909
Kunskapsantropologiske magister buddhist Jan Bärmark har ordet
genom dennes senaste essäsamling "Vet inte":
"Mystiken har en annan karaktär. Den liknar i mina ögon Bubers Jag-Du-relation. Det är ett slags icke vetande. Jag vet inte. Nu har detta icke vetande många innebörder. I buddhismen pekar man ut okunnigheten som huvudorsaken till vårt lidande. Det är inte okunnighet av det slaget jag nu talar om. Okunnighet i den buddhistiska meningen heter på tibetanska marigpa. Sinnets naturliga klarhet (rig) är förmörkat av förvanskade begrepp och störande känslor. Okunnighet i buddhistisk mening är något som förvrider vår verklighetsuppfattning. Icke vetandet är ingenting negativt utan ett tillstånd av öppenhet och receptivitet som uppstår spontant när vi inte längre är absorberade av Jag-Det-relationens aktiviteter."
Verkar som att icke vetande är ett potentiellt "ännu ej vetande" eller ännu ej erinrande, medan okunskap är alldeles för gott om (illusoriska) vetskaper.
En vän brukar konstatera (trots att han ideligen är mån om att förklara allting) att när det inre tjattret stängs av, då vet man. Då har jaget omedelbar tillgång till klarhet. Man kunde oxå säga att när tjattret stängs av så är man öppen för att veta.
Sedan gäller det att behålla det man då får veta, genom harmoni genom konflikt låta det förbli vetskap. Den processen är det enda jag upplever är själva svårigheten i livet.
Och då hjälper det ju knappast hurpass klara, mental-essentiala insikter man än får, emedan striden består i att lugnt urskilja minnen av klarhet från tjattret, medan själva tjattret pågår.
909
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar