tankemaskin, övertygad om att hennes huvud är någorlunda liknande, emellertid alltid när jag sovit för lite betvivlar jag varenda impuls, inifrån såväl som utifrån, och blir plötsligt hatisk i minst en timma, men egentligen vill jag bara stänga av, egentligen vill jag bara köra på så länge som möjligt, den bittra känslan av meningslöshet kommer sig aldrig någonsin av att jag saknar saker att brinna för, nej, de bittra känslorna av meningslösheter kommer sig av att jag är jättelyckligt inspiRerad av någon(ting) och vill fortsätta skapa enkla små oändligheter ur den andan men tvingas ägna en hel jävla dag åt någon helt annan horisont, en totalt annan film som vi har planerat att studera, ja, helt enkelt OBALANS och osynk är de bristande komponenter som genererar meningslösa känslor av bitterheter, dvs alltför härligt månggrenade meningsfullheter som får minsta motgång att framstå som ändlösa frihetsberövanden, som när du inte står ut med att vistas i innevarande sekund ehuru du längtar så erbarmligt efter en obegränsat tidlös fortsättning, och nu när våren verkligen är här så känner jag ingalunda längre viljan att vara i den, har befunnit mig i april hela vintern, nu ser jag hellre fram emot hösten eller någon helt annan årstid som inte finns, solen känns redan bara så plågsamt ihärdig, eller så beror det blott på att jag ännu inte cyklat ut och plockat någon vitsippa, inte knallat ut och hittat henne som jag redan har hittat, hon som är minst tolv olika mänskokvinnor som jag kan bestämma träff med närsomhelst, t o m nu idag om jag bara vill, handlar bara om att fråga utan att fråga, övertyga utan att söka övertyga, VARA det vi vill istället för vilja det vi ännu inte är, uppleva hur min inre mun spelar av sig alldeles utanför, låta era ögon säga det ni faktiskt säger, lever vi däremellan oss, just när vi låter bli att tvivla och gör så gott vi förmår.


¤
¤¤