¤¤¤
¤¤¤
¤¤¤
Rutschar in på scengolvet med hisnande finess
Publiken har gömt sig i sina avstängda mobiltelefoner
Står vi här snöpta på hela frenesin, kan inte längre fortplanta oss
Som en utklingad cello...
Ensamhetens skönast befriande kontroll övergår i otäcka tomheten
Ty i själva verket kan vi inte dansa, ingalunda dansa alls
Aldrig kommer scenerna få levande kraft hitta ut från vårat huvud
Icke skall vi skåda i din blick hur vi alltid har sett ut
Då öppnar slutligen ett knytt sin handväska, ber oss fantisera henne fri
¤¤¤
¤¤¤
¤¤¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar