FIGURER av Fantasi och tillika Verklighet

909


Figurer kan i högsta grad vara människor, eller är det. Emellertid får det gärna vara något lagom överdrivet eller renodlat hos dem, som att de nästan inte är möjliga (åtminstone inte varje dag). Figurer är ofta djur, ibland maskiner eller föremål som får mänsklig gestalt. Vad figurer däremot aldrig(?) är, är någonting som vi inte sett, någon varelse som vi aldrig mött.

Vår mänskliga fantasi blandar och korsar från allt vad vi känner till, men förmår aldrig (eller sällan?) skapa helt nya figurer. Först måste i så fall nya faktiska erfarenheter göras (eller förträngda minnen uppenbaras). Allt baseras på vad vi redan brukar ha omkring oss, eller har sett på bild. Utifrån den insikten vill jag mena att alla fantasier är verkliga. Medan verkligheten i sin tur lär inrymma långt mer än vi tror är verkligt....... (precis som fantasierna också kan göra de gånger som de är undermedvetna uppbubblingar utifrån källan av förgångna erfarenheter).

Figurer finns i samtliga kulturella sammanhang: i tecknade serier, på film, i visor, i berättelser osv. Där lever de sitt liv som mentala fenomen, emotionella matriser, delvis abstraherade från den fysiska materian. Blott somliga figurer har vi såsom dockor, fastän nog de flesta kända figurer ingalunda stannat i sin abstrakta mediaform, utan parallellt blivit dockor.

Att hålla i en figur är ju en annan aspekt än att följa den med sina ögon och öron. För många innebär dockan ett direkt kontrollerande, en kontroll som man upplever sig sakna när man fantiserar kring det man iakttar. Det förväntas att man är fri att hitta på vad man vill med en docka, medan i film o litteratur har någon redan hittat på hur det är. Genom tolkning och upplevelse har man ändå kvar sin fulla frihet, menar jag, men naturligtvis börjar man från en konkretare nollpunkt med sin docka. Dataspel är en intressant gränszon. Där styr man figuren kroppsligen genom spakar el dyl, medan den samtidigt förblir en ogripbar, visuell figur.

Bakom de flesta leksaker finns redan ett regelverk eller en spelidé inbakad, men personligen upplevde jag under barndomen inga problem med att bryta mot dessa närhelst jag ville (åtminstone sålänge jag lekte ensam, eller med kreativa kamrater). Trots att vi sällan tillverkade leksaker för egen hand... Stjärnornas Krig-gubbarna lade ifrån sig sina vapen och blev en skolklass. Hästar, bollar o motorcyklar rusade inte bara omkring i ren farttävlan, utan fick identiteter som kunde ägna sig åt helt andra sysslor och relationer. Klippdockorna av kända artister blev nya personer och familjer som inte direkt efterliknade (på sin höjd inspirerades av) den mediala verkligheten.

Små filmstjärnebilder och oinklistrade klistermärken är ännu en spännande gränszon. Ansikten i sådan form älskade jag tidigt att studera och sortera. För till skillnad från tv-skärmens figurer kunde man ju hålla i idolbilderna, para ihop dem, skriva nummer på baksidan, gömma dem här o var i rummet, ge dem egna namn, ta fram någon närhelst man undrar vem de egentligen föreställer. Bland mänsklighetens alla avbilder finns såväl fantasifigurer som reella varelser inristade, och fotografiets eller teckningens primära funktion är spegelns.

Ändå blir bilden i första hand själva bilden, en egen identitet som bara finns där. Ända tills man upptäcker hur alla ens kamrater har kopior av samma bild... Då blir det hemskt tråkigt ur själva lekens perspektiv, fast roligt på ett socialt sätt (att utbyta just de bilder man gillar och byta bort dem man inte vill ha). Varför bryter man så systematiskt det unikas förtrollning i våra tidevarv?!? Varför låter man inte varje marionett bara finnas som just den, som förr med målningar?!?

Bra fångade figurer blir dock en sorts arketyper, karaktärer som speglar kollektiva föreställningar kring vissa samlingar av egenskaper, psykologiskt nedärvda genom vår undermedvetna mylla. Dessa överträffas inte i första taget av vars o ens privata utforskningar och fantasilekar, utan är redan i det närmaste perfekta komplex.



909