101
Hade åter fått upptäcka hur
i varannan människas öron
hans uppmuntran lät som kritik...?!
hans påståenden lät som frågor...?!
hans tilltro lät likt tvivel...?!
hans inspiration lät likt ironi...?!
hans förtjusning lät som förbryllelse...?!
medan som svar på sånt han skrev
nådde oftast den positiva meningen fram
ja, rentav fördömelse antog då en inspirerande ton
för att ingen riktigt förstod ett ord...?
[Började skriva den i jag-form
men upplever mig högst hälften lika
missförstådd som honom,
så han fick vara huvudperson
i o m att jag har börjat lära mig
hur man kan göra något åt
den ömsesidiga situationen
t ex genom att låta bli
att på förhand uppleva sig missförstådd...]
101
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar