Elva Allra ÖverVäldigandaste Styckena Musik; upptäckta vecka 18-19

fjärilsflickan, i pastell av AndreGus, maj 1992



11. CRAYON ANGELS
(So I Sit Here Waiting For God And A Train To The Astral Plane; Magic Rings I've Made Have Turned My Fingers Green)

Judee Sill
from Judee Sill (-71)


10 C). SEAGULL
(Come And Stop My Questioning)

The Incredible String Band
from Earthspan (-72)


10 D). DREAMS OF NO RETURN
(What I Could Not Know You Can Not Show Me)

The Incredible String Band
from Hard Rope & Silken Twine (-74)



9. EMILY
(That The Meteorite Is The Source Of The Light
And The Meteor's Just What We See)

Joanna Newsom
from Ys (-06)


8. Make Up Your Mind To Be Happy!
LIFE IS A MERRY-GO-ROUND
(If You Miss Out This Time - Don't Let It Fret Your Mind
Love Will Come Round In The End)

+ LOVE WILL FIND A WAY
Donovan
from Rising Again (expanded version of Rising, live -91) (-01)


7. SUNNDAL SONG + SUN IS OUT
The Apples In Stereo

from New Magnetic Wonder (-07)



6. STUCK IN THE MIDDLE
Mika

from Life In Cartoon Motion (-07)



5. LET YOUR LOVE FLOW
Joan Baez [by Larry Williams]

from Honest Lullaby (-79)


4. HOW CAN I TELL YOU
(Whoever I'm With I'm Always Talking To You)

Cat Stevens
from MAJIKAT (Earth Tour 1976)
live-version, origin on Teaser And The Firecat (-71)


3. ENVISAN
(Här Går En I Sin SpegelVända
Målar Skyar På Snedan Tak
...........
Finger Blom, Stinger Blod Och Stannar (??)
Vänd I Vind, Vänd Mot Land)

Alf Hambe
från Molom (-76)

















Agus fotad av Fredhag i Norge i augusti 2000


2. GUSTAV MAHLERs FÜNFTE SYMPHONIE
dir Gustavo Dudamel & Göteborgs Symfoniker

konsert på Konserthuset (...nu...)


1. HYMN TO SAINT CECILIA
Benjamin Britten (1942)

performed by The Monteverdi Choir
dir John Eliot Gardiner (-97)


= återupptäckt, nu med W.H. Audens lyrik närvarande:

(In A Garden Shady This Holy Lady...
...Constructed An Organ To Enlarge Her Prayer
...........
I Cannot Grow
I Have No Shadow To Run Away From
I Only Play
...........
O Dear White Children Casual As Birds
Playing Among The Ruined Languages
So Small Beside Their Large Confusing Words
So Gay Against The Greater Silences)



¤

ur Susannis SagBok (omskriven, avskalad version) via Sagan om Sagan

¤


onsdag 31 juni

Hejsan, Susanni! Sitter nu på sängen i mitt rum och spelar elektrisk harpa. Skriver i min gamla dagbok som jag fann instoppad i en av de andra böckerna.



onsdag 32 juni

Går omkring i rummet och låtsas att jag är här. Varje vrå är någon av mina kroppsdelar. Från vartenda skivomslag, Susanni, tittar dina blickar på mig. Går fram till fönstret för att få frid. Men djupt därnere liknar staden sjuhundra skepp, vars miljoner master har trasslat in sig i snurriga solstrålar. Jag försöker minnas, Susanni, att det är ett enda fartyg. De tusen husen är en och samma stad. Från maskinrummet klättrar Gudmar upp och slår ett slag om mitt sjösjuka hjärta. Hur klarar han av att hålla styr på varenda marionett på en och samma gång!?



onsdag 33 juni

Harpan slutade spela mitt i min älsklingssång. STRÖMAVBROTT. Strängarna har trasslat sig alldeles förfärligt. Samma visa med kassettbandet förstås! Sången, Susanni, kommer aldrig någonsin kunna spela sig igen........... Hinner inte med det här livet längre. Får ta nästa liv istället.



