ur Yamis journal (31-45 Yul)

313



Yul 31

Hei, Yami! Idag var du på galleriet som visar levande konst. De hade installerat skådespelare i vissa av ramarna.


Yul 32

Hei igen, Yami! Idag ritar du ett tempel med så många rödgula hieroglyfer i så man kan bli psykiskt sjuk för mindre. Bakom den innersta kolonnen kikar någon fram på dig.


Yul 33

God morron, Yami! Inatt drömde du om oss. Vi klev snabbt nerför varenda trappa i stan, medan du sakta var på väg uppåt.






Yul 34

Ny gryning, Yami! Idag vill du äntligen skaffa dig skor och förnya din utgångna legimitation. Men du kommer ännu hellre dregla över hela internet, fastna där tills alla fysiska butiker har stängt.


Yul 35

Ja du, Yami! Du vet ju att du egentligen inte alls är sjuk, för du skapar så friskt du förmår. Ändå ägnar du ganska gott om tid åt att inbilla alla (inklusive dig) hur du hinner fördjupa dig i böcker som du bara just öppnat.


Yul 36

Hur har du det, Yami? Du har hållt dig instängd i din skrivarstudio hela sommaren, superupptagen. Nu närmar sig resan, så du måste bestämma dig vilken stad i hela världen du vill öppna din inspiration för, så att du kan bli ännu mer stressad.






Yul 37

Nu är vi här, Yami! Du har drömt om att få sätta dina fötter i den ofantliga staden. Redan efter en kvart är du uppe på kupolerna och leker demonisk gudom.


Yul 38

Idag regnade det, Yami, inuti templet! Människorna satt med paraplyer på varenda rad och inandades synthslingorna. Stearinljusen slocknade, men ni såg ädå era hjärtan glimma - ditt med.


Yul 39

Hei hei hei, Yami! Katakomberna innehåller triljarder pergamenttavlor. När sommaren är slut skall du sortera dina digitaldikter efter trappräckenas årgångar härinne.






Yul 40

Fin förmiddag, Yami! I frisérsalongens skyltfönster fick du se din första skymt av oss. Du lyckades inte avgöra ifall vi satt därinne bland hårstrutarna eller fanns utanför i trafiken.


Yul 41

Jo, Yami, det far omkring många barn i stan! Men du är inte ett bland dem nu. Om du vågar gå in på ett ställe för vuxna, så skall du se att du inte längre kan tappa bort den fantasi som du så länge har klamrat dig fast vid...!


Yul 42

God afton, Yami! Du drömde hela dagen att du äntligen mötte varenda vän som du aldrig möter. De kom flygande i små sällskap till ditt slott, det som du låtit uppföra allra längst in i universum.






Yul 43

Hey Yami!, du ligger och väntar på din tur att få fara in i pyramiden. Slumrande i ett timglas, omkullvält i ökensanden - inser du inte att du måste resa kroppen före resan kan starta?! Vi har förberett dig med hörlurar med guidande inläsning, men du spelar över varenda spår med egna reflektioner, dina förväntningars poetiska krumelurer som anar gåtans lösning fast inte vet hur en enda ledtråd är dragen.


Yul 44

Inuti pyramiden, Yami, bor uråldrigt ungdomliga dockor. Numera har många blivit cyborgar, nästan levande människor med digitalsträngar i hjärtkamrarna. Somliga sorter går bra att omedelbart kramas med - andra får man inte ens glänta på klänningarna på.


Yul 45

Redan idag går färjan hem igen, Yami. Du har med dig en otydd hieroglyf i ena handen, ett insvept cyborgbröst i den andra, och tre minneskort med miljoner fotografier på vardera i bakfickorna. Nu har du att pyssla med under hela Agnytos.






313

TRappa Med Många Möjliga Slut (Poeter Agerar)

313

Avslöjar inte här vilka som valt fortsättning
och hur de valde är ingalunda omöjligt att lista ut.
Förundrar mig emellertid över att den interaktiva historien svävar vidare med någon scen per dygn. Processen skulle tagit mycket längre tid förr i tiden. Beror nog helt enkelt på att jag har fler läsare nu :-)




Steg 1


Mitt i trappan står du nu

med fängelsehålan bakom dig

och frihetens solsken framför,

bara så att du glömt vilket håll som återfinns uppe eller nere

för just härifrån syns hela trappan jämngrå

Under dig luktar det söta katter

Ovanför hörs trollsländor surra



Hur Gör Du Nu?

1. klättrar uppåt mot vingarna

2. står kvar och inväntar klarare inspiration

3. kliver neråt till kissarna

4. minns fängelsehålan

5. föreställer dig frihetssolen

6. försöker locka både kattor och sländor till där du står

7. öppnar dörren bredvid dig





Steg 2:

Mitt i trappan står du ännu

när sländorna trollat sig ända upp...?

och kattorna krupit till avgrundens slut...?

Dörren intill dig känns väldigt stängd

mens fönstret intill dig blott liknar en spegel

ty nyckeln till allt måste inifrån plockas

och ett tu tre blixtrar fram bilden av.......

Ja - av vad?

1. ett par vandringsskor (av glas)

2. en kattuggla (med glasögon)

3. ett troll (utan vingar)

4. en helt vanlig nyckel (rostig)

5. valfritt fenomen - kom på något! (bra)

6. ett samuraisvärd (med vingar)

7. en andedräkt (av kattskinn)

Steg 3

med kattklor som rispar mot glaset

i spegelbilden visar sig ugglan

är ju du när du var riktigt gammal

Genom dess glasögons bokomslag ser du hur trappan leder upp

och ner nu till samma ställe

där universum blir ett fönster mot skogsgläntan

dit du flyger genom spegeln ända ut

Hur Gör Du Nu?

1. singlar döende ner i gräset med glaskross i hela fjäderskruden

2. landar på en gren i skogsgläntan och låter ögonen vila i den gåtfulla tjärnen

3. tar ett varv runt tornet som inrymmer trappan, för att se hur i hela friden det är konstruerat

Flyg 4

Nu upptäcker du hur trappan är långt mer än en oändlig dikt. Den är en hel liten saga, ja, ett torn som omgärdar poesin. Tornet ser visserligen inte högt ut här utifrån, maximalt tretton meter, knappast högre än någon av granarna. Men med dina uggleögon förstår du att trapptornet måste ta hänsyn till miljön när man befinner sig utanför. Bara innanför fungerar oändligheten. Härute syns inga andra höga byggnader till, nej, inte tillstymmelse till stad. Ingalunda minsta stuga skymtar ens. Tornet är ett ensamt slott mitt i djupaste skog. Och här flyger du nu i dödlig tid. Du vill omedelbart ta dig en tur omkring. Bortifrån gläntan har redan en glimt av tjärnens gåtfulla öga nått dig. Själva tornet känns emellertid som den kropp du har fötts ur. Du skulle vilja krama dess rundning med dina vingar, låta dina klor sjunka in i murbruket. Men du får nöja dig med att sväva kring den krökta väggen. Den är inte heller lika lång som du skulle ha upplevt ifall du var kvar därinne. På tre vingslag befinner du dig på andra sidan tornet.

Något besynnerligt är det dock. Fönstergluggarna ser helt annorlunda ut här. På framsidan var de ovala som gamla fotoramar. Här på bortre sidan råder trekantiga fönstergluggar. Du har tydligen glömt att det finns sådana i världen, för din förundran får dig att sluta flyga. Du hinner falla flera våningar innan du kommer ihåg att flaxa. Luften luktar hallon och hemlighet. Du tyckte just du anade ett par harar bakom en gran. Du har ingen aning om det är gryning eller skymning. Inuti tornet är det ju jämt du som bestämmer när solen skall släckas och tändas. Här måste du förlita dig på att matrisen är välarrangerad. Och det förefaller den vara oxå, nästan följsammare än om du själv skulle skapat ordningen. Naturen tar fascinerande god hänsyn till din kropps sakta svepande nyfikenhet, bär upp dig både här och där - så länge som du minns att använda vingarna. Ondsint sorts trolltyg tycks minst tretton kilometer härifrån. Du får fin lust att fortsätta fara runt i denna djupa sommarskog. Ur tornet hörs varken några skrämmande eller lockande röster. Så du är i princip på väg bort ifrån trappans sagoboning, när du får syn på någonting i en av de trekantiga fönstergluggarna. Först fattar du inte ifall det rör sig om en figur eller ett föremål - bara anar att du måste reagera fort.

Hur Gör Du Nu?

1. sätter fart mot fönstret för att konfrontera saken eller varelsen, före du hinner bli rädd

2. följer efter de bägge hararna in bakom en av granarna

3. flyr bort mot tjärnens gåtfulla öga i skogsgläntan

4. flyger på nytt till framsidan tornet (där fönstren är lite mer normala)

5. smakar på hallonen

6. flaxar fram till någon av de övriga triangulära gluggarna, söker nästla dig in där

7. svävar högre - allra helst upp på tornets taktopp

Flyg 5

dyker du fram mot fönstergluggen

dyker figuren lika blixtrande fort mot dig

ser ut som en kattuggla, med ögonbrynen ända uppe på hjässan

mellan rädsla o förundran, rovdrift o visdom

mellan instinkt o intuition

så du märker vilken vaksam uggla du är

fixerad i spegelbildens glasruta

(enda gluggen med dylik i)

syns du dessutom har börjat utveckla en tredje vinge

samlar lugnad samman dina chakran och

svävar bort längs grantoppar, ner över tjärnen, dess outgrundliga blick

skymtar tornets skuggiga spegling däri

öppnar sig dörrar som du aldrig såg inifrån

till trappor som ringlar sig ner i djupet

eller upp till himlavalvet

Hur Gör Du Nu?

1. tar din tredje vinge och följer trapporna ner i tjärnen (=i bästa fall upp mot himlen)

2. tar din tredje vinge och följer trapporna upp mot himlen (=i värsta fall ner i tjärnen)

3. kretsar "tillbaks" in genom en tornglugg för att se ifall tjärnens karta stämmer med verkligheten inuti tornet just nu...

4. ger fanken i såväl torntrapp som mysticistiskt självbespeglande naturlyrik, flyger långt bort för att leta upp ett vanligt hyggligt hus att bosätta dig i

5. valfritt [motivera!]

6. utforskar hallonsnåren i syfte att hitta en partner att leka parningslekar med (fastän det är lite väl sent för säsongen)

7. plockar av dig uggleglasögonen och upptäcker (=minns) att du egentligen befinner dig på ett tivoli

Sväv 6

det hisnar isande i hela organismen

känns lika högt ner som djupt upp

när du ljudlöst borrar din mittersta, nyss utvuxna vinge

likt ett lasersvärd i skogstjärnens glasyta

sjunker din fjäderskrud död genom spegeln

slungas din andedräkt upp emot solen

du vaknar sjöblöt

gnuggar ugglan ur dina ögonvrår

slumrar om igen

nu har du blivit en trollslända

dansar över vattnet, vill inte bestämma dig

inte för att drömma, ännu mindre vakna - kan varken dyka eller stiga

klistrad vid ytspänningen

svävar du evinnerligt närmare gränsen

kysser tjärnens insektsfyllda poesi

medveten om att du drömmer

som om sömnen aldrig mer kommer sluta,

som om den här vilda vattenpussen inte har någon andra sida,

för du är redan vaken här i drömmen

Hur Gör Du Nu?

1. fortsätter vara medveten om att du drömmer (vart än scenerna för dig)

2. drömmer vidare att du är vaken (trots att du får se en naken konungadotter under ytan)

3. bestämmer dig för att vakna klart, byter nattlinnet mot klänning och kliver ut på balkongen

Rutsch 7

Nu kan du ju göra exakt vadsomhelst. Det här är likafullt bara en dröm. Du kan inte dö. Snarare - du kan återuppstå direkt i nästa scen. Upp till tornets topp vill du flyga. Utan att blinka är din trollsländekropp på väg upp längs bark och grenar, påminns om hur tornet är den enda högväxta varelsen i skogen som saknar sådant material. Emellertid känns flygturen trögare nu än du trott. Vingarna vill blott stundvis låta sig styras - särskilt inte medan du tänker att du skall styra. Och du upptäcker hur din kropp är besynnerligt mullig och muskulös för att vara en trollsländas. När allt kommer omkring är du en hare, kanske rentav en kanin. Men du svävar sålänge som du springer, snurrar och rör dig. Stannar du håller du på att vakna.

Nu har du plötsligt nått torntoppen. Dina hartassar försöker komma överens om hur du skall balansera på spiran. Skymningen faller allt mer över skogsgläntorna därnere. I kupolen får du syn på hundratals små hål. Det lyser liksom etn stjärnhimmel genom dem. Fast ljuset kommer ju nerifrån. Ett tu tre så har du borrat dig ner i ett av hålen! Nu får du uppenbarligen åka rutschbana! Du glider på rumpan längs spiraltrappor, åtskilliga varv. Här går allt i brunrosa och mörkgredelint. Den skenande farten gör så du slipper dunsa ner på vartenda trappsteg, bara studsar lätt titt som tätt, som på tecknad film. Med nöd och näppe lyckas du komma ihåg att du drömmer. Det går fortare än någonsin i livet och räckena är kusligt skrangliga. Men de är så många så du knappast trillar ut i rymden. Jo, mellan tornets väggvalv och trappspiralen är det hisnande tomt - som om man aldrig hann bygga färdigt interiören.

Hur Gör Du Nu?

1. Försöker bromsa - innan varenda våning redan är slut. Du vill ju gärna ta dig en närmare titt på någon väggmålning.

2. Åker på - skall bli skojigt att se vad du kommer krascha mot! Eller om torntrappan försvinner ner bland jordens rotsystem...

3. Rätar medvetet ut de murriga spiralerna till en rak, brant, vit trappa - så du kan bedöma hur lång bit du har kvar att uppleva.

313

Koreansk Keaton (en skräckKomedi på dubbelxXponerad filmduk)

i nyrestaurerad och förlängd version:



Plötsligt var där en galen filmscen. Hon hade hamnat fel, ja - måste ha kommit in från en helt annan film. Ingen i hela biografen tog det på allvar först. Cineasterna satt och såg den gamla Keaton-komedin för trettonde gången. Deras vidöppna munnar krockade titt som tätt med grannens skratt. Emellertid mitt i filmen skymtade denna scen. Kvinnovarelsen visade sig (dold bakom sitt hår). Hon var som sprungen ur en koreansk skräckfilm, en sådan från cirka 79 år senare. Keaton fortsatte att springa genom speglar som om inget hänt - utan att röra minsta min. Men efter någon minut började de mest filmkunniga ana kalla ugglor i ryggmärgen. Bara en misstänkte tanken helt ut: Skräckkvinnan hade kommit in hit direkt från framtiden! Följaktligen försiggick hon samtidigt som klassikern spelades in - en potentiellt inbyggd effekt som visade sig först innevarande år. Inte ens Jean-Luc Godard kunde ha lyckats med dylikt konststycke. Ty här rörde det sig ingalunda om något improvisativt klipp.

Det här var på riktigt.

Keaton fortsatte dock att cykla på tågtak som om ingen allvarligare fara var i görningen. Det koreanska kvinnomonstret hade under tiden krupit allt längre fram över filmduken. Strax hade hon lagt sig halvt naken ovanpå den lille clownens film. Somliga av hennes armbågar, knän och hårslingor tycktes ha trängt in där i sepia-nyanserna, blandat sig med den uråldriga färgläggningen. Nu föreföll hennes läppar suga mer och mer blod ur de ryckigt rullande scenerna. Hon for runt likt en mystisk maskin förklädd till trollslända. Från somliga håll i cineast-skaran befarades att gamle Murnau eller Fritz hade varit i farten. Trots allt försigkom ju egentligen de rikligaste illusionerna under filmens barndom. Duken liknade nu ett enda dubbelexponerat landskap. I själva verket var det något mycket mer än så. Varken den ena eller den andra filmen var det. Det här var en tredje film från en fjärde dimension. Åtminstone enades biografbesökarna om det.

Så reste de sig nästan samtidigt och klättrade fram över stolsryggarna. Man ställde sig i en hemskt intresserad rad framför det koreanska kvinnomonstret. Alla cineaster hjälptes åt att stryka undan det ebenholzsvarta håret från hennes snövita ansikte. De trodde de skulle få se ett äpple, men till sin fasa fick de se den - kameralinsen som blänkte fräckt mellan hennes röda tänder. En efter annan kände de sig iakttagna, nakna. Keaton för sin del hade hunnit kliva in genom linsen, och kom ut på den verkliga sidan som Harold Lloyd. Han fortsatte uppför ännu en husfasad, och det gick utmärkt så länge som han blundade för sin ringa figur. Men biopubliken insåg hur de själva var fångna här och nu. Det började ringa i deras mobiler. När någon tog sitt samtal föll någon annan död ner av skuld. Man fäktades en stund och försökte beräkna ordningen. De mest inbitna hann i stormens öga förbereda en sista, oväntad teori i sina notblock. Emellertid visste ju allesammans redan att bara ett barn kunde rädda universum nu. Någon som inte kände skuld måste träda in på scenen och visa hur filmen är.



313

samURai nusnuRR ioi

313


Avbild (Astro-Limerick no 22)


en kåt android ifrån Io
för rymdflottor visade bio;
hans måne blev duk
där fittor och kuk
fiktivt flöda' över till trio

en lik android ifrån Io
kröp ut ur sin skärms mamma mio
men bilden blev kvar
av en oskapad far
som jordborna trodde var Dio






och så en för URanus o en av dess månar, miRanda


(Astro-Limerick no 11)


ett halvsnurrigt ur från Uranus
som aldrig ens vidrört ett manus
så plötsligt klockan elva
kom på att ett och ett blir två;
försökte starta om sitt varv
fast sfärer medger inget slarv
så vi får springa med stressen rinnande ur anus



(Astro-Limerick no 12)


så en ivrig samurai från Miranda
artigt viftade åt ufo:n att landa
men ingens hjärna förstod
hur hjärtats avsikt var god
ty de zoomade på svärdets prestanda



313

my Summer Music Top 39 Discoveries

313



1.
MANHATTAN SKYLINE (watch umbrellas fly)
a-ha
from Scoundrel Days (-86)

2.
(my) DESIRE (is to Drown)
Josefin Berger
from Secret Garden (in the dawn Recently)

3.
LA VOIX (esp. acoustic version)
Malena Ernman
from La Voix Du Nord (-09)

4.
SOMMAREN DU FICK
(=STORY OF A HEART med svensk text)
Helen Sjöholm med Benny Andersson Band
from Story Of A Heart (-09)

5.
IF I WERE A CARPENTER (And You Were A Lady)
Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich
from If No One Sang (-68)
even though Legend Of Xanadu is all time strongest song, but already discovered it too many times for being with here

6.
SOMETHING (esp. Italian Version)
The Move [Morgan]
before Wood/Lynne/Bevan became Electric Light Orchestra
(single -68)

7.
AFTERGLOW (Of Your Love)
The Small Faces
from Ogden's Nut Gone Flake (-68)

8.
TAKE IT OR LEAVE IT
Rolling Stones
from Aftermath (-66)
As a boy I heard it with Streaplers from my parent's records, but never realized it's a song of Stones - until now (when I for the first time reached the end of Aftermath). Otherwise UNDER MY THUMB is the most sexy thing, but not new for my ears.

