FRI NU

¤¤


När Björn-Jonas gick ut genom fängelsegrindarna var han här och nu, äntligen här och nu. Tjugo år hade samlats i en ring runt skallen. Han bar den lugnt, med frihetens fulla ansvar. Gräset doftade som om någon var lycklig. Var det verkligen han själv!? Knastrade gruset under hans egna skor nu!? Hur allting doftar hade Björn-Jonas glömt, men nu mindes han. Hur ljuset såg ut när man är mitt uppe i det - det hade varit så svårt att komma ihåg. Verkligheten kändes helt gränslöst trygg. Även om den brukat komma som glimtar, glimtar som alla förlorar, så visste han att det här skulle gå att hålla kvar nu. Åtminstone hela livet ut....... Väldigt få förändrade sig. Björn-Jonas hade egentligen inte heller förändrat sig, men han hade hittat fram till den han varit före brottet, under sina sannaste år. Han hade fortfarande de bästa bitarna kvar. Bollarna bortifrån skolgården smällde hårdare än någonsin. Asfalten blommade överallt. Björn-Jonas väntade med att lägga sig på marken, behövde inte rulla sig i glädjen, inte än på en god stund. Han hade ingalunda bråttom alls med att springa ut över åkrarna. Hålla i solstrålarna var inte heller akut, men en möjlighet som han skulle gripa. Hela världen fanns ju fortfarande här, och han var fri så länge som han brydde sig om det.


¤