pianoPonken den SpegelHändige TangentRyttaren

88


Det slår mig:
om jag vore musiker
skulle jag nog oförvitligen varit pianist..!?
Ty mitt skrivande handlar hemskt mycket om att hamra
mellan intilliggande klanger,
smekande söksamt
men hela tiden spänt, utan att begagna allra
bullrigaste slagverken och hellre än sjunga med lång luft eller oav-
brutna drag ut,
flyglar jag fram med emellanåt allra
värst vackra oväsendet av alla.
Älskar ständigt att spegelvända
fram och åter figurer, språngande små krumelurer
som genom osynliga strängar
strålar liv åt musikens marionett.
Kanhända dock kunna hela konstitutionen
stämma in på
mångahanda instrument i universum.
Då menar jag emellertid
i något i mer vardalig ton
att jämt har jag lyssnat minst lika tydligt till
ackompanjemanget
som själva melodins linjer
och i hela kroppen känner jag starkast för å använda fingerlederna å
i viss mån tåtrådarna
då det kommer till kritan att uttrycka abstrakta makter
med konkretast koncentration.
Pianino är enda instrument som denna pojken
på egenhändigt bevåg suttit och spelat någorlunda evinnerliga stunder på
(inklusive digitala varianter),
även om vissorlunda tillgången till cello, oboe o trombon
såväl som andra anderika redskap
icke precis funnits förhanden
likaså ingalunda hammondorglar
(dock blockflöjter).
Och:
uppskattar bäst gör jag agera från underliggande katakomberna
som bakomkompis
ja, från övergripande styrbordet
som färgband och harmoni-silare,
men känner jag hur ingen är på långa stigar såpass passionerad
som slottets alla trappors kandelabrar kräver
då
kan jag lätt rusa upp, springa fram och sprida ut
mitt solo
det intrikatast explosivast oändligaste
någonsin skådats spelats hörts.......




88