självFörakt eller Beroende av brist på SjälvAktning

909


ur romanen URKÄLLAN av Ayn Rand, som bär på skarp psykologi o filosofi (de flesta huvudtrådar känns sanna, fastän jag knappast ställer upp på somliga inriktningar som inspirerats av henne). Befinner mig i mitten av tegelstenen nu, och fascineras av följande:


"Det sägs att det värsta man kan göra mot en människa är att döda hennes självaktning. Men det är inte sant. Självaktning är något man inte kan döda. Det värsta är att döda en människas anspråk på självaktning."

Min reflektion:
Blott den som föreställer sig att hon kan förlora värde kommer att brista i självaktning. Den som känner sitt värde under alla betingelser, den människan kommer aldrig (så länge som hon känner så) att förlora sin självaktning, just i och med att hon ingalunda är orolig för att förlora den, äkta som den är, och i kraft därav icke blir beroende av bekräftelse eller andras bild (även fast det fortfarande kan vara glädjande att få och ge lite bekräftelse).

Man kan gå åtskilliga varv i ekorrhjulet, eller ringla oändligt kompelxt i ormgropen, men det slutar tydligen ändå med att sant självFÖRAKT är någonting lika omöjligt:

""Nej, Var snäll och börja inte beundra mig. Jag har försökt undvika det."
...
"Faktum är" sa han "att ert främsta motiv trots allt är jag."
...
"Jag väntade mig inte att ni skulle förstå det" sa hon enkelt.
"Ni vill - män gör det ibland, men inte kvinnor - genom sexualakten uttrycka ett fullkomligt förakt för mig".
"Nej, mr Wynand. Mot mig själv."
...
"De flesta människor kan gå hur långt som helst för att övertyga sig om sin egen självaktning."
"Ja."
"Och ert sökande efter självaktning är naturligtvis ett bevis på att den saknas."
"Ja."
"Förstår ni innebörden i att söka efter självFÖRAKT?"
"Att jag saknar det?"
"Att ni aldrig kommer att uppnå det."
"Jag väntade mig inte att ni skulle förstå det heller."

Menar hon. Fast han förstår gott o väl?! Självförakt skulle kräva att man föraktar sin självaktning. Hyser man emellertid äkta självaktning så föraktar man helt enkelt icke sig själv. Det låter som simpel logik, men är sant även i verkliga livet som fullaste allvarliga upplevelse.

Samtidigt, om man gör sig totalt stolt, fullkomligt opåverkbar av andras blickar, så innebär inte det automatiskt att man är lyckligare än den som blott försöker göra anspråk på självaktning och/eller självförakt:

"Lidande? Jag var inte medveten om att jag hade visat det."
"Det har ni inte. Det var det jag menade. Ingen lycklig människa kan vara riktigt så oemottaglig för smärta."

Beroendet av (själva existensen av) andras uppmärksamhet, oavsett gillande/ogillande, kvarstår alltjämt:

"Fan, vad är det för mening med att utföra ett skickligt arbete om ingen vet att man har gjort det?! Hade du varit ditt gamla jag skulle du vid det här laget ha sagt till mig att detta är själsprocessen hos en mördare som har begått ett perfekt brott, och sedan erkänner det, därför att han inte kan stå ut med tanken på att ingen vet att det är ett perfekt brott. Och jag skulle svara att du har rätt, jag vill ha åhörare. Det är problemet med offer, de vet inte ens att de är offer, vilket är i sin ordning, men det blir faktiskt monotont och fördärvar hälften av det roliga."



909