första brevet till CisiRjla (.......i sista stunden nu.)

¤







CisiRjla,
jag älskar dig!
Du förundrar mitt liv. Har aldrig
inte tagit din närvaro alldeles på allvar, vill börja nu.
Du finns överallt jag går
finns dit jag inte går;
i afton förflyttar sig världen från sju
till åtta. Att vara ensam
känns inte så illa, känns mer ensamt träffa andra
och få sin ensamhet bekräftad
i dessa först så meningsfulla, men alltid
ofullgångna möten. Om morgnarna
går jag den extra rundan längs gården med den långa bänken.
Som om jag tror du är där, i något fönster
och i alla fönstren samtidigt
hela jäkla dockskåpet; du är varenda kvinna
jag någonsin känt eller kanske
ännu känner. Du är
alla gudar i gudinnans sköte. Vill in dit
men inte tillbaka
nej, fram till nästa födelse
som påminner om alla som varit. Det är
bara därför jag fruktar så den här ensamheten,
för att jag inte vet hur
min känslotanke säkert kan befrukta
en annans känslotanke. Längtan till gemensamheten
är som starkast i
i inbillningens allraste kraft
som verkligast i
i fantasins framkallande
inomsinom
i den vita vita spegeln;
för i frånvaron
där har jag åtminstone hoppet kvar
här.
Ses vi imorgon, CisiRjla?!







¤

ELIAS o SANNI i SKOGEN

första kapitlet



Det är nyårsafton. Elias och Sanni vandrar i skogen. Här är mörkt och vått. Inte en enda raket blomstrar på himlen, blott några enstaka stjärnor. Elias och Sanni har vandrat snartnog en mil. Oförtröttligt stultar de fram över långa rötter, mellan genomblöta busksnår. De är ingalunda särskilt olyckliga. De är vuxna människor som har valt att vara här nu. Två plusgrader tränger fuktigt in i deras benmärg. Rådjuren iakttar med förundransfulla öron deras färd, från andra sidan tjärnen. Men det märker ej våra vänner. De är fullt sysselsatta med att hitta stigen, eller någon av stigarna. De ser knappt varandra, får känna och lyssna. Emellanåt skrattar Sanni och Elias på samma gång. Det sker när de inser att de verkligen är här. Denna skogen har de aldrig besökt förut, men de är tillsammans, så de är inte rädda.
-Sanni, vi stannar här! säger Elias.
De har kommit fram till ett litet trähus mitt i skogen. Någon måste ha byggt det. Sanni och Elias känner samtidigt på handtaget. Jodå, huset släpper in dem. Det luktar härligt mystiskt. Det visar sig vara en kyrka. Snart har Sanni tänt vartenda stearinljus. Elias sätter sig vid tramporgeln och spelar en fantasi för 2008. Sanni nynnar en stund, men sedan får Elias ensam pressa fram musiken. Det smattrar mot mosaikfönstren som extra ackompanjemang. Prasslande klär Sanni av sig sina småvåta Goretex-byxor. Så snurrar hon ut sovsäcken och lägger sig ned i en av bänkraderna. Med viss stolthet erinrar hon sig hur hon och Elias lämnade Astronautgatan och tog pendeltåget ut från staden. Det var bara en liten evinnerlighet sedan.
-Elias, plocka fram det mousserande vinet! instruerar Sanni när orgelfantasin tonat ut.
Det droppar alltjämt från Elias Goretex-jacka när han reser sig för att rota fram flaskan ur ryggsäcken. Den har hamnat längst ned, mellan hörlurarna, under en volym med Tommy Stendrömmers samlade poesi. Genast glömmer Elias den heliga drycken och reciterar istället "i insektslabyrinten". Sanni lyssnar någorlunda nyfiken och myser av alla invecklade enkelheter. När hennes älskade Elias efter tjugo minuter fortfarande läser, då har Sannis tankar förirrat sig. De har glidit ned mellan benen hennes. Med en gäspning pillar hon på hårstråna som sökt sig ut under troslinningen. Mitt i dikten om barkborren slutar Elias läsa. Han reser sig upp, allvarlig som en skugga. Så går han långsamt fram till sin Sanni. Hon andas. Bägges ögon är ivrigt stilla, som stora öar i outgrundliga skogstjärnar. Elias börjar sakta dra ned sin regniga dragkedja.
Då, plötsligt, brinner en fyrverkeripjäs av uppe på himlen, någonstans alldeles ovanför valvkupolen. Ekot i den lilla kyrkan blir ohyggligt. Sanni flämtar som om hon satt orgelpiporna i halsen. Elias gapar likt en stekt fisk. Figuren på krucifixet blir alldeles bländande. Hur är nu detta möjligt!? Här, milsväga in i storskogens iskallt annalkande natt, där kan inte finnas några andra människor. Inte på självaste nyårsafton!



Fortsättning följer.......?

liten utfärd

¤







vi for ut till kullarna
klev omkring i varandras tystnader
blåste buskarna blöta
gömde solen sitt ljus
det var gammalt
såg ditt söta lilla farliga ansikte
som om aldrig


så tillbaks till bilen
satt och drömde om varandras familjer
försvann husen
i en riktning som mötte oss men inte fanns i tiden
jag var blyg
och du väntade allvarlig ända hela vägen
tills det stannade







¤

PORTRÄTTETS ANDRA SIDA

(omförbättrad, lättflödigare och klarnad version)



Det var en gång ett ansikte. Tidevarvens vackraste ansikte var det. Det levde sitt besynnerliga liv inuti ett porträtt. Iklätt en umbrarosa genomskinlighet satt ansiktet där och iakttog. Det skedde inifrån en tavla, en tavla som hängde i en sällsam liten skrubb. Det var längst in bland de ödsligaste salarna i ett väldigt galleri, ett väldigt bortglömt galleri. Ingen kom någonsin fram och betraktade den rena skönheten. Ansiktet saknade dessutom kropp, så det kunde aldrig kliva ut ur sitt porträtt. Alla sina år och dygn ägnade ansiktet åt att söka minnas. Hon ville minnas hur hon hade hamnat i denna målning. Emellanåt iakttog ansiktet något, något som det inbillade sig fanns utanför, där utanför tavelramens sju kanter. Vad kunde det vara? Det var så långt bort så att det nästan var bara vitt. Ibland glimtade där fram en solklar föreställning. Föreställningen liknade ett leende, en nyfikenhet insvept i mysteriösa toner. Kanhända var det rentav ett annat ansike!? Aldrig hade ansiktet varit där och fått sig en bekräftande anblick. Emedan det var så ohyggligt svårt att kliva ut, var ansiktet tvunget att föreställa sig scenen på egen hand. Oftast föreställde hon sig att hon själv var en kvinna. Denna kvinna åldrades baklänges och blev allt barnsligare för varje århundrade. Och leendet där utanför, det hade länge iakttagit ansiktet. En vacker natt hade leendet gått fram och kysst hennes ögonlock. Som om tiden plötsligt aldrig hade funnits... Då mindes hon. Hon hade själv det där leendet inom sig. Då sprack med ens tavelramen upp. Då var det nu som om universum öppnade sin spegel på vidaste glänt.







{¤{¤}

mina minnen i mig i mina minnen

{Lucka no 2:1:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}



var det så att rymdhålet rusar tunnelbanan tog mig till en annan historia genom tiden åt vilket håll sitter vi tysta och fattar jag fortfarande inte sugs allt längre in i försvinnandet finns jag här i mitt minne bläddrar ni era album eller finns mitt minne här i mig ser ut att bekymra er för helt andra horisonter ifall det är båda hållen klev jag bort till luftslussen måste jag vara en Sri lanskisk docka i en tjetjensk marionett och klädde på mig alla sagoböcker vilsen i Alaska som jag någonsin öppnat tänkte jag hoppa av skeppet och simma själv minns era ansikten som ännu undrar till inget annat stjärnsystem än det jag drömde från början om jag ens kom iväg måste mitt minne bestämma sig för någonsin nu







¤}}¤{

en bortkommen tomtes inströdda memoarer

{Lucka no 1:3:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}



Mitt namn var Ragnar. Jag arbetade som bokstavsvridare. Mitt jobb var att jonglera med varenda varseblivning tills universum föll på plats. En förunderlig farbror var jag, en sådan som skrattar nonchalant åt måltavlan men tar varje detalj på oavbrutnaste allvar. Jodå, Ragnar hade sina finurliga stunder. Kom aldrig i närheten av något riktigt stopp. Min pipa var förvisso fylld med spiraler av roliga beroenden, men jag hängav mig aldrig åt extaser, gav inte upp kontrollen över min medvetenhet. Däremot rev jag ideligen ut sidor för att testa min förmåga att fylla i minnesluckorna. Släppte mina demoner fria att binda fast dessa månstrålar ännu tätare. Jag var en allvarlig, en ensam. Visst fasen led jag av att bara arbeta med symboler, andedräkter, att så sällan möta damerna under sina kjolar. Ändå var Ragnar en rolig och lättroad människa, med småknepigt lirkade mustascher, med smittsam frenesi. Saknade verklig tillfredställelse gjorde jag aldrig. Det märktes när jag fick fysisk närhet och knappt märkte någon skillnad. Min fantasi inrymde redan tillräckligt starka minnesensationer. Och självklart har jag känt kroppar i forna inkarnationer. Emellertid - såhär efteråt fråga vi oss förstås huruvida hans kontroll ha varit äkta kontroll eller ingalunda. Ragnar vågade ju aldrig fara till Paradis, så som man vågar när man vet sig kunna hantera, alltid förmå finna ett sätt att kontrollera. Jag säger än idag ej nej till somliga klangliga formuleringar, som om jag omöjligen skulle klara mig deras hemvävda sfär förutan. Mont Realité är ren tillit till sin fantasis förmåga att sträcka sig utanför fantasin, mot alla de gränslöst verkliga relationerna.




¤ ¤

tomte (inomsinom smått 8888888 återerinrad)

{Lucka no 3:1:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}







inga kameler
faller på snön
står i gryning
med gröt kring hjärtat
iakttar rutan
havre därute
hästarna oskarpa
klättrar på grannens skorsten omkring



minus älva
klockan tom
träskorna strapplar
upp till min skrubb
visslar på sista
julmorgon gnistrar
kikar en lucka
knallar bort längs de grönskrapade regnkvartéren



då öppnas en glimra
och ut kommer jag
en tomte i filmstjärn
klär av hela skägget
så släcks LD3-skärm
sen skissar kalendern
för näst åtta år
men somnar så sollös tills sju brunnit ut







¤

¤¤¤¤¤¤¤

JAG UTAN GLASÖGON (ljus i GeSus)

{Lucka no 3:3:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}

EMELLAN

{Lucka no 1:1:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}



Någonting överförs. Så långt är det klart. Svårare är att säga VAD det är. Genast gör vi om det med våra föreställningar. Överföringen sker verkligen, men hos avsändaren ser det ut som en kanelkringla och hos mottagaren låter det som en saffranskatt. När detta blir uppenbart för avsändaren ändrar hon sin avsikt till en kanelkatt. I nästa doftpust skiftar mottagaren sin klangbild till en saffranskamel. Trösterikt är att likheten är påtagligare än mellan en skruvmejsel och en yrsnö. Ty dessutomTOMTE kommer andra signaler att söka stänga ute eller vilja stänga inne. Därför försöker somliga människor skriva instruktionsböcker istället. Då blir det lite bättre ordning på överföringarna, även om de aldrig når fram. Likadant går det med nu. Nuet överförs från det förra nuet. Då har det redan spår av minnen i sig. Då har det fragment av framtidsförväntningar i sig. Då är nuet färgat av alla andra nu:n som inte heller dessa är rena, vita nu:n. Om man emellertid tillsätter svart, så mycket mörker så man förlamas av tomhet och saknad, och sedan släpper all bitterhet... Då blir det uppenbarare när man ritar närvarande vitt. Då får vi direkt på det svarta ljus av nu.



¤}¤

LJUSARE

{Lucka no 1:2:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}



När jag föraktar andra så föraktar jag också mig själv, ja, min oförmåga att kontrollera relationerna till er. När jag föraktar mig själv så föraktar jag också andra, ja, deras oförmåga att förstå vad just vi behöver. Emellertid - när jag älskar så älskar jag. Det räcker att älska någon eller något, så upplever jag mig älska hela världen. Och när jag upplever det så är det större chans att jag också ger mig ut och älskar fler än annars. Med andra ord - när jag älskar är jag beredd att älska så gott det går. När jag bara tänker på allt som jag borde älska, blir jag enormt stressad (må vara i upptänd eller avtänd anda). Emedan när jag ÄLSKAR löses all stress upp och flödar in i närvaron.


Min ihärdigast återkommande tanke är att "det där skulle jag vilja tänka närmare på" och "det där skulle jag vilja tänka närmare på". Och så går jag och tänker på allt jag skulle vilja tänka på, ända tills jag måste bygga ett luftslott för att få ordning och rum åt alla tankarna. Ibland snavar jag på en ny information före jag hunnit bygga färdigt, och då blir jag alltid lika besviken för ingen kunde se mitt slott, än mindre bo där. Sammalunda process gäller egentligen även för känslor. Vi kan kalla det fantasi.


Fyller ena timman med förakt och rädsla och nästa timma med glädje och längtan. Helt förvånad är jag ingalunda längre över det, över hur jag jämt lyckas känna mig övertygad, övertygad om att det ena är det sanna. Och sedan är det det andra som är det sanna. Emellertid - det sanna är att jag är orolig över vad jag skall göra eller inte göra. Ibland inser jag att det finns mer än två alternativ. Det handlar inte bara om att säga ja eller nej, ta sig an eller låta bli. Oftast har jag en helt annan föreställning i huvudet än hur något sedan verkligen gestaltar sig. Det gäller att förvåna sig över var nästa pusselbit kan finnas!?! Då är jag som mest positiv, när jag lyckas fokusera på HUR jag vill att det skall ske. Då slipper jag älta fram och tillbaka mellan två lägen. Ty när jag tar valmöjligheterna på fullaste allvar, då skapar sig den roliga uppgiften på riktigt. Dessutom växer varje chans att jag verkligen gör något då, när jag varken måste göra det eller avstå från det. För jag fortsätter tydligen att handla så länge som jag hyser tillit, tillit till att jag förmår prova mig fram.



¤{}¤

Xplodition Sol-ji Suan; 12:e Raketen, 3:e Steget

{Lucka no 3:2:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}



Första till Andra!
Andreas - är du där!?

Andra till Tredje!!
Andra till Tredje!!!
Andreas - jag är här.

Tredje till Bägge!
Tredje till Bägge!!
Tredje till Bägge!!!
Vi är på väg.

Första till Tredje!
VART ÄR VI PÅ VÄG?!?

Tredje till Första!
Längre in i Solen nu...
Vi har hittat ett nytt universum härinne.

Andra till Andra!!
Andra till Andra!!
Det är mig.

Tredje till Andra!!!
Nej!!! Det är din fantasi.

Första till Bägge!
Finns fantasin i verkligheten?

Tredje till Första!
Den frågan har vi redan passerat.

Andra till Bägge!!
Men jag är ju här!!

Sol-ji Suan till alla resenärer!!!
Ni är ingalunda inne i Solen.
Ni befinner er på satelliten.
Ni speglar allt ljuset.

Tredje till Sol-ji Suan???
Vilken då satellit!?!
Månne någon måne till Merkurius som vi funnit?!?

Första till Tredje!
Inte ens Venus har månar.
Hur skulle då Merkurius...!?!

Andra till Andra!!
Andra till Andra!!
Jag är övertygad om att jag är min egen satellit!!

Tredje till Andra!!!
Andreas - du är med oss.
Och vi håller på att landa allt djupare på denna himlakroppen.

Sol-ji Suan till alla resenärer!!!
Den ljuskärna ni ser är blott en satellit.
Solen är en liten satellit till en planet som heter Tomtegatan.

Första till Bägge!
Lyssna inte för djupt på Sol-ji Suan!
Hon berättar ju sin saga igen.

Tredje till Första!
Jo, men det här är ju en julkalender.
Det är ju just vad det är.

Första till Tredje!
Ljust är det, ja, men ingen sann satellit.
Fram tills nyss var det inte ens en riktig julkalender, inte för tre öre.
Varför skulle vi plötsligt ha ändrat bana!?!

Andra till Bägge!!
Just för att JAG VILL DET!!







¤{¤}¤ }¤¤¤¤¤¤¤

BORTKOMNA TOMTAR

{Lucka no 2:3:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}

...minns mig ända hit...

{Lucka no 2:2:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}




Har försökt fara vilse, verkligen vilse. Ville se var alla vägarna tar slut. Det gör de inte. Har kört hela natten. Har flugit genom miljarder föreställningar. Minst tolv hus har skeppet passerat. Bakom nedhissade ögonlock sitter jag stilla och styr emellanåt. De mysblå lamporna lyser lugnt längre bort längs startfältet. I själva verket har jag ännu inte lyft. Dragningskraften håller mig beroende av den här ensamheten. Det är min övertygelse som jag har valt, trots att jag har fel. De mysblå lysdioderna är ofantligt små mitt i flygfältets oöverskådliga mörker. De blinkar till varje gång jag minns att jag finns. Var på väg till Neptunus... eller om det var Neapel... eller om det var Nepal... Längs vartannat håll i hela världen har jag trott mig fara. Fantiserade mig ut mot tidevarvens ändhållplatser, men alla linjerna gick RUNT. Vartenda utsprång vred sig tillbaka in i sin källkraft. Det här är djupare in i begynnelsen. De djupa blå blinkar till varje gång jag minns att jag finns. Här upphör vareviga villospår. Ty jag har sagt NEJ till allt. Jag är lycksalig nu. Så först nu vill jag säga JA. Det här ännu närmare slutet. Det här är så nära slutet att det nästan är början. De små blåblinkande lyser och skänker mig ofantlig tillförsikt. Trösterikheten omvandlar jag till självförtroende. Jag kommer lyckas landa ombord på Solen. Inne i dess smutsgula ljus finns livet konserverat. Där ligger varenda leksak jag någonsin arbetat med, varevinnerliga inspiration jag någonsin smakat. Mysblå lysblink. Jag vill omfamna allihop. Jag vill utradera allihop. I koronans minnescentrum mötte jag först som sist den sönderkluvna Spegel-Spindeln. Det är jag. Jag som iakttar är helt åtskild från den som jag iakttar. Lyser lite mysblått. Jag är just i färd med att äta upp mig själv - för att äntligen glömma mig själv. Men det är inte så det går till. Du måste minnas dig för att kunna glömma dig. Du sitter fast i ditt medvetande. Och du måste bestämma dig för hur långt du vill öppna ditt öga. De mysblå lysdioderna blinkar till.



¤{¤¤{¤

ILLUCIA II

{Lucka no 2:1:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}

MAYBE IMPORNTANT MASSAGE 2 OR 4 US

{Lucka no 2:3:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}






I.M. maybe READY rabbit

U.R. reading SEXY signal***

W.RR.. red red XLmas



came tomorrow [1+7= 2 o] = truth in upper inner teeny space. spy on angels.
miRanda You






P.S. they is become landed LUCKILY as sRiLanca (incl canadian iR-light)

Yrke : spiOn. Anto9ni michelAngelus






***(or will be WOW sent before staRted NOW)



¤}¤{¤{

SKALBÄGGE

{Lucka no 3:2:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}



Jag kan se dig inifrån dig
för jag har sett dig utifrån
då när du nästan visste jag är här
när din alltför återhållna andedräkt hängde utanpå
då såg jag hur lik du var mig
så jag kan se mig inifrån mig
för jag har sett mig utifrån


Besynnerligt nog
ger det jämt mycket avsevärt påtagligare förändring än jag tror
av såväl humöret som tankarna
att ta på sig nya kläder och ta sig en dusch
eller ringa samtalet jag väntat på i två år
medan före däremot
inbillar jag mig så sant genomskåda sådana enkla metoder


Och imorse var jag äldre än någonsin
mina hörselgångar såg att det är denne Harrison
hur han kommer fram såsom bläckfisken i hela skorpionNätet
hans måne är lika mörk som min sol
våra månar båda för evigt på väg att just stiga upp ovan horisonten
öppna vår indre kvinnas slöja
från och med tolfte husets allra sista mardröm




¤{}

SANTA KINDA KANARIEFÅGLAR

{Lucka no 3:3:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}

SANTA ILLUSIO (Senast Skådade tRiangeldramat ur Septopus's SelfConstructed CinemaParadise)

{Lucka no 3:1:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}


HOLY SMOKE
with Harvey Keitel and Kate Winslet
by Jane Campion (-99)

CHRISTMAS IN AUGUST
with Suk-kyu Han and Ji-hye Oh
by Jin-ho Hur (-98)

BAD SANTA
with Billy Bod Thornton, Tony Cox and Lauren Graham
by Terry Zwigoff (-03)



HOLY SMOKE

INTRIG
Avprogrammering av Guru-förhäxad Kvinnosjäl

SKÅDESPELERI
såväl Hårdkokt som Löjeslystet som Passionsnära

SCENOGRAFI
Winslet Lika Vacker (vilken skepnad hon än spelar)

PSYKOLOGI
Branta Kast mellan medvetenhetsKontroll och kärleksTörst

FILOSOFI
livsLögnen Praktiseras av Samtliga

SYMMETRI
Ont om Indiska Element

FANTASI
Manshataren Älskar Kvinnohataren




CHRISTMAS IN AUGUST

INTRIG
Fotografens Levnadsrika Dödsväntan

SKÅDESPELERI
Naturligt Ihållande Leenden samt Tårar

SCENOGRAFI
Vardagsnära Enkelskimrande Inramning

PSYKOLOGI
Den Ofärdige Mannen behöver Den Mogna Flickan

FILOSOFI
Samvaro Bortblåser Döendet

SYMMETRI
SnöSlutScenen Alltför Kort

FANTASI
Framtiden Fotograferas Nu




BAD SANTA

INTRIG
Tomten som Dricker och Knullar

SKÅDESPELERI
Skojigt Halsbrytande Nonchalanser

SCENOGRAFI
Skägget Sitter Löst

PSYKOLOGI
Sarkasm Kämpar mot Tilltro

FILOSOFI
Tomten (finns ej men) Kan Framodlas

SYMMETRI
GhostWorld Was Sympatiskare

FANTASI
Terry Zwigoff as Santa and
Thora Birch as "Fuck Me, Santa!"
(even though Lauren plays wonderful)



¤{¤{¤{

TRETTON NÄTTER FÖRE LJUS

{Lucka no 1:3:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}



ÄLVAN ÄTER
FÖRE JUL:
TRETTON KATRINPLOMMON
FJORTON TOMTESMULTRON
FEMTON KAMELMANNAGRÖTAR
SEXTON STEARINER
SJUTTON SOLJUNGFRURUSSIN
ARTON ARVSSYNDER
NITTON NEAPLAR
TJUGO TJÄDERSKÄGG
TJUGOETT INGENTING
TJUGOTVÅ HÅL
TJUGOTRE TRAPPUPPGÅNGAR
OCH NÄR HON SEDERMERA GLIMRAR IN OM JULMORGONEN
HOS HÄSTARNA
I STRIMMAN AV OSIRIUS
DEN FJÄRRAN INDRIANSKA DEMÅNEN
DÅ SPYR VÅR VITA ÄLVA
GLÄTTELIGEN UPP:
MILJARDER MAROCKANSKA MARIONETTDOCKOR
OCH TRE VISE TVILLINGAR:
EN JESUS
EN LUCIFER
SAMT ETT MÄNNISKOBARN
SOM FÅR SAMSAS OM UNIVERSUM
BÄST DOM GITTER MITT I GLITTRET
OCH ALLRA VACKRAST BLIR ALLT
EMEDAN VI ÄNNU MINNS
HUR VI KOMMER UR SAMMA SKÖTE
MEN HAR VARSITT REDSKAP ATT SKÖTA
OCH ATT FÖRST SEDAN MAN
ARBETAR FÖR VARANN
SÅ KAN MAN EMELLANÅT OCKSÅ
FÅ VARA IFRED FRÅN VARANN
OCH BLOTT GENOM ENSAM LEVNAD
VILL VI VARA TILLSAMMANS







¤}¤¤¤{¤

ÄLVANS TOLFTE SJÄLVUPPLÖSNING

{Lucka no 1:1:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}

STORMÖGA

{Lucka no 2:1:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}



Oväntat mitt i all rädsla mitt i all stress med ens mitt i all oro mitt i alla uteblivelser plötsligt mitt i all bitterhet mitt i allt tigande är alltsammans bortblåst och jag står mitt i mitt liv lycklig och lugn på sällsynt säkra små virriga ben så stolt att jag äntligen känner hur tunt detta slottet hur ihåliga dessa spegelbilderna äro och insikten att glömska ingalunda beror på att tiden går att minnena blir föråldrade utan på att de blandas samman med för mycket liknande eller för mycket samtidig information enligt Accelerated Learning, en av de bästa handledningarna i studieteknik jag kommit i kontakt med, inom fältet N.L.P. Neuro-Lingvistisk Programmering detta sammansmälter i min horisont med insikten att sjukdom och förslitning ickelunda kommer sig av att kroppen blir äldre utan blott av att man fortsätter missbehandla det man har fastän kryper nu ickelunda ner under täcket åter utan står här kvar och kommunicerar lugnt som en elefant i fågeldräkt en flodhäst i sparvkläder med varenda en en stund utan att tveka i veckor först och känna efter i miljoner drömmar vem och inte vem som jag skall slänga bort hela mitt liv på. Ty beslutet är slutligen fattat för första gången: JAG TAR EN VERKLIGHET I TAGET (på sin höjd två) OCH IAKTTAR HUR DET NÄRVARANDE MÖTET TÉR SIG.