onsdag 34 juni

Hörde en ljusgrön gråsparv i gryningen. Fick god lust att dricka dess klara lilla bjällerkvitter!! Insåg, Susanni, att sången finns på två sidor samtidigt - utanför rutan hos fågeln och här innanför hos mig.



onsdag 35 juni

Godmorgon, Gudmar! Är det DU som sänder brev hela nätterna till Susannis skrivmaskin...?! Har just fått ett helt vitt. Hur ska jag veta vad du har skrivit...!?



onsdag 36 juni

Sitter alltjämt i min cell och ritar självporträtt. Somliga föreställer din mun, andra dina ögon. En gång i tiden, Susanni, tecknade jag den här våningen, dess väggar och gluggar. Jag ritade porten där jag trädde in. Så småningom bleknade dörrkarmarna bort, och jag hade glömt vem du är.



onsdag 37 juni

Gudmar susar omkring nere vid hamnen. Jag känner för lite färg nu. Dricker akvarell ikväll. Målar människoansikten jag någonsin mött. Märkligt, Susanni, ju fler jag målar desto mer liknar de varann!! Måste vara en glömd lekkamrat jag letar efter. Eller så beror det bara på att jag hållit muggen odiskad under alla dessa år...



onsdag 38 juni

Idag såg jag en riktig människa. Hon stod i ett gapande fönster på andra sidan gatan. Bakom henne ringlade sig Zapple Peeple's musik i svart sirap. Plötsligt mötte hon min blick. Hon tänkte JAG ÄR ENSAM I HELA UNIVERSUM. DET ÄR BARA ATT INSE DET. SKALL ALDRIG MERA INBILLA MIG ATT NÅGON VILL HA EN RELATION MED MIG. Jag visste, Susanni, att jag hade stått just där i hennes lägenhet och glott ut. Det måste ha varit ögonblicket före jag dog.



onsdag 39 juni

Innan jag hinner misstänka mig har jag tagit hissen ner till gatuplanet. Det är första gången i historien, Susanni, som jag hittar ut från det här huset.



fridag 40 juni

I antikvariatets skyltfönster får du syn på universums första och längsta skrift. Du iakttar, Susanni, mitt ansikte på bokens omslag. Därinnanför vandrar en sjöfarare till fots, ända till andra sidan livet. Genom stupande gränder av stenblock och spetsiga klockklanger klättrar han. Han skär sina fötter med sitt hjärtas hårda kärlek. Bakom en träpersienn blickar ett par blommor fram. Det är Gudmars ögon. Susanni, varför vill du inte se honom helt och hållet som han är!?



fridag 41 juni

Denna förmiddag, Susanni, hälsar du på hos farbror doktorn. Du har inte varit där sedan du var fyra år. I sin alltför vita rock ler doktorn likt en präst ifrån självaste solen, omänskligt frisk. Eller ÄR han trots allt såhär glad...?! Du tvingas erkänna att du inte hittar något att vara rädd för ändå. Dock behöver dina öron rensas från lock, ja, från alla musikaliska skuggor som silat sig in under tidernas varv. Klangerna har klibbat fast i dina fantasier, svullnat till hela huskomplex som aldrig förmått ta sig ut igen. Du får en dos inspelad tystnad att bearbeta med.



fridag 42 juni

När solen har lyckats dränka varenda gata gör jag äntligen ett biblioteksbesök. Boken jag skall återlämna existerar tydligen inte längre. Den förbryllade bibliotekarien förmår omöjligen finna volymen hur hon än trycker, nej, inte någonstans i hela systemet. Men hon minns historien hemskt väl ifrån sin egen ungdom, menar hon, medan hon snor sina beniga fingrar kring pärlhalsbandet över polokragen. Det är sant, Susanni, det har ju tagit mig några år att bli färdig med alla styckena. Pärmen blänker tungt i en dammig solstråle: DEN SALTADE JESUS - Religionspsykosofiska essäer av Cecilia Skulderblad. Jag bär med mig berättelsen ut på gatan igen. Kanske är jag faktiskt ej klar med denna skriften ännu.......






¤

De Tre Bröderna och 132-åringen

¤¤
¤

Texten nedan har jag inte skrivit (jo, nu har jag ju skrivit ned den...) - däremot sjungit, eller tal-nynnat, medan det hela spelades in på band.

"Visan" är påhittad och insjungen av mig i maj 1980. Då var jag så gott som fyra och ett halvt år gammal.

Jag ackompanjerade, kan man säga, på min lilla gitarr samtidigt, eller snarare drog med handen över samtliga strängarna i en jämn, lugnt vaggande puls... Låter mer som känslan av en indisk citar, eller en primitivt använd harpa, än en vanlig gitarr.

Pojken som var jag tänkte knappast fram orden eller strukturen på berättelsen FÖRE han sjöng dem. Således en improvisation. Fastän somliga formuleringar måste jag ju redan ha haft någonstans i huvudet...


[ Inom klamrar pratar jag och pappa med varann.]  Han måste utgjort min publik vid framförandet, eller om jag tänkte mig bandinspelningen som en större publik...

Minns inte ett dyft från tillfället ifråga - alltså inte ens att jag suttit och spelat in och kommit på något sådant här...:



En gammal gammal gång
när det var tre bröder
som hette Kalle och Ture och Sven
De gick till...  skogen lång

Det fanns ormar och sånt, de hade
GUMMISTÖVLAR på sig
De var i skogen och knallade hem
De skulle kila i varkten

Fast de skulle knalla i kilet
Det var så blåsigt väder
Buskarna...  blåste
och det var ett sånt blåsigt väder

Hej!
Vad fint det låter
i en sugga-le-ra
Det var så fint i ageran'

På semestern
har semester
På semestern har semester
På semestern har schemeschter
På semestern har schemeschter
På semestern har schemeschter
Det var långt så många gånger i juni

DEN TREDJE JUNI !!!
menar jag -
i hundratio år sen
så levde en gammal kung
Han hette Ayatol-
lah Khomeni
Det var en gammal kung för hundra år sen
Han var miljoners år
Han var så gammal - han hade mycket skägg
runt hela
ansiktet
Det var nästan bara -
Han var
miljondator
Det var så gammalt; han var så gammal;
nästan hundratrettitvå
eller tretti-hundra-femti-åtti-sexti-TVÅ
Han var så många ÅR !!
De trodde inte på hans låtar ändå

Det var inte sånt
som han hade gjort
fast det var bara en kort bit
som han skulle gå

Och så flick han plösligt
synn på ett gammalt hus
där, där Ayatollah Khomeni
bodde det gjorde Kalle

Kalle han klättra upp i trädet
Dä' det var blåsigt
Sven och Ture gick in
fast Kalle sprang efter GENOM DÖRRN !

Lampan var släckt
Det var kolsvart ute
Blommerna, de gunga och farde sig
På buskarna, det fanns långa grenar och kvistar och gräs
Di rörde sig

Fåglarna sjöng, de gick hem till fågelboe'
Det var så långt till kvinns
att de ändå körde på han ens
Det var... Sven och Kalle körde på Ture ENS !


[ Andreas : Varför stannar det nu då !?

Pappa : Stannar ?

Andreas : A.

Pappa : [host] Näe, bandet stannar inte; det går.

Andreas : Men...

Pappa : Så vill du sjunga mera kan du bara fortsätta. ]


Det var mycket hundra år sen...

[ Andreas : Den rör sig igen - hä !

Pappa : Mm.  ]

Fast femti år sen, så fungerade ej tipp
i tipp
Slutan går !
Och så kom en kerstin i furste
BAL-MAJ-j !