9.
LUCIFER SAM (Siam Cat)
Pink Floyd
from Piper at the Gates of Dawn (-67)

10.
BEYOND THE PALE
Procol Harum
[Gary Brooker, Keith Reid]
from Exotic Birds And Fruit (-74)

11.
OUT OF BLUE COMES GREEN
a-ha
from Stay On These Roads (-88)

12.
IN SHAIRE
Modern Talking
from In the Middle of Nowhere (-86)

13.
(HOOKED INTO) MACHINE
"And I'm Upgraded Daily
And I'm Downloaded Daily"
Regina Spektor
from Far (-09)

14.
GO TO HER
Jefferson Airplane
bonus track to Surrealistic Pillow (-67)

15.
A NIGHTMARE TO REMEMBER
Dream Theatre
from Black Clouds And Silver Linings (-09)

16.
M/S ALKOHOL
Eldkvarn
från Atlantis (-05)
=Repetition

17.
DOWN ON THE BAY
The Move [Wood]
(single -71)

18.
HIDEAWAY
Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich
from If Music Were The Food Of Love (-67)

19.
I CAN SEE FOR MILES (And Miles)
The Who
from The Who Sell Out (-67)

20.
(Going To The) CENTER OF ETERNITY
Ozzy Osbourne
from Bark At The Moon (-83)

21.
SEMPRE LIBERA
Malena Ernman
from La Voix Du Nord (-09)

22.
SING THIS ALL TOGETHER (esp. long jam session version)
Rolling Stones
from Their Satanic Majesties Request (-67)
She's A Rainbow was my favourite before

23.
WE CAN BE TOGETHER
Jefferson Airplane
from Volunteers (-69)

24.
YOU CAN MAKE IT IF YOU TRY
Sly & The Family Stone
from STAND! (-68)

25.
I LOVE YOU CAUSE YOU'RE YOU
Caroline Wennergren
from Bossa Supernova (-05)
eller något av hennes levande nummer i Sskogen nyss

26.
DRUM BOOGIE
Gene Krupa and his orchestra
from Let Me Off Uptown (chronological collection)

27.
THE WRECK OF ANTOINETTE
Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich
bonus track to If No One Sang (-68)

28.
CURLY (Where She's Gone?
.......Every inch of Liverpool)
The Move [Wood]
(single -69)

29.
PARVARDIGAR
Pete Townshend (of The Who)
from Who Came First (-72)

30.
WONDERLAND
XTC
from Mummer (-83)

31.
THE LIVING DAYLIGHTS
(theme of Bond movie)
a-ha
from Stay On These Roads (-88)

32.
SEEING IS BELIEVING
Say Colour
from The Roschach Test Goes Pop (-09)

33.
MY MIND'S EYE
The Small Faces
from From The Beginning (-67)

34.
JIGSAW PUZZLE
Rolling Stones
from Beggars' Banquet (-68)

35.
NÄR REGNET ÄR ÖVER
Anders F Rönnblom
från Din Barndom Skall Aldrig Dö (-71)
=hela albumet återutgivet

36.
(gav dig mina trosor) VAD HADE JAG FÖR DET?
Josefin Berger inspirerad av Arja Sailoma
från Secret Garden (-08)

37.
BIRD FLEW BY
Nick Drake
from Family Tree (sketches from around -68)

38.
SUMMER SONG IN THE AUTUMN
Peter Hammill
from Fool's Mate (-71)

39.
THE WORM AND THE TREE
(Part One, Part Two, Part Three)
Procol Harum
[Gary Brooker, Keith Reid]
from Something Magic (-77)


313

som sommar smakar Something sällsamt slumrande (universums sannaste sång)

969

Beatle Harrisons supersköna SOMETHING (in the way she moves) inspirerar mig till solig seglats längs S:ens sensuella stränder en ändlös stund (egentligen skriven 8 augusti)





Sommaren så sällsamt söt
sig smeker samma stilla skogsstig
slickar sensitivt små smultron

som Sara, Susanne, Sofi
soft slukar sitt skafferi


Sommaren som skrattar svagt
så syndfull slumrar spårlöst strandsatt
simmar sällan sydligt solsken

sen Sandra, Simone, Sirén
spillt skummande sältans sten


[stick]

SÅ SPRINGER STORMEN, SEGLAR STARK
SLUTLIG START?
SOMNAR SNART?
SÅ SKRIKER SANNINGEN SITT SVAR:
SISTA START!
SOMNA SNART!

[solo]


Sommaren som stannar stan
så sexigt strosar, spanar stringtrosor
Spirar slottsscen spröd sakralsång

syns Selma, Sirkka, Susette
skrivs sagolikt svår sonette






[Harrisons Original Lyrics]


"Something in the way she moves
attracts me like no other lover
Something in the way she woos me

I don't want to leave her now
You know I believe in how


Somewhere in her smile she knows
that I don't need no other lover
Something in her style that shows me

I don't want to leave her now
You know I believe in how


You're asking me - will my love grow?
I don't know
I don't know
You stick around, now it may show
Well, I don't know
I don't know


Something in the way she knows
And all I have to do is think of her
Something in the things she shows me

I don't want to leave her now
You know I believe in how"



969

UR förLorade ilLusioner (Första Avtrycken)

313


Härligt längesen senast, men har åter börjat försjunka i ett franskt bokverk. Nu rör det sig om "Förlorade illusioner" [Les illusions perdues, 1837-39, central roman i Den Mänskliga Komedin] av Honoré de Balzac. Känns till hälften som att vara hemma hos Marcel Proust på nytt. Här mina favorit-sentenser hittils:


"-Ack, ack, min gosse, landsorten är landsorten och Paris är Paris. Om det kommer en karl från L'Houmeau och ber dig trycka bröllopskort åt honom och du trycker dem utan en Amor med girlander, så tror han inte att han är gift, och han lämnar korten tillbaka till dig om han bara ser ett M på dem..."


"Även om Jérôme-Nicolas Séchard inte kunde läsa och skriva bättre 1802 än 1793 hade han dock kommit därhän att han nu hade medel att betala en faktor. Den forne tryckaren, som bekymrade sig så lite om sin framtid, hade blivit riktigt fruktansvärd för sina apor och björnar. Girigheten börjar där fattigdomen slutar... ...Han bevisade för sina obildade kunder att de stora bokstäverna var dyrare att flytta än de små; var det fråga om de små sade han att de var svårare att hantera."


"Vidare hade de båda på olika vägar kommit fram till poesin. Fastän bestämd för naturvetenskapernas mest sinnrika spekulationer ägnade sig Lucien med hänförelse åt litterära ambitioner medan David, som med sin inåtvända natur tycktes förutbestämd för poesin, var mera intresserad för de exakta vetenskaperna. Detta ombyte av roller alstrade liksom ett andligt broderskap."






313

AstroGeografisk konsultation (samurai i Marseille)

313


Vi satt vid bordet längst in på Evas Paley nedanför Poseidon. Jag satt så att jag såg ut över det tomma eftermiddagscaféet (alla andra satt utanför i solen). Andis fick sitta så att han såg in i spegelväggen bakom mig. Han noterade jag hade satt mig tryggt så ingen kunde attackera bakifrån. Jag skojade att vi vet inte vem som gömmer sig bakom spegeln. Andis plockade fram mina papper o körde omedelbart, med ett bestämt leende. Ögonkontakten var stadig men aldrig påträngande. Jag hann knappt smaka på chokladmuffinsen förrän efter timman hade förlöpt.

