Greenstreams Sista Mysterium (Femtonde kapitlet)

101


När madame Villermarc kom tillbaka längs en krökt trappstump från den mystiska byggnaden satt detective Greenstream vaknare än någonsin i hennes Ford Spector. Nu stod sammanhanget klart. Huset var hans nya högkvartér. Det hade exakt en sådan gammaldags atmosfär som Gusten Greenstream uppskattade, snarare ett slott än ett kontorskomplex. De storvulna grindarna och rangliga trappräckena var tillräckligt åldersstigna för att ha varit klassiska redan i 50/60-talets pojkäventyr. Högt uppe bakom gardinen i en halvtänd sal hade Gusten nyss sett Illouise Villermarc samtala med en mörkhyad herre. För att vara professionell och drygt fyrtio gav Illouise oftast ett mycket ungt intryck. Herren däruppe hade förefallit tvärtom, knappt ens myndig, dock väldigt vuxen i kostym och attityd. Vem som gav order till vem, det var inte alldeles enkelt att iaktta. Men så mycket förstod Greenstream som att han själv var inblandad på minst ett hörn.

Illouises smidigt rundlagda skepnad slank in vid förarsätet. Hon räckte sin passagerare en polisbricka. Nu skulle Gusten Grenström alltså föreställa nordamerikansk agent. FBI behövde honom. Ingen väg tillbaka till Sverige låg synlig. Hans identitet lös otäckt mörkblå mot en ljusgul bakgrund: Gregory Greenstream, police inspector, CA. Av kollegorna kallades han helt enkelt Greg. Det kändes som hämtat ur en annans liv, hans tidigare liv? Eller bara ur en halvdålig deckare för sådana som egentligen ville läsa skräckmysterier... Syrsorna körde sina ovarierade signaturteman utanför bilrutan. Huruvida Greg skulle jobba som spion eller som äkta agent, det hade han ännu inte hunnit bestämma sig för. Greg kunde visserligen skjuta lika snabbt som de coolaste cowboysen, men han skjöt aldrig rakt på målet. Dessutom förmådde Greg lätt fördröja andras reaktioner genom själva magentismen i sitt klurande. Villermarc hade säkerligen instruktioner beträffande uppdraget, som han borde bli tvungen att ta på allvar. Greenstream var ju trots allt grön här i staterna, livrädd för att hamna helt utan resurser, eller bli torterad för dem han redan hade.

Nå, nu undrade Greg mest varför de ej genast gick upp och installerade sig. Villermarc klargjorde skrattande att de måste ju ut på sitt första riktiga uppdrag först. Men Greg ville inviga sitt kära gamla högkvartér, känna lukten från dokumenten och skrivbordshyllorna. Var det inte snarast den mörklagda herren bakom gardinen som hindrade inträdet?
-You mean major Elliot?! Well, he's our boss, upplyste Illouise utan närmare utredning.
-Och vi förväntas inte ens hälsa på varann? frågade Greg.
-You two can't be in the same room at same time, förklarade fröken.
-Why... varför?
-He just thinks you are an ordinary investigator.
-Men det tror inte du?!
-Easy man! We're driving just around the corner and hide in them bushes.
-Uppdraget går ut på att spionera på våran chef?!
-No, major Elliot is cool! We just have to wait...

-For what... vad då på?
-Until he leaves... In his papers we have a mission down in the middle of Missouri.
-Vänta nu! utbrast Greg i den ostartade Ford Spectorn. I vilken delstat befinner vi oss egentligen?
-Oh, little man, don't you know it's Illinois?! svarade Illouise.
-Inte längre bort än så? Trodde vi var femhundra mil från Detroit, med din fart!
-I can't help you have no driving license, detective!
-Well, why... varför står det då Kalifornien på mitt polisiära leg?
-Darling, you belong to San Francisco, forgot that?!
-No, but why... Varför befinner vi oss då här?!
-Dum detective! You are a real infiltrator, a fucking spy!
-Jojo, jag anar det. Men det stämmer bara så illa med minnena... Skulle mitt högkvartér verkligen ha legat i Chicago, Illinois?
-This is just a reconstruction of your memory. This is now!
-OK, I'm maybe beginning to grab... fatta det här.
-Yes man, the present can be built in any place.
-So woman, you mean that this Chicago castle, this very house, in the 60's were located to San Francisco?!
-Yeah, sure!
-Är du alldeles på det klara över, my dear heroine, that you're not on heroin?
-Are you really really sure, Greg, we're not participating in a docu soap or some bad version of a Godard cinema?
Greenstream lokaliserade klangen av ironi i Villermarcs röst. Ändå gick allting runt för hans inre. Greg ville bara slå sig ner vid en dataskärm och koncentrera sig på skrivandet av någon sorts rapport.

-Okej, jag tror dig! sa han i ett försök att konkretisera problematiken.
-But you're looking for proof?
-Vet bara inte vad major Elliot kan ha hittat på däruppe.
-With my body?
-Nej, med hela den här jäkla gåtan!
-Well, there are poeple out here, on these roads, who obviously use drugs. They got deep serious problems, and we have to help them now! Instead of waiting for you to finish this puzzle, comprehending every theoretical aspect...
-Naturligtvis! Det är bara det att...
-You long for drool over your manuscripts, drowning in your office?!
-Illouise, jag är mysterielösare, ingen socialarbetare.
-You work for the Police now! Reality includes all kinds of projects.
Hennes hår glänste blått. Greg insåg att det var lika bra att låta madame Villermarc styra bilen vart än hon avsåg. I tv-serierna brukade intrigtrådarna förr eller senare löpa samman. Det kunde räcka att någon person kom in och visade sig ha ett visst motiv. Kafka hade också försökt utreda mångbottnadheten i det till synes simpla, amerikanska psyket, eller dess franska paralleller. Fastän britterna tycktes vara mest frekventa i att skriva spionromaner, lite mer realistisk reda som de hade på ordningen. Och om Greenstream själv skulle agera spion så besatt han hursomhelst friheten att låta bli att motsvara varje drag just så som det verkade vara tänkt. Även om han hela tiden måste minnas exakt var han hade sig själv...





101