Kerstin hoppade ÖVER HUS
Hon kunde hoppa över taken
PANG på vägen

Hon kunde hoppa över höga hus...

[ Andreas : Kan du hupp... hoppa över höga hus ?

Pappa : Nää - kan du ?

Andreas : Näe.   ]

Det var en långt på en stege...

Det fungerar inte när man blir så förvånad,
nyfiket i förvånan... förvånad
i nyfiken; hundarna
i valpens lugna sky


[ Andreas : Nu stannar dom, fast bandet rör sig.

Pappa : Mmm.

Andreas : Varför då ?!

Pappa : Det fortsätter att gå tills man stänger av. - Ska vi stänga
    av nu ?

Andreas : Näe !

Pappa : Har du mer och sjunga ?

Andreas : A.

Pappa : A, ta en bit till då !

Andreas : TVÅ bitar till !?

Pappa : A-a... det kan du göra.   ]


Det var en flicka som hette Maa-lin
LINDSKOGH
Hon hade en mamma som hette
Berit

Det var klokt för delfiner
Allting trodde
att det var svagt eller djut-p-t
i länken
Det var svart och kolsvart
i länken
Hejdå nå'nsin trodde allting !

Det funkade i allting FÖRS UT
Lampan välte om-
KULL [hähä!]
Blomkrukerna hällde de ut
Tavlerna kasta de
på MÄNNI- [hihi!] -SKER [hähä-haha!]

Hejdå nå'nsin trodde allting - hejdå !


[ Andreas : Hi-hi-hi-JA-a !

Pappa : Mm - det var bra !  Har du mera ?

Andreas : Näe.

Pappa : Är du färdig nu ?

Andreas : Aa.

Pappa : Då stänger vi av.  ]







Har ingen helt klar aning om var all inspirationen ficks ifrån...

Är imponerad över att jag uppenbarligen kunde hålla flera trådar i hågkomst medan jag sjöng och fann på orden.

På ett sätt är det sant att jag icke skulle kunna skriva något lika bra nuförtiden.

Mitt favorit-uttryck för tillfället: Blommorna de gungade och for ["blommerna de gunga och farde sig"].
I filosofisk bemärkelse: "De trodde inte på hans låtar ändå... ...Fast det var bara en kort bit som han skulle gå..."

¤

vi lägger alltjämt pussel

ur Ernest Woods teosofiska skrift "The Seven Rays" (1925)

http://www.theosophical.ca/SevenRays.htm


"....... a child playing with picture-blocks. It has a box containing about twenty cubical blocks of wood, and on each side of each block there is a square piece of a picture. The child puts its blocks on the table or the floor, and turns them about and re-arranges them side by side until all the right pieces have been put together so as to show one picture. Then he mixes them up again and arranges them with another side uppermost, so as to form another picture. He might think that he had made those pictures, but it is not so; there was first an artist and all that the child did was to put the things together so that the picture made by the artist should appear. So when the oxygen and hydrogen are put together does the water appear, and nothing has been added to or taken away from reality. And the same is true of everything, so that all human production and invention follows the same law. "
























jAG lägger pussel med kamrater Tommy o Patrik + Pappa som publik


" It is well known that we perceive things by comparison. Put a dog and a cat together and study their resemblances and differences, and you will afterwards know what a dog is, or what a cat is, better than if you had studied it alone. Again, the best thinker on any subject is the man who has already the most ideas to compare with it, provided those ideas have been well adjusted and are clear and well arranged in his mind. All thinking is really abstract; the mind cannot hold two ideas at once, but it may hold one which includes two or more, in which they are but parts of the greater whole. "



¤

Blommormor

¤



har aldrig förut förstått att våren, att våren är riktigt såhär skön
jag sväljer några solstrålar och dricker alla sångerna
fontänen rymmer hundra mil djupa harpoklanger
långhårigare än någonsin spanar jag in den rätta frisörskan
plockar hennes blommor och går in
till speglarna så mormor kan se sig
HENNES ANSIKTE VECKLAR SAKTA UT SIG
det bläddrar vår bibels blodsköra död
och blinkar i kärlek att tiden har börjat
där ungar springer runt brunnen omkring
med videvita hjässor är de torgets glada duvor
Professorn stannar till vid en halvöppen grind
minns han nästan ej hursom våren egentligen kom hit






¤

Sagan om Sagan (.......omskriven ännu en gång.......)

¤


Det var en gång en saga. Sagan låg i sin säng och tänkte: "Det var en gång en saga." Hon skrattade tyst under täcket. Var det av vansinne eller av sannaste lycka? Sagan såg blott en stråle av sand som rann igenom ett hål. Sanden blev till ingenting annat än mer och mer sand, ty strålen slutade ej rinna genom hålet. Sedan mindes hon inte hur det fortsatte.

Emellertid var sagan mycket nyfiken, så till sist klättrade hon upp ur lakanen och fram till fönstret. Där lyste det svarta universum över alla hustaken. Staden såg ut som om den drunkat i sina egna vinklar och vrår. Tinnarna och tornen böljade och vred sig som master ombord på fyrkantiga vågor därnere. En hisnande överblick hade sagan, ty hon bodde på 111:e våningen. Ibland var hon rädd att hon skulle ramla ner. Hon kunde höra hissen utanför lägenhetsdörren, hur den kom och försvann, upp och ner, utan att hon visste om någon åkte i den. Sagan ägde ingen aning om hur många våningar som fanns ovanför henne.

Djupt inunder sina ögon urskiljde sagan små människofigurer bakom stadens oräkneliga hörn. Emellanåt trädde den ena efter den andra fram. De rusade ofantligt fort genom labyrinten. Sagan såg dem irra upp och ner längs var och evinnerliga trappa. Hon begrep ej ifall människofigurerna var på väg någonstans. De påminde om förvirrade fåglar, som inte visste vilken årstid de skulle tro att det var, men som fann det säkrast att låtsas som att det regnade. Här inuti sagans boning hade ingen någonsin varit. Hon önskade titt som tätt sträcka ut sin hand genom glasrutan och plocka upp någon utav människofigurerna, sätta honom på sin säng och vira in honom i sina längtansfulla kjolar.

Dock var ju sagan blott och bart en saga, och en sådan kunde aldrig ingripa i verkligheten. Aldrig någonsin....... Det hade sagan läst i en skrift. Förmodligen var det någon bland människofigurerna därnere som hade skrivit den boken. Det hade sagan undrat över många gånger. Vem som hittat på henne själv hade hon ingen aning om. Om det nu alls var någon som kommit på henne...? Såvitt hon mindes hade hon ju funnits jämt. Hon kunde inte minnas någon tidpunkt där hon börjat finnas.



¤

Gud spelar Gitarr

(stycken infångade förra våren)




med musiken djupt i sina fingrar
sitter i gräset gud
därsom livet sluttar mot oupptäckta sånger
ut ur gitarrens hål
vi får höra hur kvinnor doftar hårt genom junivind
andas gud nu in
slår han an den sjunde strängen



* * * * * * *




i träden sitter alla mina tankar någonsin
tittar dom med långsamma ögon på mig
undrar ifall jag inte ska flyga snart nu -
rycker jag ängsligt loss ett löv
lovar ge mig iväg när alla bladen är borta -
ty jag vill ju ej alls till himlen
blott räkna varenda dröm om vägen dit



* * * * * * *




varenda gång vi klev ut i verkligheten
hittade vi aldrig hem igen
vi byggde ett nytt tempel
utanpå det gamla
vi skalade livets lökkupol baklänges
varenda gång vi stiger ut ur illusionerna
vill vi aldrig tillbaks in



¤

den Sanna Sagan om C (min första uppsats i kärlek, omskriven skiss)

¤


Det sällsamma med mig och Cecilia var att vårt allra första möte varade i så gott som en hel vecka. Icke skilda åt annat än i sömn, var vi varandras sällskap under de våldsamt soliga majdagarna (och deras oändliga nattskuggor). Vi levde instängda i hennes höga lägenhet mitt i staden, intima till såväl tanke som lekamen. Vartenda bestyr, varenda meter och minut av rumtiden, mötte vi tillsammans. Vi ville klä av oss mer ensamhet än jag trodde fanns, eller åtminstone vaka åt varann över våra irrande livslågor.

Vi möttes i stora parken dit hon kommit en vårfruktig fredagseftermiddag för att studera religionsfilosofi. Hon var just på jakt efter rätta trädet att sitta invid. I stråhatt och rosalätt kjol fick hennes småstränga vuxenhet en förunderlig inramning av docka. Cecilia var lika kärleksfull som kärv som bräcklig, lika lynnig som principfast som rolig. Hennes medvetenhet iakttog mig likt rovfåglar genom en dimmigdisig slöja. När hon lite senare, nu hemma hos sig, ställde ifrån sig thékoppen och fattade mina händer, så förstod jag med ens att vi måste kyssas, ja, komma ännu närmare ändå. Det var som att sugas in i en spegel som avslöjade att "det här är ditt liv som talar".

Denna kvinna, på den tiden lika gammal som jag är nu, utgjorde på sätt och vis ett hot - stämde ej överens med min idealtjej, mitt drömobjekt - men var inte minst ett överskridande in i sanningens sfär. Har nästan aldrig sökt mig till kvinnor äldre än jag själv, trots att chansen till faktiska utbyten har visat sig vara större än med yngre fägringar. Cecilia besatt en kuslig förmåga att förstå vad som skulle ske och inte skulle ske. Kanske var det hon själv som dirigerade alla trådarna...!?

Det gavs mig inget utrymme att hinna drömlängta efter henne. Var det därför det verkligen blev ett äkta möte för en gångs skull...!? All energi åtgick till att vara närvarande, närvarande i vanmäktiga virvlar av inlevelse och förståelse. Sålunda skapades inget tomrum för ett fantiserande, kanske inte ens för misstro. Allting som uppkom konfronterade vi omedelbart. Jag hade behövt en återkommande distans. Var så nära Cecilia att det var svårt att se henne, svårt att se mig själv, svårt att se oss. Tiden utspelade sig hela tiden då, och när jag klivit ut ur hennes hus låg hela horisonten omvandlad. Parallellt med våra andliga samtal introducerade hon mig i jordelivets påtagliga villkor. Ändå förmådde jag inte förnya min egen tillvaro i den rasande takt som jag ville då, just efteråt. Är fortfarande kvar på samma schackruta.

Var det alls en kärleksrelation? Det hann aldrig bildas några bindande löften mellan oss. Men emellan samtalen om död och isolation var vi på sätt och vis förälskade. Under Cecilias nattlinne behövde jag varken belysning eller kamera som i mina annars alltid så överfokuserade fantasisyner. Jag förmådde förlita mig på blott luktens, smakens och känselns lockelser. Vi dansade till "Kom Ge Mig Kroppen" i hennes rum och sjöng "Jag Är Inte Rädd Att Flyga" ute vid havet. Det var djupaste oro och starkaste glädje. Vi kunde ha somnat under ett träd. Senare under sommaren sågs vi hemskt lite. Saknade varandra gjorde vi tydligen knappt alls sedan vi väl skilts åt. Ändå tog det oss timmar och dygn att säga hejdå.

Det är först numera som jag ibland känner den uteblivna längtan, en längtan efter mitt livs starkaste minne, när jag tänker på vad jag och Cecilia gjorde och sa. Det är inte i första hand en lust att möta henne igen, men väl en vilja att spinna vidare på den värld av existentiell utsatthet som hon uppenbarade, och som jag först på senare år börjat finna mig själv invävd i. Jag drömmer gärna om den ofattbara atmosfären i hennes våning, hettan och folket utanför medan vi sussade dagarna långa efter nätternas analyser och utforskningar, hennes filtar, hennes skrifter, hennes vattenglas, hennes rädslor, som nu är mina rädslor. Det är också först nu jag börjat få klart för mig att Cecilia verkligen var vacker, både som kvinna och människoöde.