¤{}¤

NU KOMMER NU

{Lucka no 1:1:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}




STARTAR REDAN NU
RAKETEN FRÅN FRAMTIDEN
RAKT IN I

.SPEGELPUNKT.

SNART UT UR NU
KOMMER FÖRRA NUET
MINNS NÄSTA NU







{nästan ut}



} {¤{

ILLUCIA

{Lucka no 1:3:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}

...minnas emellan minnen...

{Lucka no 2:2:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}




"...skulle man i språket behöva skilja mellan minnet som avsikt och hågkomsten som avsett ting. ... ... ... i enlighet med indelningen i våra tre fenomenologiska kapitel. I Husserls terminologi görs åtskillnad mellan noesis, som står för erinring, och noema, som svarar mot hågkomst."

ur Minne, Historia, Glömska av Paul Ricoeur




"I minnet förkortas alla vägar.
Mellan det stora gula huset, som du minns,
och nästa plats du minns, finns något annat.
Så finns det alltid någonting emellan, som du glömt.
...
...
...

Jag vet inte hur många gryningar som jag har sett
men ingen stämde riktigt med den dag som följde."

ur En Resa Till Jordens Medelpunkt av Lars Gustafsson




"Freud believed that dreams weave themselves out of memory residues from two sources: from events of the previous day and from childhood. Jung accepted this, but went much further, maintaining that dreams draw on a third, musch deeper source belonging to the evolutionary history of our species. ... ... ... dreams are, in a sense, living fossils in which we trace the primordial preoccupations of our kind. They relate the paleolithic to the present. They are biohistory incarnate, re-evoking the timeless reality implicit in the phenomenological world as we perceive it."

from The Two-Million-Year-Old Self by Anthony Stevens




¤¤¤}¤{¤¤¤

UPPÅ LJUSENS MITT

{Lucka no 3:1:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}



Högst upp på fjärde ljuset
står vi i trappans mitt
där ljusens ändar möts
mitt i spegeln står vi
hit går tre steg upp
härifrån går tre steg ner
emellertid olika håll

vänder vi aldrig åter tillbaka
går vi igen vidare
samma håll, varsitt håll
sju steg blir det
en ljusaste jul
en tindrande trappstege
mitt upp i stjärnkyssen

passerar vi templet på toppen av världen
möts alltid i spegelporten
skiljs alltid i spegelporten
för evigt tre steg ljusare
för evigt tre steg närmare
andra Andra andra sidan
nu här nu







¤¤¤{¤}¤¤¤

SUSANDRiANA 3.2

{Lucka no 2:3:2 ur andriAngelus triangulära julkalender}

VEM INOM MIG UTOM MIG

{Lucka no 1:2:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}





VEM vem är hon som finns FINNS i min fantasi ?? om hon inte är DU hur kommer det sig DÅ att hon finns ?? Visst är hon (i viss mån) min skapelse ja visst är hennes ansikte uppblandat med andra ansikten ja visst väljer jag bort bitar av dig (om jag nu ens har iakttagit dem) ÄNDÅ har hon en röst och jag själv en annan röst så där finns något skymtar någon som inte är bara bara är JAG emedan mitt samvete inte vill ja vägrar ge henne nej ge dig vilken form jag än skulle ha lust till TY DÅ om du inte spelade minsta roll om mina minnen av dig inte betydde någonting (någonting utanför minnenas nuvarande form) alls nej ens ja då skulle jag bli riktigt ensam på riktigt ENSAM riktigt jävla på riktigt om det bara var upp till mig nej, mina minnen säger mig hur hon skall vara ja just för att DU är så för att du ingalunda är helt annorlunda än SÅ och varför skulle min min i lugn och kontroll framkallade minnesbild av dig av dina tydligaste sidor dina underbaraste sidor varför skulle inre den bilden vara mindre sann än det UTIFRÅN jag lyckas uppfatta dig av dig just då när vi ses allt som oftast i all hast ?!?!?!? jag skapar ju lika mycket en bild MEDAN vi möts men HINNER INTE ens reflektera över den då inte då Den inre verkligheten är en konstruktion av den yttre verkligheten som spår, glimtar av den yttre verkligheten som har släppts in i den inre verkligheten som alltså finns det yttre inuti det inre jo men inte i samma fullkomliga form nej inte i samma Ofullkomliga form Det enda som har hänt är en omvandling precis som pianotonerna ristas in i grammofonplattan precis som syret antänds när det utsätts för en gnista och en träbit ibland blir det en förädling ibland blir det en förkrympning och Aldrig sker en kloning hela tiden en överföring men vem skulle vilja mena att musiken i ditt huvud är en helt annan annan än den du har hört eller att hoppet hur hoppet i ditt hjärta är av helt annat slag ett helt annat slag än den är än den människa du känner minns hoppas vet upplever erinrar känner vill längtan till ?!?




