MapYHzias sista Rymdfärd

som återfann sig nu, författad förra hösten, precis lik alla andra mina "sagor"


}{


MapYHzia satt i sitt skepp och for fram genom rymden. Det gick fint. Ständigt skiftade skeppskabinen färg, alltefter karaktären hos de himlakroppar hon närmade sig. Ibland fjärmade hon sig. Det här århundradet glänste farkosten svart. Dess metaller var stöpta till en pyramidform, ja, skeppet var i själva verket en egen liten pyramid. Den for fram under MapYHzias kommando genom rymdens labyrint. Allt det svarta kom sig av att stjärnorna glesnat och nästan börjat ta slut härute. Ty nu närmade sig MapYHzia de yttersta utkanterna. Strax skulle hon ha utforskat hela universum. Högst hundranittio år till och hon skulle vara helt färdig! MapYHzia tog sig en tugga av äpplet. Emellertid hade hon, mestadels av lättja, lämnat somliga fält oupptäckta här och var, fläckvis där pyramiden redan passerat. Utforskandet hade kunnat förlöpa ännu fortare, men som det nu var fick hon emellanåt färdas långväga tillbaka för att fullborda kartan. Och sedan lika långväga fram igen... Det gjorde hon då och då när hon hade tid. Just nu hade hon inte den minsta tid i hela evinnerligheten. Det ringde ideligen på MapYHzias mobiltelefon. Det var förstås ingen annan än hon själv som hörde av sig. Ty hon var alldeles ensam på den här ofantliga färden. Ju mer nyfiken MapYHzia var, desto mer överväldigad blev hon. Och ju mer överväldigad hon var, desto mer nyfiken blev hon. Och då måste hon ju spela in känslan någonstans, för att inte glömma hur fantastiskt alltsammans var. Så MapYHzia talade in samtal till sig själv på telefonen. Hon tog sig en tugga av äpplet och genomskådade rymdmörkret. Det fanns ingen anledning att ha full belysning så här nära universums kant. Här var ju slutet redan inom räckhåll. Alla portar var tillika svarta, så man såg dem inte. Men MapYHzia hade räknat ut var varenda dörr måste finnas. Denna kvinna svängde i hiskelig hastighet ut och in igenom allesammans. Hon var sällan rädd för ensamheten nuförtiden. Under första århundradet hade hennes ensamhet kvävt henne. Under andra århundradet hade den titt som tätt nafsat henne i andedräkten. Numera hade den folktomma rymden så gott som upphört med sitt hånfulla stirrande in i MapYHzia. Hon hade insett att ensamheten inte alls var särskilt ensam. Det skulle ha känts mycket värre ifall hon haft en verklig chans att bryta sig ur belägenheten. Dessutom fanns där förr eller senare alltid någon himlakropp som märkte av hennes existens. I själva verket var kontaktpunkterna alltid fler än MapYHzia någonsin orkade hålla ordning på.



}{