¤

expedition SUPER-SJUAN far till Sol-ji Suan [11:0]

¤


AKT 11

scen noll

Scenen föreställer ett trångt krypin, liknande en kabin ombord på något rymdskepp. Många lila små lysdioder samt en stor datorskärm ger ljus åt halva utrymmet. Två varelser sitter i varsin obekväm fåtölj och antecknar i den gemensamma blogg-boken. Samtidigt som de spelar på tangenterna läser de upp i mikrofonen vad de just skriver.




iRIK kRING
vAD gÖR vI oMBORD pÅ dEN hÄRINGA bLOGGbOKEN nU dÅ...!?

cisolia sinomtid
tror vi skulle vara med och upptäcka universum

iRIK kRING
dU mENAR vI aGERAR aSTROnAUTER...!?

cisolia sinomtid
jo, eller nej.. jag vet inte om vi finns ens en gång

iRIK kRING
hAHA, jAG sKULLE vILJA fARA fÖRBI uNIvERSUMS iNNERSTA gRÄNS - kAN vI iNTE gÖRA dET...!?

cisolia sinomtid
vi väntar väl på att första kapitlet skall öppna sig

iRIK kRING
vADÅ, hAR hISTORIEN iNTE sTARTAT äNNU...!?

cisolia sinomtid
dom fixar nog iordning tankesystemen, sminkar upp fiktionerna och sånt

iRIK kRING
fAST fANTASIN rÖR sIG jU rEDAN...! kÄNNS sOM vI sNURRAR hÖGRE äN nÅGONsIN...!!

cisolia sinomtid
mm.. dom måste väl värma igång emotionerna först

iRIK kRING
mEN, jAG hAR uNDRAT öVER eN sAK - vAD gÖR vI dÅ hÄR iFALL vI iNTE fINNS...!?

MARJONA ALLSINDAR
JAG HÅLLER JUST PÅ ATT FINNAS! DET ÄR MINSANN INGEN FRÅGA OM SAKEN!

iRIK kRING
åH, vAR kOM hON iFRÅN nU dÅ...!?

cisolia sinomtid
det står att vi skulle vara sju själar här

iRIK kRING
dÅ kOMMER dET sÄKERT aTT bLI eN sKAPELSEbERÄTTELSE...!?







¤

Elva A11ra ÖverVäldigandaste Styckena Musik; upptäckta vecka 17

¤


11. CHROMENGEL
Klaus Schulze

from Cyborg* (-73)
*cybernetical organism


10. THE REVEALING SCIENCE OF GOD
Yes (=Jon Anderson, Alan White, Steve Howe, Chris Squire, Rick Wakeman)

from Tales From Topographic Oceans (-74)


9. ULTRANAUT
Redshift (=Shreeve & Shreeve, Jenkins, Goddard)

from Down Time (-99)


8. ONLY SKIN
(You Caught Some Small Death When You Were SleepWalking)

Joanna Newsom
from Ys (-06)


7. P'YONG SHIJO
dir Lee Seung-yol and The National Classical Music Institute

from Korean Traditional Music vol. 1


6. MY BODY IS A CAGE (But My Mind Holds The Key)
Arcade Fire

from Neon Bible (-07)


5. YOU'VE GOT TO LEARN
(To Show A Happy Face, Although You're Full Of Misery)

Nina Simone [Aznavour, Marcel Stellman]
from I Put A Spell On You (-65)





















4. POISON CANNIBAL BLUES
Suzanne Brögger

från Blå Biografi (-06)


