Nu sitter Celice i tiden. Nu läser Celice om Paris.

7
7


På väg hem från Paris genom Tyskland, Belgien o Holland läste vår reselederska högt för oss i bussmikrofonen en saga. Det visade sig vara Tage Danielssons "Bussföraren som tänkte Vafan!..." och efter många trogna år svängde av från sin ordinarie rutt, ända ner till kontinenten. Har ju hört den förut, men blev mycket lycklig att få återhöra... Upplever hur språket i den är fantastiskt framväxande i sitt staplande av korthuggna sentenser. Scenariot är fyllt av återuppdykande detaljer och fixa identitetsmärken för varje figur, som emellanåt effektfullt ändras. Blir sådan humor! Mer såhär malande men spontant skrev jag/man/vi under skoltiden. Nästan varje mening inleds dessutom på sålunda vis som i denna min miniatyrnovell nu:



Nu står Celice i solen. Nu går solen in i några moln. Nu är det fler folk kring Celice. Nu lyssnar Celice på Alphavilles outtröttliga lyckopiller i sin freestyle. Nu åker en busslinje ovanför de övriga. Nu måste bussen stanna längre fram. Nu ser det ut som om man har kommit till Sydkorea. Nu öppnar Celice en av spegeldörrarna. Nu springer Celice in och ut ur tiden. Nu rusar tiden ut och in i Celice. Nu läser Celice ett fång böcker som hon fått med sig från en av broarna. Nu sitter Celice ensam bland 87 stolar i Jardin de Luxembourg. Nu kommer en doft. Nu spelar ett par herrar schack i den enorma trädgården. Nu klättrar Celice upp i Eiffeltornet. Nu byter Celice klänning med en annan madame. Nu kliver Celice ner från Eiffeltornet. Nu glömde Celice att kika på utsikten.

Nu fullbordar jag inom kort denna historia.......



7
7