Andis sa att jag säkerligen varit samurai i någon av mina sex föregående inkarnationer, men lämnat den banan för en fredligare. Det här är det sjunde livet (guldkoronan) i en serie där jag jobbat fram en sällsamt lycklig, intuitivt förmögen belägenhet, där det mesta tycks komma gratis till mig nu. När jag tar mig all tid i världen så vet jag för det mesta helt själv vad som är bäst (för mig att ge världen).

Allt som har med "avtryck", typ fotografi, film, bläck, skrift på pappersark kommer förbli mitt gebit. Investera bör jag göra i fasta, fysiska värden, såsom konstverk eller hus - absolut inga abstrakta potentialiteter ifråga om pengar. Pennan är nuvarande samuraisvärdet. Alltså får jag slänga datorn ( = skämt, skärmen är ju ändå nutidens föremål för avtryck). När jag nämnde jag redan som treåring samlade på o donade med ansiktsrika idolbilder, lös Andis upp o menade "Ja, nu gick det fram - NU hör jag vad du säger!". Fast det anade jag redan.

Alla länder i områdena där skrift uppkom och spreds i tankesystem (mao kring Medelhavet, inte minst Grekland) passar min uppgift som hand i handske att vistas i - om än inte allra bäst att BO i. För bofasthet skall snarare då södra Frankrike, Storbritanien o Kaliforninen ligga gott till. Kanada glömde jag fråga om - låter ju som en lämplig mix, även om lämpliga planetlinjer inte skulle korsa de meridianerna.

Och Marseille, som jag nyligen blev medveten om genom en film, skulle kunna visa sig perfekt om jag vill (inte minst sedan staden tycks vara mer färgad av grekisk kultur än nordvästligare franska ställen).

Om Indien sa han så gott som ingenting som rör mitt horoskop, så det hela var knappast affärsmässigt önsketänkande från mästarens sida :-)

Förutom Finland eller Egypten äro Korea o Japan några skorpioniska länder där jag bäst upptäcker solens djupaste själsskikt (alternativt min livspartner). Emellertid gör den centrala kontrasten till min minst lika starka oxe-måne det svårt att bosätta sig på de platser som bäst motsvarar mitt inre (som befinner sig i partnerskapets hus).

Träffar mina bästa kompanjoner eller kvinnor där jag själv ingalunda har fysisk-emotionell trygghet. Tycks som dessa sidor måste hållas åtskilda - annars slukas min skapande, närande, moderliga ådra upp av hennes/andras lika starka behov av att försöka ge (mig) näring. I praktiken funkar relationer bäst med en självsvåldigare, dramatiskare, mindre trygg men bestämd partner.

Tidigast vid 40 har jag min fru, och först kring min 50-årsålder får vi våra tre-fyra barn. Fast då lämpligast med min andra fru, eftersom jag kommer genomgå två äktenskap ;-) =kanske enda biten jag ler tveksamt åt; låter lite för skräddarsydd...

Livslinjen ligger hursomhelst obruten ända till åtminstone 90.

Först från 50- till 70-årsåldern stabiliseras o fokuseras livet genom Saturnus. Men före dess expanderar allting genom Jupiter. Nu från slutet av 2009 t o m 2025 kommer tillvaron vidgas ytterligare ofantligt på alla plans djup och vidder, inte minst karriärsmässigt, socialt o geografiskt. Kommer visserligen bättre bestämma vilka frukter jag skall satsa på, men kommer placera dessa frukter i fler olika korgar, på fler än ett språk.

Utmaningen blir i första hand att låta bli att hoppa av tåget, som verkligen kommer rulla ohyggligt mycket längre bort än under mitt hittillsvarande relativt instängda, meditativt skugglika liv. 2012-13 blir den mest omvälvande, kreativa tiden i mitt liv, som saknar motstycke varken före eller efter dess.



313

SlottsSaga Med Många Möjliga Slut

313

Såhär såg det ut för fem-sex år sedan när jag författade en följetong för/om/med/till en tjej, där hon fick välja bland möjliga fortsättningar efter varje scen. Följer nu utdrag ur inkl. smärre omformuleringar samt nytt ihopklipp av... Vi börjar först i:



[Andra scenen]


Du rycker raskt i dörrhandtaget. Till din förvåning går dörren upp hur lätt somhelst. Du hade rentav börjat inbilla dig att du var ohjälpligt inlåst här, inser du nu.

Det första som möter dig är en stor, luftig rymd. Milt rosa och ljusvioletta fäger strålar emot dig, invävda i allt det vita. Många målningar bär mörka, groteska motiv, märker du efterhand där du har blivit stående andlös i dörröppningen. Men de ger ändå ett ljust, livskraftigt intryck. Man kan nästan höra en lugnt tickande men mäktigt galopperande MUSIK sväva genom salen mellan tavlorna, vilka alla har enorma guldramar. Det känns som att vara i ett riktigt gammaldags slott.

Mitt i salen står en böljande elegant marmorskulptur. Den såg du inte först, men begriper ej nu hur du kunde undgå den. Den tycks föreställa en drottning, i stora himmelssvepande kjolar. Du får nästan för dig att hon egentligen är levande. Figurens ansikte ser ofantligt mäktigt men fullkomligt ofarligt och sagolikt vackert ut.

Då du hunnit vänja dig så smått vid synerna tar du ett par balettaktiga steg ut på det oändliga, såphalt glänsande golvet, som är svart- och vitrutigt. Du känner dig som en alldeles ny sorts schackpjäs, eller en som existerade för längesedan men som människor har glömt. En kammarjungfru eller en marionett till drottningen?

Tavlorna börjar gunga djupt inför dina sinnen, och skulpturen liksom vrider sig sakta kring sin egen axel och skruvar sig i evinnerlig glädje upp mot takets gränslöst ljusdränkta fönster. Där förlorar sig hela din verklighetsuppfattning för några sekunder, alltmedan dansen böljar av och an i din lätta lilla kropps samtliga
skrymslen och vrår. Smäktande tung wienervals spetsad med parisiska piruetter...

Till sist faller du ihop på en av de svarta rutorna, behagligt utmattad och yr som en korkskruv till en sällsamt luxuös champagne. Dock har dansen icke lyckats släcka din törst, som nu är riktigt illa däran. På rutan intill dig står en uppsträckt knekt i hårt tvinnande mustascher och ser strängt bekymrad ned på dig. Knekten besvarar ej ditt saliga leende. Han ser ut som en staty.



- Vad gör du nu?



A. Ligger kvar och bara andas njutningsfullt.

B. Kommer på fötter och ber knekten om du får lov till ånyo en dans - nu med honom.

C. Hyser stegrat intresse för den drottninglika skulpturen i salens mitt - känner på henne med händerna och söker utröna hennes väsens materials sammansättnings hemligheter.

D. Kommer ihåg dörren du kom hit igenom, och kryper fort bort för att stänga till den ordentligt så inga spindlar, droppar eller dödskallar hittar in hit till den underbara salen.

E. Träder fram till någon av tavlorna och studerar den närmare.

F. Frågar den stele knekten (och om han inte svarar, drottningen) om någon av dem vet var den här slottssalen är belägen någonstans i världen... och hur du själv har kommit hit...

G. Går tillbaka in i det unkna lilla rummet, stänger dörren om dig, lägger dig på madrassen, sluter ögonen och söker somna.

[Tredje scenen]


Knekten stirrar alltjämt bekymrad på dig när du likt en lealös spratteldocka rycks upp och skakas full i lemmarna av förnyad danslust. Men nu tittar hans blick rakt fram på dig, och inte längre ned mot golvet där du nyss låg. Hans ögon är tydligen inte helt stendöda. Fast i övrigt står knekten orubbligt still i sin magiskt kopparglänsande
rustning.

Din röst häver glättigt men grumligt ur sig en besynnerlig invit: -Voulez vous DANSA with me, Herren Knekten?! Även du själv blir förvånad över dina ord. Knektens korpgluggar är nu uppspärrade likt kyrkportar under högt välvda ögonbrynsbågar.

Dessutom känns det mycket underligt att höra din egen röst här i denna sal. Det är som att du börjar tvivla på att den verkligen kan höras i denna värld.

Utan tillstymmelse till blygsel lägger du din varma kvinnohand mot knektens ena axelklaff och fäller ut din andra arm likt en vinge. "Dansa... Nu... dansa... Vi" viskar din tunga mot tänderna. Och som på befallning skramlar riddarens ena arm ut och griper med klon om din vingspets, medan den andra långsammare lossnar ur sin ringrost och ryckvis närmar sig din väntande midjas sida. Knektens blick är nu riktad ned mot just din nakna höft någonstans, där den förefaller ha fastnat. Mustascherna tycks darra en aning som från ett flämtande, inre luftdrag.

Så svävar ni ut över rutorna - seglar i svepande, skramlande steg längs salens väldiga vidder och vrår. Strax inser du att din knekt saknar ben. Skramlet kommer blott från kopparrocken och de sex vidhängande svärden. Där fötterna skulle ha varit har han bara en stor, rund skiva som skepnaden svävar fram på. För ett ögonblick upphör dina egna fötter att dansa medan du funderar på fysikens lagar. Då märker du att ni glider runt precis som innan i alla fall. Det är bara att hålla stadigt i knekten, så roterar skivan precis som du önskar. Och även när du tänker att ni helst INTE ska glida åt en viss riktning, så åker knekten dit ändå. Den magnetiska kraften gör ingen skillnad på tanke och önskan.

Nu upptäcker du en trappa som ni passerar i ena änden av salen. Den ser LÅNG ut och trappstegen är av GLAS!!! Utan att du har hunnit förstå det, är ni redan på väg upp längs glastrappan, riddaren och du i er dans. Det är tydligen fullt möjligt. Åh!! - det känns så hisnande högt att fara fram mellan de avsmalnande korridorväggarna nu. Du glider med ryggen före och knekten tryggt framför under dig. Du ser inte om trappan skall upphöra snart. Den kan vara hur lång somhelst... Som att vara en liten flicka i en enorm åkattraktion på ett sällsamt nöjesfält, känns det, men roligare än någonting du någonsin farit fram inuti. Trots att det bara är en trappa!!!

Fortfarande skymtar du schackrutorna i salen långt därnere. Och på sidorna om er anar du långsträckta, glänsande, förbi-ilande fält med bilder i. Något som liknar dina egna örhängen kan du ana. Då inser du att du faktiskt har dina örhängen på dig just nu. Och att det är SPEGLAR som ni glider förbi...

Knektens mustascher böljar lugnt i speglingarnas vågor. Hans ansikte syns på sju ställen samtidigt. Nu rör sig hans blick lite varstans kring över din kropp, men söker också dina ögon, ser du i speglarna.

I övrigt är du alltjämt helt naken! Dina lena axlar och vibrerande bröst är utspridda här och var längs glasytorna. Era avbilders kroppsdelar färdas om varandra, i varandra, runt varandra. Du känner dig alldeles kaotiskt lycklig av att skåda allt det här.

Till sist tar trappan ändå slut. Det känns snopet och tomt, men så får du syn på en säng istället. Det är den skiraste, mest rosavita änglasäng du någonsin sett, fast med mörkt ormskinn längs stolparna - och med sidogardiner som verkligen hänger ned från själva himlen... Ingen ände ser du i varje fall på dem.

Du märker först inte att du har lösgjort dig från din riddare. Nu står du med ett par fingrar i munnen och andra handen över naveln, gloendes mot sängen, som både tvivlade du starkt på och lockades djupt av din syn. Knekten står några steg från dig och låter sina ögonhålor penetrera din aura med sin stumma nyfikenhet. Han tycks aldrig i hela sin tillvaro ha sett något liknande som du. Din vita hud blänker matt i de röda reflexerna från hans rustnings mörka spegel.

Och så, där, en liten bit under hans midjebälte, mitt emellan lårens inkrökning, får du skåda det... Metallen skälver till, klingar något alldeles i hästväg frustande. Det glöder till som av redan långt driven upphettning, kopparen smälter nästan, tänjs ut och bildar en bubbla - som ville den spricka och sprängas, befria någon urkraft därinnanför...



-Vad gör du nu?



A. Tar tag i knekten och drar skramlande in honom bakom himlagardinerna, placerar honom och dig själv i skamlös ställning och ger dig hän.

B. Fullbordar dansen med egna balettsteg bort till sängen, där du sveper in dig i gardinen och faller ihop mitt i det mjuka, inväntandes din stolte knekts reaktion.

C. Puttar ned den fräcke hingsten för glastrappan igen, känner dig bedragen över att det trots allt bara var sexualfixering som var hans mål med att spela gentleman.

D. Ropar genom trappkorriodoren för full hals på Drottningen [skulpturen] att hon skall komma upp om hon har lust...

E. Går fram till den rödglödgade riddaren där han står, böjer dig ned på huk och börjar medlidsamt spotta på den smältande bubblan för att maximera plågan, få det att fräsa och sedan slicka i dig den smälta metallen...

F. Får ett ryck, tar sats och rusar med ohejdbar fart nedför hela glastrappan igen, eller rustchar på rumpan om du icke lyckas hålla dig på tårna.

G. Kysser din soldat godnatt, vinkar adjö och kryper in i din välförtjänta säng där du drunknar och svimmar och drömmer om nästa dag då du kanske ska förföra eller låta dig förföras av knekten på riktigt...

"hahaa....jag tar B igen!!!"

Det visste jag nästan. Den här gången satte jag det på B som jag mest trodde du skulle
välja. 





[Fjärde scenen]


Du dansar ner i sängen men får vänta en bra stund. Med ansiktet i en kudde av svalt doftande moln kan du omöjligen se vad knekten har för sig. Du börjar undra om han ens är kvar, men vänder dig ingalunda om. Det känns spännande att ligga såhär och inte veta...

Med gardinen i flortunt kittlande spiraler kring mage, rygg, ben och bröst, och med armarna utspillda över lakanen likt blodfyllda, domnade fjädrar, låter du snart stjärten höja sig i en bågnande, kåt vågrörelse över sängytan. Knäna och armbågarna blir ditt tempels stöttepelare. Närsomhelst kan du få känna något, någon, komma mot din hud. Inte ett enda litet skrammel hörs dock. Allt är bara svalt och tyst och djupt i all sin rena förväntan.

Nu blir du med ens mycket otålig, för omilt bak händerna och öppnar med egna fingrar blygdläpparna på vid gavel. Men så ångrar du dig och dåsar matt ned igen som en bortglömd trasdocka. Åter får du ett ryck och reser smidigt som leopardhonan bakkroppen, beredd till språng eller att låta dig befruktas. Men någonting är galet. Han närmar sig inte. Du kanske har skrämt bort honom?

Inte mycket till riddare i den rustningen, resonerar du sakligt. Ändå hade han minst sagt stånd, såg du ju. Men du vill inte vända dig om och titta. Börjar samtidigt skämmas litegrann för hur knekten ska se på dig nu. Du önskar ni kunde dansa en dans till. Men krafterna och lusten har nog runnit ur dig nu. Sanden rinner in under ögonlocken.

Du somnar nästan, önskar du hade något varmt och vackert att klä på dig din kropp. Du snyftar och borrar in din panna i kudden - vrider runt tills håret blir alldeles knastrigt och tovigt. Ansiktet känns helt vått och förvirrat. Örhängena skaver och det kliar av torkade vätskor.

Då anar du med ens en kall, het andedräkt bakom din nacke. Konkretare än någonsin blir du varse hur någon har krupit upp i sängen bredvid dig. Nu ställer sig någon grensle över din rygg. Sedan sätter sig samma varelse varsamt men bestämt ned på din stjärt.

Knekten böjer sig ännu längre ned över din nacke och du anar en röd hårslinga alldeles intill ditt halvslutna ögas närmsta synfält. Du hör långsamma andningar och några ivriga fingrar tränger sig mystiskt men målmedvetet in under din kropp och fattar skönt tag om dina styvnande små enorma bröst, som om de visste precis hur det känns.

Utan tvekan står det klart för dig - det här är en kvinna och ingen man som nu kramar dina frukter. Du lyckas hastigt snegla en bit bort längs rummet, och där får du se en dovt kopparröd riddarrustning stå rakryggad mot väggen. Men den har ingen i sig - är tom som en uppslukad mussla.

Och nu känner du ett par mjuka, mycket mogna, hungriga läppar mot din hals, som söker sig sakta upp mot dina mungipor, och snabbt ned igen till axeln. Huden blir helt genomblöt. Fler rödalockiga hårslingor döljer din blick med sin skuggrika väv.


-Vad gör du nu?



A. Vrider dig runt och tittar imponerad kvinnan i ögonen, försöker få reda på vem hon är och om du verkligen vill att hon ska vara här.

B. Blir vansinnig och kastar av dig inkräktaren. Rusar nedför glastrappan.

C. Ligger helt stilla och låter det skönt ske, det hon vill göra.

D. För in en slinga av hennes röda hår i din mun och din ena hand i ditt sköte.

E. Säger åt henne att sluta, sätter dig upp och frågar varför hon gör såhär.

F. Förmodar att du har fel - att det trots allt är en man, och famlar längtansfullt efter hans lem bakom din rygg.

G. Bestämmer dig för att det här måste vara en dröm och försöker vakna.

"Oj...nu väljer jag nog A"

Bra - det var meningen att du EJ skulle välja B den här gången ;-)

Fortsättning följde, men följer kanske... ...några scener längre fram.

Svar till en nutida läserska:
Sant - skulle skrivit fortsättning för alla alternativ - ifall jag vore övertygad att mer än en kommer ta sig tid att läsa, vilket jag är först nuförtiden... När denna saga skrevs var det blott för läsarinnan (hon fanns även i vardagens verklighet, valde faktiskt, och var inte blott fantiserad). Finns åtskilliga fler scener, men kändes onödigt att skriva för de alternativ hon ändå aldrig valde...
Personligen minns jag bara några små pojkäventyr där man fick hoppa mellan sidorna beroende på vilken sorts fortsättning man trodde sig vilja ha (från 80-talets mitt). Idé-upplägget lever fascinerande kvar hos mig, men tyckte inte alls dessa var särskilt roligt eller spännande skrivna, och vissa vägar tog alldeles för fort slut.
Så en vacker natt om något år har jag säkert fullbordat en dylik hybrid i min egen stil...! Kanhända skriven som poesi, där man väljer ett enda ord...






313

upPhetsande TRAPETSdans

313


Ensamma i cirkusen
med bara mig gömd
gungar ni på varsin trapets, svingar er allt högre mot varann
och djupare bort igen...
Du har varenda paljett på dig
från tusen och en dräkter
alla som någonsin använts
skira bitar av bejublat stjärnstoft
och sju kjolar i skiftande terasser, ridåer, ja
allting utom dina trosor.
Var tredje gång ni möts
tränger trollkarlen in i dig
med sin gnistrande stav
och franskt spott
som du skvätter tillbaka
i stegrande förväntan
spirande spiraler
som får hans blod att stiga sig ännu större in
i din varmt växande ballong.
På första och andra takten
fattar han ibland din handled
smeker något lår
eller blott tittar dig
djupt i blicken.
Framför kulisserna står jag rentav
inklämd bakom sufflörsluckan
i min svartsjuka kostym
och kanske njuter
för det kunde lika gärna varit jag
som fått gunga med dig
eller du med mig.
Det var vi som skulle ha uppträtt
du och jag som kunde sett till att repetera
mer än bara föreställningen.
Nu agerar jag hemlig publik
snurrig av surrealismen
i att ni
uppvisar eran skönaste dröm, jonglerar
med intimaste föremål
utan att falla ner
ens ett ögonblick, men att jag skulle bli borttrollad
om ni anade mig.
Jag står som en skuggdränkt strålkastare
rakt inunder alla dina enorma
små kjolar
medan era erotiskt fräsande fraser
långsamt
singlar ner.
Nu duggregnar kärleken på min hatt uppifrån cirkushimlen
där två vilda katter
hemtamt leker sin hisnande dans,
noterar jag i långtidsminnet
mitt förbjudnaste poesiblock,
hur dina läppar snabbare än trollsländor
omsluter hans spänstiga magi
med våtaste andedräkt
så det klatschar till vart tredje trapetssving.
Och du och
jag kommer
inte ens offentligt
att få spela i samma nummer
genomföra intimaste illusioner.
Ändå sörjer jag märkligt nog
ingalunda
för jag känner ju också själv
hur roligt ni har
och har just fått skåda mitt livs föreställning
erat privataste uppträdande.


313

sönderTRollade Cirkusens Reinkarnerade TeateR

313



På poeter.se har trolltornstrappan precis fått upptrollade ett "teatralt pekoral" samt en smärre "filmnovell" på officiella framsidorna, för en stund genom P som håller i spakarna nu.


Reinkarnerad teater (från i försomras):


som vi kom en främmande försommar
genom gryningen nästan ända fram
till den ödelagda cirkusen
där min filminspelning ur kameran ryckts
och fått spela mot solens verklighet

våra blickars vita akrobater
hur de klättrar fokuserat över scenen nu
i en återuppståndbar teater
mitt i marmor och stenkross i jakt
på din sönderrivna lindansardräkt

in bland gräsgråtna snårrosors dolda publik
du som trodde hon uppträtt sin sista pjäs
se nu krälar du ännu ett stycke natur
tills att trollkarlen rest hennes skärvor till dans
och vi skrattar av sol som om regnbågen fanns



...fick mig att återplocka fram följande fem somrar gamla frö (där Jui fick välja fram vardera rad bland mina förslag) numera döpt till Söndertrollad Cirkusartist:


som vi kom till den ödelagda cirkusen en främmande försommar

dina blickars akrobater klättrade i buskarna omkring

i jakt på din sönderrivna lindansardräkt

men jag gömde den i prinsessans puderdosa

och förtrollade ditt paraply till en förflugen fjäril

som försvann med hela dig upp i himlavalvet

medan solskenet sällan blev sig likt under regnbågen igen






313

filmscenen minns inte sin scen

313

Utdrag UR "filmscenen i sin scen hon inte mindes", sålunda en ännu mer miniatyrisk novell-version:


Det var en gång en filmscen. Hon levde mitt i en film, något närmare slutet än början. Filmscenen kunde inte minnas vilken tidpunkt hon befann sig på. Det enda som filmscenen visste var att hon utspelade sig, för det fanns det kontrakt på. Vad värre var var att filmscenen hade glömt vilken film det var. Om hon fick se filmen på en hylla skulle hon knappast veta att det var i den som hon höll hus. Och vid det här laget ville filmscenen inte längre fråga om en så central sak, rädd för att plötsligt bli av med sin roll, hela sin identitet. Så hon spelade på.

Filmscenen satt i bara hatt och strumpbyxor på fältet, med en filmkamera i sina egna händer. Vid en hastig anblick liknade filmscenen ett lustigt franskt klipp, ett sådant där musiken tystnar tvärt - för att strax återkomma. Då trollades fram små erotiska spänningar där nyss bara funnits ett halvpunkterat cykelhjul. Men tittade man en längre stund påminde hon om ett helt livs innersta dramatik hos ett inzoomat hudveck. Vilket håll skulle det utveckla sig åt?

Från tornet ovanför trädgården ropade nu en clownklocka på Jui. Var det hon själv?!? Filmscenen märkte hur hon började rusa upp längs marmortrappan, följde tonens sprattlande ekon ända ut mot slottets yttersta korridorer. I någon av speglarna stod regissören, nRi. Filmscenen hade alltid trott att nRi var en liten man, en clown med allvarlig mustasch. Men nu visade det sig hur regissören var en kvinna, en enorm dam med skrattande könsläppar. Hon kom klivandes fram mot spegeln. Inifrån spegeln fick nRi se hur hon själv mimade sig mot den. nRi upptäckte hur nRi mimade precis samma gester tillbaka. Vem kunde nu skilja dem åt?

Jui rös av obehag eller välbehag. Varför hade denna lesbiska hora klivit in i henne? Var det för att nRi bättre skulle förmå iakttaga sig själv, genom en tredje roll? Eller var det för att lättare kunna äta upp den stackars filmscenen, liksom inifrån?! Perspektiven vrängde sig ut o in. Till sist fanns bara filmscenen kvar. Hon spottade ut några bjällror och trassliga trådar, drog masken över huvudet. Det kändes skönare än hon skulle ha trott, att genomleva förvandlingen till exakt samma som hon redan var.



313

TRapptornsTRollet (t)ramsar upp till TRiton

313


Astro-Limerick no 13
[inrymmer tretton "TR"]



ett trebenigt troll ifrån Triton
tryggt traskade trapptorn i träskon
trots trassliga stenuppsprång
han trilla' ner blott en gång
ty trodde på trådlösa smultron






Triton är Neptunus största måne. Så kring ännu en neptunussatellit (tillrunnen några dygn senare än nu):


Kretslopp (Astro-Limerick no 23)


en sjönödig miss på Larissa
försökte i månkratern kissa
men allt sväva rakt opp
och hamna i omlopp
tills regn sköljde strax hennes frissa

en blöt liten genomsur miss på Larissa
försökte så hålla sig in i det sista
med sömnlösa hångarv
sprangs månvarv på månvarv
tills svettdunsters hetta fick källsprånget brista

en drunknande miss på Larissa
försökte nu trosorna hissa
till räddande flagg
men just detta plagg
fick rymdflottor komma och dricka och fnissa






313

förskrämda ambivalensens intermezzo {+spegelkyss}

tre sjubeningar för C:s minne



i den trettonde gryningen när hon famlade efter min hand
fick hon enbart fatt på ett finger
och fastän hon visste vår vakande nakenhet var där
blev min älskling livrädd för att någon av oss var försvunnen
förtrollad till en utomjording
när hon vred sitt skelett och stirrade förhäxat
djupt in i sin tjockaste sagobok



ett skrattande piano spelar kusligt i ditt minne
under virkade nattlinnet framhärdar dina bröst
det bor Bergman-scener bakom dessa dörrar
överblommade syréner har spridit sitt kattkiss härinne
odrägliga i sin viljemättade varaglömska
hör hur du dricker och sväljer varje fenomenologisk förväntan
ditt dödliga leende är bara en grimas om jag frågar



hon står och gråter mitt i trappuppgången
vet att hon vill upp hem - och vet att hon vill ner ut
du kunde vara så bestämd - du kunde vara så vag
eller var det bara jag som iakttog minsta känslas solskiftning
ute på gatan projiceras tredubbelt hennes skräckfilm
i form av en vanlig Rohmer-romans med Beatrice Rivette
och hissen står still hela dagen likt en gapande tanke







just innan vi kysstes
blev ditt ansikte en dimma
med din skarpa blick därinuti
och hela rummet såsom en spegel
jag drogs in igenom - lyftes upp
från en främmande tid
av ett annat medvetande
som jag nu gjort till mitt
många år efter vi sågs



909