3. SAINT JOHN'S WOOD AFFAIR
(Hello God, Would You Like To Take A Walk...!?)

Nirvana
from All Of Us (-68)


2. THE NEXT STEP IS LOVE [alternative take 6, 7/6 -70]
Elvis Presley [Evans, Parnes]

from Today, Tomorrow And Forever (-02)
[BOX with previously unreleased versions]


1 B). BABY, GET YOUR HEAD SCREWED ON
Cat Stevens

from Matthew And Son (-67)


1 A). C 79
(Me And Your Mom, We Met........... A Thousand Hours I Looked In Her Eyes, But Still I Don't Know What Colour They Are)

Cat Stevens
from MAJIKAT (Earth Tour 1976)
origin on Buddha And The Chocolate Box






¤

ELVIS ELEVEN HIGHEST ELEVATED [...........Level I...........Level II...........]

Här inledningen till en Elvis-elevator, som ju emellertid aldrig kommer att komma igenom samtliga våningarna...........



level I


1. SWEET CAROLINE
[Neil Diamond]


2. I'VE LOST YOU
[Alan Blaikley, Ken Howard]


3. KENTUCKY RAIN
[Dick Heard, Eddie Rabbitt]


4. DON'T CRY, DADDY
[Mac Davis]


5. UNTIL IT'S TIME FOR YOU TO GO
[Buffy Sainte-Marie]


6. NEXT STEP IS LOVE
[Paul Evans, Paul Parnes]


7. STUCK ON YOU (You Can Shake The Apple... But You Never Shake Me)
[J. Leslie McFarland, Aaron Schroeder]


8. WEAR MY RING AROUND YOUR NECK
[Bert Carroll, Moody Russell]


9. GIRL OF MY BEST FRIEND
[Sam Bobrick, Ross Butler]


10. SHE'S NOT YOU
[Leiber, Pomus, Stoller]


11 A). ANY WAY YOU WANT ME
[Owens, Cliff, Schroeder]

11 B). I WAS THE ONE
[Blair, Demetrius, Peppers, Schroeder]




Av alla låtar ELVIS någonsin spelade in, måste jag ha hört i alla fall en fjärdedel - om inte hälften.

Min första och mest intensiva Presley-period hade jag som sex-sju-åring. I lekskolan blev jag retad för att jag lyssnade på sådan gammal vuxenrock. Efter dess är det inte många tillkommande stycken jag upptäckt - mest versioner.

För första gången håller jag nu på och lär mig vilka figurer som komponerat mästerverken. Intressant om man kunde se några mönster - ifall det ej hade rört sig om så himla satans många gubbar... Vilket team-work! :-)

De låtar jag överlag har MINST lätt att älska är de allra tidigaste rockarna. Min förkärlek lutar i huvudsak (fastän med många goda undantag av boogie- och country-karaktär) åt de orkestralare mastodont-epos som han tog sig an vid gränsen till 70-talet.



level II


12 A). ONE-SIDED LOVE AFFAIR
[Bill Campbell]

12 B). BABY, I DON'T CARE
[Leiber & Stoller]


13. TRYING TO GET TO YOU
[Rose Marie McCoy, Charles Singleton]


14. GOT A LOT O' LIVIN' TO DO
[Schroeder, Weisman]


15. IF I CAN DREAM
[W. Earl Brown]


16. I JUST CAN'T HELP BELIEVING
[Barry Mann, Cynthia Weil]


17. SUSPICIOUS MINDS
[Mark James]


18. SUCH A NIGHT (Such A Kiss)
[Lincoln Chase]


19. MARY IN THE MORNING
[Johnny Cymbal, Michael Rashkov]


20. INHERIT THE WIND
[Eddie Rabbitt]


21. (THE ROSES GROWS) WILD IN THE COUNTRY
[Luigi Creatore, Hugo Peretti, George David Weiss]


22. (YOU WERE) ALWAYS ON MY MIND
[Johnny Christopher, Mark James, Wayne Carson Thompson]






{¤¤}