SPÄND förväntan

¤

Per-Örjan går och lär sig dansa LindyHop för nybörjare. Man gör jazzsteg med dam-in och swing-out halva kvällen lång. Hållningen är coolt uppsträckt, knäna gungar flexibelt, men han spänner sig ideligen i händerna. Febrilt söker Per-Örjan något att hålla i, fastän trettiofyra olika damer cirkulerar. Han är en av de trettiofyra kavaljérerna, en med lagom rolig skjorta och originella glasögon. Möjligen är han den allra smartaste och lekfullaste av allihop. Under en hel kvart gör Per-Örjan alla rörelserna rätt, spänstigt men aldrig raskare än rytmen kräver. Under nästa kvart gör han vartenda steg galet, tveksamt, förivrat, förvirrat. Han börjar undra vad damerna ska tro om honom. Det är ju åttonde gången nu. Per-Örjan greppar efter förklaringar istället för initiativ. Senaste månadernas sömnlöshet gör en jojjo av hela hans psykosomatiska belägenhet. Om det inte var så satans noga med att trådarna träds på rätt ställe i maskineriet, att nerverna kopplas till rätt sekund i rummet, då skulle Per-Örjan kunna improvisera fram chockerande sköna figurer för varje dam. Nu emellertid... ...nu stiger förväntan för varje steg de snurrar. Förväntan krokar fast sig vid en eller annan dam som det gått utmärkt att dansa med på tidigare stadier. Och då går det inte längre. Snarare går det suveränt med de damer som han inte fäst några tankar på, som Per-Örjan knappt ens hunnit fatta att de är där.



¤¤