HiSNANDE BAKOM KULiSSERNA {näst sista akten}

[smått omskriven 18-19 augusti, efter återmöte med Sus....]


INSTÄNGDA I KORRiDORERNA går vi. Genom dörr efter dörr.. Vi är två personer, vi är skådespelerskan och jag. De andra försvann efter föreställningen tog slut. Nu går vi genom korridorerna. Genom dörr efter dörr efter dörr... Det är hon som har nycklarna. Jag känner full tillit till att hon hittar, att skådespelerskan för oss igenom. Det måste ske innan larmet sätter igång vid midnatt. I annat fall blir hon av med sitt arbete, och jag kommer aldrig kunna bli manusförfattare. Ännu finns chansen...

Skådespelerskan skall visa mig kammaren med de fantasifullaste dräkterna i hela staden. Hon säger att hon nästan minns var de finns. Än så länge har jag ingen anledning att misstänka henne för storhetsvansinne, än mindre för att vilja lura på mig en roll. Ändå blir jag hemskt lättad när nästa dörr inte omedelbart går upp. Och när nästa dörr tycks ha fått galna siffror... Jag vill egentligen stanna här inne med henne. Dörrarna bakom oss går enbart att öppna från det håll vi redan kommit ifrån. Fungerar inte nästa dörr så är vi totalt jävla inlåsta..!! Det känns som en djup bekräftelse varenda gång det strular, som att marionettskötaren bakom allt det här är med oss. Har han valt denna skådespelerska att göra någonting med mig!?

Jag undrar varför hon gör dethär. Kan ju omöjligen vara bara för min skull. Såpass känd är jag ingalunda på långa vägar. Skådespelerskan är dessutom 8 1/2 år yngre än mig. Likafullt rör sig den lilla kvinnan som Octopussy i hemtamt vatten, ja, dessutom mycket smidigare. Hon säger att hon aldrig passerat just här förut, fastän alla logerna flyter förbi som vinklar i hennes egna vardagsrum. Som om det var alldeles naturligt att ha tillgång till varenda liten privat vrå i det offentliga livet...! Samtidigt vet jag ju att det är jag som kommer utifrån, som har extremt ringa erfarenheterer för min ålder...

Larmet har fortfarande inte gått. Vi passerar glasskåp med uppspända strumpbyxor i. Från små små hål i taket hänger hårslingor från bortglömda peruker. De postmoderna pipen svindlar mellan mina öron, allteftersom dörrarna går i lås bakom oss. Visserligen jobbar skådespelerskan som scenograf vid sidan om, men ansvaret för denna föreställning är likt förbannat hennes första riktiga uppdrag innanför scenen. Det vet hon lika väl som jag, och borde aldrig ta en sådan här risk. Vi hade kunnat gå ut den vanliga entrén, som vilken publik somhelst, och sammanstrålat ett annat tillfälle. Nu måste hon ha fått för sig, ja, inbillar sig uppenbarligen att jag är en långt skickligare manusförfattare än jag i själva verket är. Eller är jag...?

Vi inser att vi inte har några klockor här, inga mobiltelefoner. Hur nära larmet, hur långt ifrån tolvslaget är det nu...? Skådespelerskan ledsagar mig allt djupare ut ur labyrinten. Bakom nästa hörn visar sig en hiss. Där står att vi befinner oss på våning 11. Det är omöjligt. Scenen låg en trappa ned från entrén. Sedan dess har vi näppeligen stött på en enda trappa. Men denna kvinna ser inte alls överraskad ut, så det måste vara jag som behöver ändra på mitt minne. Det har satt sig alltför djupt i musklerna. Kommer ihåg hur denna skådespelerska såg på mig, på en gång ömsint och kritiskt, som ville hon spela med mig, agera min lärarinna i någon sorts drömspel. Det var precis efter föreställningen, när vi stod och pratade med ljussätterskan. Då var jag bara publik och ingenting mer. Ljussätterksan sa något intressant om våra hår. Vad var det!? Sedan försvann allesammans, och skådespelerksan och jag började gå genom korridorerna. Genom dörr efter dörr efter dörr efter dörr efter dörr efter dörr efter dörr.......




¤¤
¤¤