bakom mayas disiga slöjor öser älskliga solen ner

¤¤
¤

Redan är den uppe.
Ändå gläntar jag på persiennen,
denna poesipirriga
picknickpråliga
vårbalsmässomorgon
innan alla moln så hårt skall genomsköljas. Bakom slöjorna öser
soldiset ner
och jag vill gripa tag i strålarna, kasta mig utför bergknallarna.
Ibland vill man inte gärna gå ut
för man vill aldrig gå in igen...
På andra sidan gräsfältet står ett par som står och
håller om varandras kroppar.
Jag spanar i en minut, men dom står kvar
stillare än två träd
och då ser jag att dom är en synvilla
en sophink klädd i pappersdrivor med påsar till huvuden.
Likt höksparven slår jag mig ned
vid min elvaoktaviga flygelvinge och skriver "Redan är den uppe." .
Evinnerligen eldens vänliga våldsamhet
älskar hemligaste enklaste,
lindar lintotten närmare livsläppar
"Ändå gläntar jag..." långsamt lurigt lamellerna hennes. Solen,
snabbt
men oförtrutlig,
kurrar i mitt kylskåp.
Flyger upp för å fiska värmande aprikoser o rosfrön
i chokladvälling
eller nyponsoppa med pumpanötter.
Får syn på hur sophinken är borta,
får syn på en ny strimma av de hånglande tu
som nu hava haft mage nog att omgruppera sig!!
Två steg bak och tre åt sidan...
Behöver man bara drömma en liten stund
så ser hela bilden annorlunda ut,
äro paret än mer levande än jag först drömde, tar jag väldigt längre hopp
än vilken annan kursdeltagare somhelst
ty den här antilopen vill
flyga!!?!
fast glömmer ideligen bort sin centifugalkraft
Jo min sann,
igår dansades det med elva älvor och en av dem
dansar alltjämt i lycklig balans
lika elefantlugn som ekorrpigg
och en annan av dem
med huldrans skarpa skulderblad i dimmigt skimmer
dröjde sig skönare kvar
än än så länge velat inbilla mig...........


¤
¤¤