{¤{¤}{¤}¤}

inUTRiTRAPP

{Lucka no 3:2:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}



¤¤{¤{



Andri var klurig.
Alla hade letat
hela huset genom

ingen hade hittat

inte heller nu.
Ty Andri gömt
sig inuti trappan...




}¤}¤¤

andrEAS ... {{{...jAG i tRApp...}}}

{Lucka no 1:2:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}

ANDRA DRAPPERIET DRAS UPP

{Lucka no 2:2:3 ur andriAngelus triangulära julkalender}




Drapperiet dras upp och vi stirrar in
i
inuti andra sidan
på andra sidan tiden.
Där är historien tusen historier och före vi vet ordet av
har vi redan hänt.
Här är de hundra gudarna ett helt hjärnkontor.
Vi smyger in
och befinner oss i världens äldsta bokhylla
här där böckerna är större än tempel och längre än rymdresor.
Vi sluter drapperiet
bakom oss.
Så börjar vi omedelbart frossa
elva-tolv meningar ur varje skrift, staplar dem likt valörer i ett
korthus, skövlar vareviga
rad.
Böckerna ramlar
in och ut
ur varandra.
Vi bergsklättrar mellan skinnband och
drapperiveck. Dock:
Här inifrån finns endast två vägar ut:
den ena om vi simmar
på djupet igenom
varenda skrift vi någonsin trott oss begripa
Och att dela upp ett studium i korta doser, med många början och många slut, alltså massa tillfällen till tydliga minnesbilder, det verkar vara en ofantligt superbra metod som Brian Tracy o Colin Rose föreslår!! Har så smått börjat testa att köra tre böcker om vartannat, så att en kvart åt första boken, fem minuter paus, en kvart åt andra boken, fem minuter paus, en kvart åt tredje boken, fem minuter paus. Och sedan när en timma har förlöpt så kan man återgå till på första boken, nu ännu mer nyfiken för att man aldrig fick ägna mer än en ringa kvart åt boken ifråga, en kvart som varje gång blir väldigt lång och rymlig...
och kommer att åter
först nu förstå;
den andra
ifall vi drar bort drapperiet
och låter universum
läsa oss.




¤}{¤

ÖPPNAS FÖRSTA STÄLLNINGEN

{Lucka no 3:3:1 ur andriAngelus triangulära julkalender}



När första luckan öppnas
sugs eller ramlar
ramlar eller sugs
såväl sugs som ramlar
vi in
på scenen. Där
ligger vi nu
ombord på denna rymd, på detta vidöppna
scengolvet
medan alla undrar

och luckan har sugts igen bakom oss
sugts in
i sin tidigare tid. Här
är framtiden
med hundra människor. Dom
undrar ifall
vi är dockor eller på riktigt
och vad som i så fall
här vi skall göra


efter elva-tolv ögonblick
då har en DANSERSKA ställt sig
ställt sig hon nu
och börjat plocka med oss. Lyfter hon upp en
eller två åt gången
placerar oss i overhead-projektorn
iakttar
snurrar runt oss lite sjukantigt
agerar
filtrerar genom brunt
ett besynnerligt ljus
nu
nu kan vi se oss på skärmen
också vi se oss
jadå
vi är dockor på riktigt!!



inspiRation : Maria o Marika (Crowd Company)



}¤{